På Norra Begravningsplatsen i Solna, vid foten av den stora kullen, står gravstenen över Adolf Hedin, liberal politiker och tidningsman. Gravstenen är väldig och gjord i ett enda stycke. Det enda som står där är namnet: Adolf Hedin. Inga årtal, inga utsmyckningar. Stockholms borgerskap reste stenen.
Adolf Hedin (1834–1905) var en borgerlig intellektuell som helt och hållet levde på publicistiska uppdrag och politiskt arbete under tvåkammarriksdagens första decennier fram till sin död. Ingen förmögenhet, inga sinekurer, inte heller någon organiserad rörelse som stod bakom honom. Han var en rörelse av egen kraft. Vänstersinnad i den tidens terminologi: socialreformatorisk, en tidig förespråkare för politisk demokrati.
Han satt länge i riksdagen, hade även kommunala förtroendeposter i Stockholm. Växlade gärna partitillhörighet. Under en kortare period var han huvudredaktör för Aftonbladet. Han drogs med av skandinavismen och ville som ung att Sverige skulle intervenera på Danmarks sida i 1864 års krig. Principiell anhängare av allmän värnplikt deltog han 1875 i grundandet av föreningen Värnpliktens Vänner. Samtidigt motsatte han sig all militarism och vägrade gå med på att det svensk-norska riket skulle söka ”återförsäkringar” (försvarsgarantier) i Berlin.
Hedin var stridslysten, en fruktad polemiker, men inte krigisk. Han litade varken på Ryssland eller Tyskland, den tidens ledande Östersjömakter, och ansåg att de skandinaviska länderna borde proklamera permanent neutralitet. Det låg ingen nationalism eller isolationism i detta. Hedin var starkt fransksinnad, liksom för övrigt Hjalmar Branting, som hyste vördnad för honom.
Folktribun har han kallats. Femtio-, sextiotusen människor kantade hans begravningståg. Hans insatser borde inte vara så undanskymda som de har blivit.