Desinformation och anti-desinformation, Anders Björnsson

Är vår tids politiska desinformation av annat slag än forna tiders? Förvisso. Nya spridningskanaler tillkommer ständigt, och med en många gånger förbluffande snabbhet. Själva spridningstempot trappas upp. Nya medier, som ibland kallas ”sociala”, eftersom de kan brukas utan större svårighet av vem som helst, går naturligtvis att användas även för att sprida upplysning, och så sker. Men det är dessa medier – i tillägg till de mera traditionella – som bärare av ”falska budskap” som oroar beslutsfattare i den offentliga sfären, vari också medierna själva ingår.

Men nu har kanaler för masspridda meddelanden haft denna dubbla funktion mer eller mindre tidernas begynnelse. Å ena sidan pedagogiska och tillrättaläggande, å andra sidan fora för skvaller, rykten, förtal och rena lögner. De har styrts och utnyttjats av intressen, de har drivit sina kampanjer, de har deltagit i ideologiproduktion och rentav krigshets. I den meningen finns det mycket litet nytt i det mediala panorama som målas upp av den nyhetsförmedling och opinionsbildning som befattar sig med de säkerhetspolitiska frågorna, mera precist det aktuella säkerhetsläge som vårt land befinner sig i.

Det nya är möjligen den förvåning som anti-desinformatörerna, ofta på hög nivå, uppvisar. De kan inte gärna vara omedvetna om att den här trafiken är mer eller mindre en konstant i förhållandet – om vi så vill: den relativa jämvikten – mellan maktpolitiska strävanden, konkurrerande världsbilder, jakten efter ekonomiska fördelar. De kan inte vara okunniga om den offentliga lögnens betydelse, i stort som smått. De är inte blott oberoende observatörer, de sänder själva budskap, motpropaganda. Och detta är helt legitima aktiviteter. Sanningskravet i den politiska debatten kan inte vara absolut. Intriger och komplotter är vardagsmat. Tjuv-och-rackar-spel på sociala medier motsvaras av åsiktsjournalistik inom den etablerade pressen.

Man bör tillfoga att denna praxis knappast är speciellt utmärkande för mer eller mindre auktoritära politiska system utan snarast systemneutral. Det kan för all del finnas flera motvikter till en rådande diskurs i öppnare än i slutna samhällen, men där är det som regel flera enskilda eller organiserade intressen att hålla reda på och navigera mellan. Gränsen mellan tillspetsning och faktaförvrängning är inte alltid lätt att dra. Man anklagar då och då ”populister” för att slira på sanningen, och sådant förekommer nog; men själva glosan, ”populism”, är ju ett sätt att stämpla, en metod för utstötning, utan argumentation i sak. Den pejorativa beteckningen ”konspirationsteoretiker” bortser, givetvis med avsikt, från att det existerar konspirationsteorier – och inte heller där fordras ett resonemang.

Så egentligen är det offentliga meningsutbytet och de bakomliggande dataströmmarna, med en viss ofrånkomlighet, fulla av avarter – överdrifter, luckor, påhitt, förvanskningar, förtiganden, misstänkliggöranden – det vill säga allt sådant som den historiska källkritiken har tagit som sin uppgift att brottas med. Uppgiften är nödvändigtvis retrospektiv; den kan inte fullgöras medan flödet av meddelanden pågår. Men resultat av källkritiska analyser kan appliceras prospektivt, för att göra generella bedömningar av sådana kategorier som autenticitet, ömsesidiga beroenden och tidsfaktorns betydelse i strategisk kommunikation. Den historiska expertisen saknar man ofta i diskussioner om säkerhetspolitik, maktpolitik och otillbörliga inflytanden. Ändå har det gjorts inte så få studier om exempelvis krigspropaganda.

Däremot bör historikern inte låna sig till att gå statsmaktens ärenden, även om de skulle vara aldrig så ädla, som när professor Sven Tunberg, rektor för Stockholms högskola, sattes som ordförande i Statens Informationsstyrelse under andra världskriget, med uppgift att ”upplysa, granska, kartlägga samt styra den svenska opinionsbildningen, inte minst pressen, och i viss mån även folkopinionen” (https://sv.wikipedia.org/wiki/Statens_Informationsstyrelse). Inrikesminister Anders Ygemans tal om att det är ”var[s] och ens uppgift” att vara ”självsanerande” sänder oroande signaler. Det är inte bara mot främmande makt utan även mot våra egna myndigheter som vi bör vara vaksamma och granskande. Vi bör inte utan vidare godta föreställningen att ”den övervägande delen av pressen företräder en meningsriktning överensstämmande med regeringens och på denna grundval lojalt samarbetar med den ansvariga statsledningen”, med vilken samlingsregeringens justitieminister K. G. Westman motiverade de svåra inskränkningarna i den svenska tryckfriheten och den skärpta presslagstiftningen i ett anförande i riksdagens andra kammare den 12 juni 1940.

Vad Westman ville var just – desinformation.