Locarno-fördragen förhandlades fram hösten 1925. Syftet var att Tyskland skulle likställas med övriga stater, trots att landet i Versailles fem år tidigare tillsammans med bland andra Ungern förklarats ansvariga för första världskriget. Frankrikes och Belgiens gränser mot Tyskland garanterades och en demilitarisering av Rhenlandet kungjordes. Tyskland skulle få inträde i Nationernas Förbund. ”Spirit of Locarno”.
Locarno är en stad i södra Schweiz, vid Lago Maggiores norra strand. Och i Genève placerades Nationernas Förbunds huvudkontor. Staden blev en symbolisk plats, vilken fick historiken Robert de Traz att på tidigt trettiotal skriva: “Världen är uppdelad i fem delar: Europa, Asien, Afrika, Amerika och Genève.”
Till Locarno-fördragen fanns kopior av filosofen Immanuel Kants verk Om den eviga freden, både på originalspråket tyska och i engelsk översättning. Boken finns nu även på svenska.
Stella Ghervas´ Conquering Peace (Harvard University Press, 2022) har som tema hur maktbalanser har kommit att gestaltat sig sedan 1700-talet. Hon noterar hur betydelsefull Abbé de Saint-Pierre bok Projet pour rendre la paix perpétuelle en Europe från 1713 var för Kants Om den eviga freden. Och hon citerar Kant:
”Skillnader […] kan förvisso orsaka ömsesidigt hat och ge förevändningar för krig, men när kulturen växer och män gradvis går mot större enighet om sina principer, leder de till ömsesidig förståelse och fred. Och till skillnad från universell despotism som tär på alla människors energier och slutar på frihetens kyrkogård, skapas och garanteras denna fred av en jämvikt mellan krafter och en mycket kraftfull rivalitet. […] Stater finner sig själva tvungna att främja fredens ädla sak, dock inte exakt av moraliska motiv. Och varhelst i världen det finns ett hot om att krig bryter ut kommer de att försöka förhindra det genom medling.”
En skillnad mellan de Saint-Pierre och Kant var att den förre rekommenderade en gemensam europeisk armé för att garantera en evig fred.
Stella Ghervas´ skildring av “the Spirit of Vienna”, det vill säga Wien-kongressen 1815, efter Napoleonkrigen, och den långa fred som därefter följde, är en mycket givande läsning. Men som hon skriver kom denna “anda” att tids nog kompletteras av “the Spirit of Troppau”, ”som har förblivit ett negativt paradigm för stormakters interventionism i andra staters inre angelägenheter”. Troppau-kongressens mål 1820 var att undertrycka revolutionen i Neapel i juli 1820.
Även författarens skildring av Krimkriget 1854–56 är mycket läsvärd och tankeväckande. Trots att Ryssland kapitulerade vid belägringen av Sevastopol på Krim, återfick man bland annat staden genom fredsfördraget i Paris i mars 1856. Och därtill bjöd man in Osmanska riket i den europeiska konsertens värme, vilket inte varit aktuellt i Wien 1815, “to participate in the advantages of the public law and concert of Europe”. Därigenom fick brittiska och franska fartyg lättare tillgång till Svarta havet.
Författaren fortsätter: ”Krimkriget illustrerar på ett träffande sätt hur maximen ’fred är för de starka och krig är för de svaga’ kan slå tillbaka mot stormakter. Det fanns en svaghet inte bara i tsar Nicholas I:s korta och arroganta diplomati utan också i hans fienders strategiska oduglighet, särskilt deras omotiverade jakt på ett improduktivt och dyrt krig. Framför allt Napoleon III:s längtan efter nya militära äror, efter att Frankrike återupprättat sin plats bland stormakterna, var en form av revanschism efter nederlaget 1815. Den franska regeringen, liksom den brittiska, blev alltmer medveten om de andra stormakternas misslyckanden och dubbelspel och detta ökade bara det brittiska och det franska misstroendet.” Två block kom att bildas: (1) Trippelalliansen av Tyskland, Österrike-Ungern och Italien (1882) och (2) Trippelententen av Storbritannien, Frankrike och Ryssland (1907).
Behandlingen av Tyskland efter första världskriget, i Versailles, var något annat än fredsfördraget i Paris 1856: ”Den tyske befullmäktigade greve Ulrich von Brockdorff-Rantzau protesterade och sade att Tyskland hade förväntat sig en ’rättvis fred’. Och den tyska delegationen svarade att ’de betraktar det som sin plikt […] att med all tänkbar betoning påpeka att genomförandet av detta avtal måste kasta det tyska folket ut i anarki och svält’.”
Detta kan jämföras med riterna för freden i Utrecht 1713 som hade avslutats med särskild grace och värdighet eftersom det varken fanns vinnare eller förlorare, och banden mellan diplomaterna hade vuxit under förhandlingarnas gång. Liknande band utvecklades i Wien 1815.
Stella Ghervas påpekar: ”Ödet för kungariket Ungern, som slutligen uppstod som en självständig stat i februari 1920, framgick av bland annat Artikel 161 i Trianon-fördraget som bekräftade Ungerns ’ansvar […] för att orsaka förlust och skada […] som en konsekvens av kriget som påtvingats … av Österrike-Ungerns och hennes allierades aggression’. Ungern förlorade två tredjedelar av sitt territorium.”
Situationen i Europa var, efter kollapsen av fyra stora kejsarriken, mycket mer kaotisk än 1814.
Irredentism betyder, enligt Wikipedia, ”politiska strävanden av etniska minoriteter inom den egna staten, att lösgöra det territorium man bebor för att förenas med annan stat, där den egna etniciteten utgör majoritet, alternativt att förena områden från en annan stat med den egna, med samma motivering”. Ordet har rötter i latinets irredenta (ej återlämnat) och myntades av italienarna som ville att territorier i Kroatien skulle återlämnas, påpekar författaren.
Det framgår av boken att segermakterna inte hade lärt något från Wien-kongressen 1815: ” Ett exempel på en olöst territoriell fråga var den polska frågan. […] Svarta havets och Anatoliens historia efter slutet av första världskriget var lika komplex och tragisk.”
Författarens skildring av Nationernas Förbunds tillblivelse bör få entusiastiska Nato-anhängare att tänka till. I det amerikanska mellanårsvalet 1918 vann det republikanska partiet majoriteten i både representanthuset och senaten, vilket gjorde Wilsons situation som demokratisk president prekär. Henry Cabot Lodge blev majoritetsledare och ordförande i senatens utrikesutskott. Cabot Lodge var fientlig mot Wilsons fjorton punkter och stödde i stället ståndpunkten att det var nödvändigt att krossa Tyskland militärt och ekonomiskt.
USA kom aldrig att ansluta sig till Nationernas Förbund, som vilade på den kantianska traditionen om evig fred: “the state of peace must be established [by a peace alliance].” Och Stella Ghervas fortsätter att hänvisa till Kant: ”Det är ett samhälle av människor, som ingen annan än man själv kan befalla eller förfoga över. Liksom ett träd har det sina egna rötter, och att ympa det på en annan stat som om det vore ett skott är att avsluta dess existens som en moralisk personlighet och göra den till en handelsvara.” Och Nationernas Förbund tillhörde den kantianska modellen, då det inte fanns någon verkställande makt att beordra militära interventioner, något Abbé de Saint-Pierre alltså hade rekommenderat. President Wilson, som var förbundets upphovsman, men övergavs av sitt land, nämnde dock aldrig Kant i sina tal.
Kellogg-Briand-pakten skildras kortfattat.
Efter andra världskriget hyllade Winston Churchill Aristide Briand (men inte amerikanen Frank Kellogg) och greve Richard N. Coudenhove-Kalergi. Den senare hade i sin bok Pan-Europa, på tyska 1923, på engelska 1926 och på svenska 1930, propagerat för en europeisk Monroe-doktrin “Europe to the Europeans.”
”Hans lösning var idén om ’Paneuropa’, som han definierade som ’Europa i politisk mening’. När han frågade: ’Kan Europa i sin politiska och ekonomiska splittring upprätthålla sin fred och sitt oberoende inför växande icke-europeiska världsmakter – eller är det tvunget att organisera sig i en konfederation av stater för att rädda sin existens?’ Han argumenterade för det senare alternativet och hävdade att Europa stod inför en politisk vändpunkt på grund av fem faktorer: (1) det brittiska koloniala imperiets expansion utanför Europa; (2) en liknande expansion av det ryska kontinentala imperiet mot Asien; (3) frigörelsen av Östasien, med Japans framväxt som stormakt; (4) uppkomsten av USA; och (5) den relativa nedgången för det kontinentala Europa, med slutet av den österrikisk-ungerska monarkin och Tysklands nederlag, vilket lämnade endast två makter kvar, Frankrike och Italien (vars ställning nu var osäker). Som ett resultat var Europa inte längre världens centrum utan i dess periferi. För att förbli inflytelserikt bland dessa fem ’planetära fält’ (hans benämning) borde Europa förenas till en stark kropp: en politisk enhet bestående av alla europeiska kontinentala stater som även skulle omfatta de afrikanska kolonierna.” Coudenhove-Kalergi var starkt kritisk mot Nationernas Förbund. Och hans inspirationskällor var bland andra kväkarna, Abbé de Saint-Pierre, Rousseau och Kant.
Stella Ghervas’ skildring av upptakten till andra världskriget är kompakt och sakligt korrekt; hon hänvisar till John Maynard Keynes betydande insatser.
Och i boken klargörs hur mycket klokare berörda statsmän var 1815 än 1920. För att inte tala om “the Spirit of Munich” 1938.
Intressant är hur författaren gör en boskillnad mellan the ”Atlanticist organizations” såsom Nato och ”Europeanist institutions” vilka skapats på direkta initiativ av europeiska stater, såsom Europarådet och senare Europeiska gemenskaperna (EG, nu EU). Hon talar om “the European Spirit”.
Senare i boken skildras “the Postwar European Spirit” och “the Spirit of Enlarged Europe.”
Väsentligt är därtill det högtidliga undertecknandet av FN-stadgan den 26 juni 1945, i närvaro av delegater från femtio länder, vilket var nyckelögonblicket för ”the Postwar European Spirit”.
Författaren påpekar därtill att Finland och Sverige avstod från att ansluta sig till Nato, “because they were uncomfortably close to Russia”, vilket är en intressant iakttagelse, då vi är lika nära nu som då.
Hon tillägger att genom den uppkomna järnridån blev Svarta havet ”a frozen sea”, då fartyg inte längre kunde segla från norr och väst mot Anatoliens kust.
Fängslande är skildringen om försöken från västeuropeiska stater att skapa ”militär autonomi”, det vill säga göra sig oberoende av USA. Men efter ”Europeiska försvarsgemenskapens misslyckande och särskilt motgångarna 1956, kunde till och med den gode Abbé de Saint-Pierre ha misströstat över att ett europeiskt enandeprojekt skulle se dagen”. Samtidigt som president de Gaulle ansåg att ”de angloamerikanska ’särskilda relationerna’ fungerade som en trojansk häst, vilket minskade europeiska staters suveränitet”. Och Frankrike lämnade Natos militära samarbete 1966.
Ett kapitel i boken heter “The European Communities: A Western System of Peace within a Global System of War”. Och här lyfts fram det europeiska perspektivet, skilt från det Atlantiska, i form av Helsingforsavtalet 1975 och Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE). Det senare var ett nytt kännetecken för en fredsorganisation i FN:s anda: till skillnad från de motsatta militära allianserna (Nato och Warszawapakten) var OSSE en verkligt alleuropeisk organisation. President Ronald Reagan tänkte inte mycket på Helsingforsavtalet, medan Gorbatjov började “to engage more deeply in the Helsinki process”. Och han refererade till Kants princip om “peace […] created and guaranteed by an equilibrium of forces and vigorous rivalry”. Alltså en “balance of interests”.
Ett OSSE-toppmöte ägde rum i Paris 1990, där de europeiska staterna (inklusive de neutrala) samlades tillsammans med Kanada, USA och Sovjetunionen. Deltagarna utfärdade en stadga för ett nytt Europa (även känd som Paris-stadgan).
För ett kort ögonblick, och för första gången sedan kongressystemet efter Napoleontiden, bildade Europas stater en storslagen fredsallians som omfattade hela kontinenten, från Frankrike och Storbritannien hela vägen till Ryssland. Och Parisstadgan för ett nytt Europa bekräftade fredsstiftarnas seger över de äldre ”hårda realisterna”, både sovjetiska och amerikanska, anger Stella Ghervas.
Värt att notera författarens påpekande att ”om något land förtjänar beröm för att ha ’besegrat Sovjetunionen’ i det kalla kriget, så är det förmodligen Förbundsrepubliken Tyskland – om än i den mest fredliga bemärkelsen”.
Boken avslutas med följande slutsats: ”När ett enande av en stor del av Europa äntligen uppnåddes i slutet av 1900-talet, uppstod det inte från ett kontinentalt imperium – än mindre ett ’big bang’-fördrag som abbé de Saint-Pierre och Kant innerligt hoppats – utan det var resultatet av en långsam och iterativ process, styrd av successiva andar.”
”Samtidigt lever amerikaner idag i en atmosfär av frustration och självtvivel av det slag som nödvändigtvis följer med en världsmakts förlust av inflytande och relativ nedgång”. Och hon avslutar: ”Peace is for the strong; war is for the weak.”
Stella Ghervas´ Conquering Peace, gör att man frågar sig om Nato är ett fredsprojekt; Nato behandlas väldigt sparsamt i boken. Och med ett USA på ”nedgång”, en stat som vägrade ansluta sig till Nationernas Förbud trots att dess president var upphovsmannen, med en försvarsminister Lloyd Austin som nyligen önskade se Ryssland “weakened militarily and unable to recover quickly”, ett USA som kommit andra till hjälp bara om man själv blir angripen (under första världskriget krävdes tyska ubåtsattacker mot amerikanska fartyg och ett Tyskland som planerade angrepp på USA via Mexiko; och under andra världskriget krävdes att Japan angrep Pearl Harbor). Samtidigt har vi på sajten visat att artikel 5 i Natostadgan inte är någon garanti. Det är snarare Europa som har att se om sitt hus utan stormaktsintresse, men med en europeisk fred som mål genom klok diplomati, där “balance of interests” måste vara en ledstjärna. Och som boken förmedlar måste lärdomar tas av historien i Utrecht 1713, Wien 1815 och Paris 1856.
Conquering Peace i Europa kan bara Europa genomföra, med Abbé de Saint-Pierre och Immanuel Kant som förebilder.