Bristande självinsikt hos Försvarsmakten

Lars-Gunnar Liljestrand

I sin årsredovisning för 2019 skriver Försvarsmakten att man ökar sin försvarsförmåga, lägger grunden för fortsatt tillväxt i nästa försvarsbeslut och har kontroll på ekonomin.

Försiktigtvis tillägger man att ”mycket återstår att göra”.

Det är ett understatement som snarast väcker löje.

Det hade inte gått många dagar in på det nya året förrän Försvarsmakten meddelade att det saknas flera tiotals miljarder för att uppnå målen från Försvarsberedningen som man varit överens med politikerna om.

Ett kritiskt område (förutom materielbeställningarna) är att få folk till försvaret.

Igår kom Försvarsmakten plötsligt med beskedet att återanställningar av tidigare officerare och rekrytering av civil personal stoppas för att man måste spara pengar bland annat för att kunna genomföra övningarna Totalförsvarsövning 2020 och Aurora 2020.

Försvarsmakten ställer sig uppgiften att ”krigsförbandens operativa förmåga ska ökas för att kunna verka avhållande emot och möta hot och angrepp i alla former. Dimensionerande för våra krigsförband ska vara att möta ett väpnat angrepp från en kvalificerad motståndare.

För att verka avhållande mot angrepp på Sverige och Sveriges integritet, ska Försvarsmakten på egen hand och tillsammans med andra utveckla, upprätthålla och uppvisa en trovärdig och tillgänglig militär förmåga och därmed bidra till tröskeleffekt i enlighet med den svenska säkerhetspolitiken.”

Det låter bra, men alla någorlunda insatta bedömare vet hur lite av militär förmåga det finns för att backa upp målen.

Sverige saknar ett territorialförsvar där hela landet skall försvaras. Istället har vi ett så kallat tröskelförsvar som är tänkt att avhålla en utomstående från att angripa oss.

Om tröskeln inte ger avsedd effekt och att vi angrips gäller det att hålla ut till dess hjälp kommer utifrån.

Försvarsmakten skriver om markstyrkorna att ”huvuddelen av arméförbanden har organiserats i två brigader och KFM [krigsförbandsmålsättningar, min anm.] är utformade så att krigsförbanden ska kunna möta en kvalificerad motståndare”.

Det är förstås inte möjligt att klara i ett land som vårt med två brigader, varav en fortfarande inte är fullt utrustad och övad. Försvarsberedningen satte målet att brigadernas antal skulle öka, men Försvarsmakten meddelar nu att inte ens tredje brigad kommer att vara på plats förrän någon gång efter 2030.

Det är de kostsamma stora vapensystemen för ”tröskeln” som JAS-plan, ny ubåt, Patriotmissiler med mera som prioriteras, medan markstyrkorna får vänta och bantas ytterligare.

Prioriteringarna bygger på att Sverige skall ha ett insatsförsvar (enligt Nato-modell) snarare än ett territorialförsvar för hela landet.

Oppositionen vägrar med all rätt att acceptera att uppbyggnaden av försvaret och särskilt markstyrkorna åter en gång skjuts på framtiden och kräver en ny försvarsberedning.

Försvarsvänner kan bara instämma, men kravet på ett territorialförsvar måste ställas tydligare. Skall hela landet försvaras måste vi basera oss på allmän värnplikt och ett folkförsvar.