Då försvarsminister Pål Jonson bidrog till att skapa klarhet i innebörden av artikel 5 i Natos stadga

Utgivarna

Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg försäkrade den 8 mars att det är ”inconceivable that there will be any military threat against…Sweden without NATO reacting.”

Mot denna rimliga bedömning har vi ingen invändning i och för sig. Det är, som Stoltenberg understryker, ”svårt att föreställa sig” att Nato i en sådan situation inte skulle reagera alls. Sverige kan uppenbarligen åtminstone räkna med en protest från Natos sida i ett dylikt läge. Men inget bindande löfte ges och kan inte heller ges. Vad Stoltenberg klargör är att Natos reaktion i en sådan, för närvarande högst osannolik situation skulle komma att avgöras baserat på en politisk bedömning i det konkreta fallet av respektive medlemsstat. Inget nytt eller konstigt med det, utöver möjligen att ingen ansvarig politiker klargör att det faktiskt förhåller sig så.

Vår nuvarande försvarsminister Pål Jonson publicerade i maj 2010 ”Research Paper” nummer 58 i raden av publikationer från ”Nato Defense College”. Han var vid den tidpunkten enligt rapporten ”foreign policy adviser at the Swedish parliament.” Jonson skrev den medan han var en ”Partnership for Peace Fellow”. Rapporten handlar bland annat om artikel 5 i Natos stadga (”the Washington Treaty”). Vi citerar här Jonsons analys av denna artikel:

”It should be noted that Article 5, in a strict interpretation, is not per se a mutual defence clause, since there are no absolute guarantees of mutual military assistance in the case of an armed attack on a signatory to the Washington Treaty. Each signatory is free to undertake whatever action it deems necessary. However, the use of the word ´deems`, which is inspired by Article 51 of the UN Charter, underlines the fact that passivity or complete inaction would not be an adequate response to the treaty obligations.”

I allt väsentligt träffar Jonson rätt. Det finns inga garantier, men en medlemsstat bör nog inte förhålla sig helt passiv utan åtminstone av politiska skäl göra något. Den kan till exempel skicka sjukvårdsutrustning, tillhandahålla ammunition eller bidra till att reparera skador på infrastruktur. Men varje stat bestämmer själv vad den är villig att göra. Ett sådant ställningstagande blir dock aktuellt först om samtliga medlemsstater i steg ett kommit överens om att artikel 5 över huvud taget är tillämplig och att något bör göras.

Jonson har rätt i att fäderna till Natostadgan sneglade på skrivningarna i FN-stadgan, inklusive artikel 51, men hans tolkning är inte adekvat. Av artikel 51 kan man inte dra slutsatsen att passivitet eller total inaktivitet inte är en fullt möjlig reaktion. I den artikeln anges det att åtgärder som vidtagits av en medlemsstat i självförsvar inte ska inverka på säkerhetsrådets rätt och skyldighet att vidta sådana åtgärder som rådet ”deems necessary” för att upprätthålla eller återställa internationell fred och säkerhet. Den regleringen påminner i viss mån om strukturen i Natos artikel 5. När det gäller säkerhetsrådet måste samtliga permanenta medlemmar komma överens om huruvida något bör göras. I Natos fall måste samtliga medlemsstater komma överens om huruvida något bör göras. Om säkerhetsrådet permanenta medlemmar är överens om att något bör göras, måste de dessutom vara överens om vad som ska göras. Annars mynnar det hela ut i ”passivity or complete inaction”. Motsvarande gäller i Nato. Även där mynnar det ut i ”passivity or complete inaction”, om inte samtliga medlemsstater är överens om vad som bör göras.

Detta är vad Sverige har att utgå från i ett akut krisläge, där militärt stöd från utländsk makt skulle anses vara vad vi oundgängligen behöver för kollektivt självförsvar. Det gäller både i förhållande till Nato och FN. När det gäller FN skulle alla öppningar vara blockerade genom vetorätten så snart en stormakt är inblandad. Beträffande Nato skulle öppningarna för stöd vara blockerade om inte samtliga medlemsstater är överens.

Men om sådant stöd inte finns att tillgå, är det naturligtvis ändå möjligt att försöka gå vid sidan om och söka stöd hos stater som bedömer att det ligger i deras eget intresse att lämna oss det stöd som vi anser oss behöva. Det är tänkbart, men långt ifrån säkert att vi kan finna sådana allierade som vi skulle behöva ansluta till i ett konkret läge där nöden inte har någon lag. Vem vet hur läget i framtiden kan komma att gestalta sig.

Men detta kan ju inte vara ett huvudspår. Den övergripande strategin måste i varje läge vara att inte försätta oss i dylika situationer, där vi har att ge efter på vårt självbestämmande och blotta oss för främmande makter, som i och för sig skulle kunna gynna oss med vissa militära tjänster, men som typiskt sett skulle ha ett mycket högt pris och vara ytterst riskfyllda i form av devalverad suveränitet och integritet.

Det juridiska perspektivet är av tämligen underordnad betydelse. Rättsligt bindande, fördragsfästa garantier, som utlöses med automatik, förekommer inte. Och skulle de förekomma, är de inte svåra att gå runt genom hänvisningar till att förutsättningarna i grunden förändrats, genom att göra gällande att den stat som gör anspråk på skydd till följd av eget agerande försatt sig i en prekär situation eller genom att hävda att den utsatta staten så eftersatt den egna försvarsförmågan att det vore verkningslöst att lämna den stöd.

Har Jonson hållit fast vid sin analys från 2010? Ett par exempel må belysa detta: I en typisk artikel understryker han att Sverige vid ett medlemskap i Nato skulle ha alliansens ”gemensamma försvars­garantier att luta sig mot i kris och krig.” (SvD 20.4.2022) Och i en tidigare artikel för ett tag sedan framhåller Jonson att ”Ett försvarssamarbete med försvarsgarantier är som ett äktenskap – man lovar varandra trohet i både nöd och lust.” (W-T 23.11.2018)

Jonsons analys från 2010 är huvudsakligen korrekt. Natos stadga är oförändrad. Jonson är inte ensam om att numera osakligt uttala sig om artikel 5. Sådana inkorrekta påståenden har faktiskt satts i system inom ledande kretsar under mycket lång tid (Ulf Kristersson, Hans Wallmark, Magdalena Andersson, Peter Hultqvist med flera).

Det finns inga verkliga garantier. Löften och försäkringar avges titt som tätt, men de är alltid dunkla och kan lätt ifrågasättas och överges. En blåögd stat, som naivt är inställd på ”trohet”, då den träder in i alliansen, lär snart inse realiteterna. Om inte förr, så har ju själva anslutningsprocessen ytterst lärorikt belyst den splittrande kontext man från statsledningens sida vill bli en del av så snart som möjligt, trots att man inte har klarlagt de riktgivande förutsättningarna eller om de kan infrias.

Ett eventuellt medlemskap skulle möjligen ha kunnat vara lättare att hantera, om alliansen inte vore involverad i eller driver fram kriser och konfrontationer. Men det är där Nato befinner sig med ett allt svårare och säkerhetspolitiskt känsligt läge, där saker och ting tenderar att ställas på sin spets. Trots det så knackar Sverige oupphörligen på dörren.

En stat som vår, som bör vara mån om sin suveränitet och territoriella integritet, kan inte bygga sin utrikes-, försvars- och säkerhetspolitik på främmande makters ”försvarsgarantier”, försäkringar eller löften. Det är i längden inte hållbart, om den inser värdet av att hålla en egen nationell kurs, där den av självbevarelsedrift har att manövrera sig fram mellan stormakternas ständiga press, dragkamp och kollisioner.

En stat som vår bör vara helt klar över att alla säkerhetspolitiska bindningar, fördragsenliga eller ej, ökar risken för att dras in i andras kriser, konfrontationer och upptrappningar som kan leda till skärmytslingar och även krig; omständigheter som vi ytterst perifert kan påverka eller påta oss något ansvar för.

Oavsett medlemskap eller ej, bör den svenska politikens pelare vara att bevara största möjliga självbestämmande för egen utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiken och att bygga ett starkt folkförsvar grundat på allmän värnplikt.