Trident Juncture och interoperabiliteten, Rolf Andersson

Försvarsmakten deltog enligt beslut av regeringen i Natos internationella övning Trident Juncture som avslutades i början av november 2015. Jag har kommenterat övningen på alliansfriheten.se (artikel).

På Försvarsmaktens flygvapenblogg reflekterar överstelöjtnant Tobhias Wikström över övningen. Det viktigaste resultatet av övningen anser han vara att vi som partner- och Nato-länder lär känna varandra, varandras system och hur vi utnyttjar dem. Han framhåller att vi genom att samöva i olika roller hittar styrkor och svagheter, och att vi kan dela med oss av våra erfarenheter.

Stärker då denna erfarenhet den egna förmågan att försvara landet? Wikströms svar är garderat:

”Detta föranleder dels att vi allra mest troligt blir bättre på att lösa uppgifter både som enskilda länder men framför allt tillsammans.”

Jag kan inte se att Wikström redovisar några konkreta resultat av den av statsmakterna beslutade övningen som klart bidrar till att förbättra den egna svenska försvarsförmågan. Det var nog inte heller regeringens innersta avsikt med deltagandet. Regeringsbeslutet bottnar i en oklar försvarsstrategi och en farligt oklar säkerhetspolitisk hållning.

Wikström nämner bland annat att vi i våra Gripenplan numera har Länk 16, ett system som används för datakommunikation mellan olika militära enheter inom Nato. Att svenska Gripenplan är utrustade med detta system hänger samman med frågan om interoperabilitet och statsledningens prioritering av internationella insatser på det egna försvarets bekostnad. Detta är resultatet av en allvarlig felorientering. Den inriktning på insatsstyrkor som den politiska ledningen och en majoritet i riksdagen drev igenom medförde att Försvarsmakten kom att avveckla väl fungerande nationella lösningar. Sverige hade ett eget svenskt dataprotokoll för kommunikation som övergavs till förmån för Natos Länk 16. Det har gjort oss starkt beroende av USA, som tillhandahåller krypton för systemet! Det enda raka är att återställa ett eget system så att vi själva kan välja att kommunicera uteslutande nationellt eller att kommunicera med Nato, när vi så bedömer lämpligt.

Prioriterar man internationella insatser i den omfattning som alltjämt görs från statsledningens sida, riskerar man att etablera beroendeförhållanden som är ytterst känsliga för trovärdigheten i vår säkerhetspolitik. Länk 16 är ett exempel på det.

 

  1. Läs mer på http://blogg.forsvarsmakten.se/flygvapenbloggen/