Den kalejdoskopiske Meinander

Anders Björnsson

Lagom till sin 60-årsdag i maj gav Helsingforsprofessorn Henrik Meinander ut en samling historiografiska essäer, Kalejdoskopet. Studier i Finlands historia (Schildts & Söderströms, 345 s.). Meinander får sägas vara sitt lands ledande modernhistoriker, och det är han som mer än någon annan genom flera magistrala arbeten har präglat bilden av Finlands 1900-tal. Han kallar seklet ”det långa 1900-talet”, i en implicit polemik med den brittiske historikern Eric J. Hobsbawms tes om ”det korta 1900-talet” (1917–1991). För Finlands och även för Sveriges del sträcker sig det långa seklet, enligt Meinander, från 1890 ungefär, då elektrifieringen sätter fart på ett antal dynamiska utvecklingsblock i bägge länderna, fram till 2010-talet, när digitaliseringen har kommit att styra eller understödja praktiskt taget all samhällelig verksamhet.

Huvudfokus ligger på Finland, men Sverige fungerar som jämförelseobjekt i flera av de gediget komponerade bidragen. Det komparativa greppet är naturligt för en metodiskt medveten historieforskare. Å ena sidan liknar de politiska kulturerna i dessa stater, sprungna ur en gemensam riksenhet, varandra till förblandning och förväxling. Å andra sidan kom Sverige – politiskt, socialt och ekonomiskt – att från en låg mognadsnivå skaffa sig ett nätt försprång, som Finland i slutet av denna makroepok i stort sett inhämtat. Finland låg efter några decennier i fråga om industrialisering, urbanisering och även en fullt utvecklad parlamentarism. Men i bägge nationalstaterna, lutherskt-rationella till sin självbild, var siktet tidigt inställt på att skapa inte bara ekonomisk tillväxt utan också välfärdssystem och inkomsttransfereringar.

Gemensamt var också, att såväl Sverige som Finland har legat relativt perifert i förhållande till de geopolitiska snittytorna men samtidigt varit fördelaktigt placerade, när den gäller kommunikationer och infrastruktur, med maritima förbindelser till världshaven och järnvägsförbindelser till kontinenten. Finlands geografiska närhet till industrimetropolen och rikshuvudstaden Petersburg var av oskattbart värde för moderniseringen, för marknader och karriärer. Sverige har i Göteborg haft Nordens största hamn. Och varuexport blev en drivmotor för bägge ländernas explosiva välståndsutveckling.

Mot denna fond diskuterar Meinander på detaljnivån ett antal knäckfrågor i den finska historien, egentligen från storfurstendömets formering och fram till denna dag. Han kommer in på språkstrider, krigserfarenheter och minneskulturer, utrikespolitiska linjeval. Här finns utsökta miniporträtt av krigspresidenten Risto Ryti, orättfärdigt dömd som krigsansvarig, och karelaren Johannes Virolainen, som blev utrikesminister, statsminister, partiordförande, riksdagens talman, men aldrig vann sin partikamrat Urho K. Kekkonens fulla förtroende (kanske för att han var helnykterist och Kekkonen en suput). En gång för alla slår Meinander fast, att Republiken Finland åren 1941–44 inte förde ett separatkrig mot Sovjetunionen. Landet var i eftersträvad allians med aggressorn Tyskland, men av den anledningen har det inte behövt känna någon skuld för delaktighet i Förintelsen, och för övrigt slöt judiska män i vapenför ålder upp i fosterlandets krigsansträngningar på Tysklands sida som andra finska män, påpekar Meinander torrt.

Finland försökte under andra världskriget att balansera mellan onda krafter; helt lyckades det ej, men den nationella suveräniteten säkrades. Landet ockuperades aldrig (om man bortser från Hangö och Porkala för en tid). Inte heller Sverige ockuperades; även detta lands statsledning förde under dessa år en balanspolitik, med avsteg från strikt neutralitet. Balanslinjen fortsatte att drivas också under kalla kriget, menar Meinander, både i Helsingfors och i Stockholm. Meinander vägrar att kalla Kekkonen en undfallenhetsman. Kekkonen såg Finlands hållning som neutral, men finsk neutralitet kunde upprätthållas, endast om fred rådde i Europa. För svenska politiker som Östen Undén och Olof Palme var strävan, att det alliansfria landet skulle vara neutralt under krig. Sverige ville ha någon form av militär återförsäkran i Väst. För Finland gällde det att hålla sovjetledarna på gott humör.

Det är en perspektivrik bok, som Henrik Meinander har gett ut. Med eget exempel visar han, att fackhistorikerna inte är helt utslagna i det offentliga samtalet och meningsbildningen i tjattrets tidevarv.

 

PS. En tidigare version av denna anmälan innehöll några slagfel. Det är denna, definitiva version som gäller.