Greve Albert Ehrensvärd d.y. spelade som utrikesminister i Karl Staaffs andra regering (1911–1914) en avgörande roll för att hålla Sverige utanför en allians med det kejserliga Tyskland, en uppåtstigande och aggressiv stormakt, inför vad som skulle bli det första världskriget. Detta gjorde han bland annat genom en direkt hänvändelse till kungen, Gustaf V, som så verksamt skulle bidra till att fälla den liberala Staaff-regeringen. (AE:s handbrev återgivet på sajten.)
Ehrensvärd var adelsmannen, juristen (disputerad i Lund), ämbetsmannen, som slog in på en diplomatisk bana, blev sändebud i Bryssel, Haag och Washington och kabinettsekreterare, innan han tog säte i statsrådet. Efter tiden som excellens verkade han som minister i Bern och Paris; i Lund och det skånska slottet Tosterup hade han en hemmabas. Då utvecklade han också ett kulturhistoriskt författarskap, som bland annat renderade honom tre hedersdoktorat: i Uppsala, Strasbourg och Poitiers. (Liknande ära tillkom en senare liberal utrikesminister, Hans Blix, även han disputerad vid juridisk fakultet.)
Vår lärde ädling drogs särskilt till den franska litteraturen. Ett vackert exempel på detta är en översättningsvolym från 1924 (Bonniers), med ett urval av barockdiktaren Jean de la Fontaines fabler jämte en lång introducerande och initierad essä av översättarens hand. Jag skaffade den tidigare i sommar på antikvariat Samlaren i Simrishamn. Det rör sig om ett privatband i marmorerad papp, formgivet av kungl. hovbokbindaren Nils Linde i Göteborg, med Bertil Wijks monogram på pärmens framsida – Wijk var affärsman och godsägare i Västsverige, för övrigt jämngammal med Albert Ehrensvärd (1868–1940 resp. 1867–1940).
Här återges en av fablerna, ”Vagnen och flugan”, i Ehrensvärds kluriga tolkning. Sensmoralen är, vill det synas, att det krävs, för att nå målet, inte blott bastant utrustning utan också medverkan av varelser, vilkas betydelse inte alltid är uppskattad efter förtjänst.
Vagnen och flugan
Sex starka hästar drogo steg för steg
en diligens oppför en brant och sandig väg,
ej skydd för solen fanns, ej träd och ingen stuga.
Var resenär, så munk som barn och kvinnor, stigit ur.
Det dröp av svett, det slet och drog i varje djur.
Då nalkas surrande en fluga.
Hon surrar och hon tror, att hon kan fart dem ge,
hon sticker hästarna, en efter en, och se!
begynner vagnen ej att på sig röra.
Hon flyger hit och dit, till vagnens tistelstång
och sätter sedan sig på kuskens öra.
När vagnen äntligt kommit har i gång,
all ära därutav hon sig och sig allena giver.
Hon flyger och hon far, hon tycker att hon är
en general, som går i spetsen för sin här,
som livar sina män och dem till seger driver.
I omsorg, som gemensam är,
vi föll – så klagar hon – på henne allt besvär?
Vad hjälpte hästarna, om hon ej stack och väste? –
En munk sitt breviarium läste.
Var det väl tid därtill? En kvinna sjöng ibland.
Vem brydde sig därom det minsta grand?
Fru Fluga däremot sjöng lent för varje öra
och kunde tusen upptåg göra.
När vagnen slutligen nått opp till backens krön,
”låt mig få njuta nu”, hon sade, ”vilans lön
och äntligt andas ut! På krafterna det frestar.
Men hit, tack vare mig, ni hunnit, mina hästar!”