Vid inledningen av det andra världskriget var det många som väntade sig att det skulle komma att likna det första. För svensk del var inställningen därför redan från början att hålla sig utanför ”stormaktskriget” och klara eventuella kriser med förhandlingar och eftergifter. […]
Statsministern Per Albin Hansson tänkte sig nog också ett nytt första världskrig när han några dagar före krigsutbrottet förklarade: ”Regeringen har vidtagit alla anstalter för vakthållning och skydd, som nu kan anses påkallade. /…/ Vår beredskap är god”. Vakthållning och skydd – de orden syftade i första hand på den militära beredskapen. Men det var inte sant. Den svenska armén vid krigsutbrottet har kallats en illa utrustad och illa tränad sommararmé. Och kungörelserna om mobilisering, som publicerades i tidningarna den 2 september var krångliga, för att inte säga obegripliga. […]
År 1925 hade en socialdemokratisk regering genomfört en omfattande nedrustning av det svenska försvaret. Det fanns till och med en pacifistisk gruppering bland socialdemokraterna. I mitten av 30-talet började man tänka om, det var hög tid att förstärka försvaret. Under intryck av de internationella kriserna under 1938 satte riksdagen av ett rätt stort belopp för att stärka försvaret, men effekterna var ännu blygsamma vid krigsutbrottet. Många värnpliktiga hade inte kallats in alls under ett antal år. Att man förlängde värnplikten från sex till sju månader gav inte heller mycket omedelbar effekt. När kriget väl brutit ut hölls många värnpliktiga inkallade i beredskap långa perioder och då fick de en mer relevant utbildning. På våren 1942 torde det svenska försvaret ha varit hyfsat stridsberett. Läs artikel