En fridsam betraktelse, Anders Björnsson

Av en händelse snavade jag över det frivilliga försvarets dag på Rådhustorget i Norrköping i lördags.

Stor tillströmning av besökare och invånare. På plats fanns radiosändare och hemvärnsmän tillsammans med flera andra organisationer som har med landets allmänna beredskap att göra: Missing People, Sjöräddningssällskapet, en förening som tar hand om viltolyckor. Det finaste föremålet var en gammaldags fälttelefon kopplad till tråd. Nej, den var inget museiföremål. Tråddragare finns fortfarande inom totalförsvaret, försäkrade man mig. It-hysterin har inte slagit ut beprövade funktioner helt och hållet.

Tillbaka till hotellrummet: då hade mitt epost-system brutit samman! Jag kunde under två dygn inte sända och efter ett tag inte heller ta emot e-meddelanden. Min medverkan på den här sajten bygger dock på digitala leveranser, inte en utan flera gånger varje dag. Nu blev det verkligen komplicerat. Sambandet med de övriga utgivarna upphörde. Jag hade ett dagsprogram som gjorde att jag inte kunde gräva ned mig i problemet, och eftersom det var helg, fanns inte heller någon naturlig support att tillgå. Först på Valborg hade situationen återgått till det normala.

Vad är då normalt? I kris, under stress upphör mycket av det vi annars tar för givet. Något slags ofrivilligt kaos inträder, nya rutiner måste skakas fram. Den egna förmågan visar sig strax otillräcklig. För att stora system ska kunna upprätthållas krävs olika expertkunskaper – och mångas. Ett slags samklang översatt till de praktiska vardagsbehoven. Vid krig räcker det inte bara med att gränsen försvaras, att stridslinjer bemannas – också hemmafronten måste vara övad, också det fria kriget måste kunna tillgripas. Den som kämpar vill ha ryggen täckt och kan inte länge gå med tom mage.

Lördagen den 28 april 2018 var en fin dag. Min mor skulle ha fyllt nittiotre år den dagen om hon hade levat. Hon var lotta under andra världskriget – ingen krigisk person, men det uppdraget var hon stolt över. Bilkårister finns fortfarande, fick jag lära mig i Norrköping, och nu får även män tillträde dit. I den stad där jag växte upp fanns en civilförsvarsnämnd, som i alla städer; min far ingick i den. Han ådrog sig en idrottsskada och ströks ur rullorna, innan kriget bröt ut. Men det här var någonting man åtog sig av medborgerlig plikt. Inte särskilt ärofyllt men nödvändigt.

Den förste Bernadotten på tronen – han som står staty i den mäktiga parken framför järnvägsstationen i Norrköping – kallade detta för ”nationalanda”. Den kom till uttryck på Rådhustorget denna lördag. Man kan också tala om massans makt. Den är någonting annat än vad både populister och elitister föreställer sig. Devisen under Karl Johan-monumentet lyder: ”Segersäll. Fredsäll”. Den borde göras till vår och höras också en Första maj.