När den stora systemkonflikten närmade sig sitt slut och kalla kriget i praktiken var över, gjordes ett antal ideologiskt bestämda felbedömningar. Nationalstaternas tid var förbi, hette det, och regionala sammanslutningar skulle ta över deras roll. Betydelsen av territorium avtog, och den ekonomiska aktiviteten tänktes fortsättningsvis bli väsentligen nätverksbaserad. The world is flat var titeln på en inflytelserik bok. ”Den nya Hansan” framstod som ett hägrande övernationellt projekt i Nordeuropa. Med marknadsekonomins ohejdbara seger i världsmåttstock minskade konfliktytorna.
Det där var redan på den tiden en skakig analys. Nationalismen utgjorde alltjämt en dynamisk kraft; med kolonialväldenas fall hade mycket lämnats ogjort. Separatistiska krafter var febrilt verksamma på Balkan och i Kaukasus; i Västeuropa fanns det ett baskiskt och ett kalalanskt, ett korsikanskt och ett norditalienskt, ett skotskt och ett nordirländskt problem. Sovjetunionens sammanbrott utlöste nationalistiska euforier och xenofobiska folkstämningar i före detta provinser och lydstater. Folkligt missnöje med den europeiska integrationsprocessen kunde förmärkas. Tyskland enades på etnonationell grund. Geopolitiskt tänkande återkom, efter en tid i skamvrån.
På felbedömningarna följe ett antal politiska felslut. Planekonomiernas undanröjande ledde på sina håll till rövarkapitalism och tygellös korruption. Även om avvecklingen av sovjetimperiet gick förhållandevis fridsamt tillväga (jämfört till exempel med de forna kolonialmakternas utdragna arriärstrider), uppkom inbördeskrig i mångnationella statsbildningar, och dessa förvärrades av utländsk interventionism. Vissa länder reducerade däremot sina nationella försvarsförmågor i förlitan på att den långvariga fredens epok hade infunnit sig. Samtidigt flyttade kalla krigets främsta segrarmakt fram sina strategiska positioner, även om dess trupptillbakadragande från den europeiska kontinenten blev nog så häftigt.
Som man ser fick dessa felslut oönskade, ibland ödesdigra konsekvenser. Någon verklig avspänning mellan rivaliserande makter har inte kunnat registreras. Fortfarande kan avskräckning anses vara en huvudstrategi i mötet med en motspelare. Folkrättens principer kränks när vitala stormaktsintressen står på spel. Vem som behärskar ett givet territorium är fortfarande potentiell krigsorsak. Nationella väckelserörelser har förstärkts av religiöst fundamentalistiska; statsterror har fått konkurrens av sekteristisk terror. Ingenting av detta tycks ha förutsetts av kalla krigets rusiga segerherrar. De tog för sig snarare än att ta de försiktigt. På många sätt blev revanschismen efter 1990 en segrarnas. Man beaktade inte vad en förödmjukad förlorare kan ta sig till. Han måste inte vara tacksam för det han har gått miste om. Och efter kalla kriget kom han riktigt in i kylan.
Visserligen är säkerhetsläget i vår del av världen inte alarmerande dåligt – även om det larmas en hel del. Åtskilligt negativt har vi själva ställt till med – om av tanklöshet, risktagande eller inbilskhet ska låta vara osagt. Omställningen av vår försvarsmakt till en ”internationell expeditionskårsstyrka” (ordvalet är militärhistorikern Kent Zetterbergs) åtföljdes av, och förutsatte i praktiken, den allmänna värnpliktens skrotande, ett uppgivande av territorialförsvaret och förberedelser för en svensk Nato-anslutning. Detta skedde diskret, snabbt, utan nationell endräkt. En omedelbar baksmälla drabbade beslutsfattare när de fann att den svenska yrkeshären blev ett ”personalförsörjningsmässigt” fiasko, när vår store granne i öster efter en tids desorientering inledde en målmedveten militär återupprustning och när en kompensatorisk Nato-option, trots envetna propagandakampanjer, mötte och möter starkt folkligt motstånd. I säkerhetspolitiken är Sverige för första gången sedan tiden före första världskriget ett parlamentariskt kluvet land.
Det senare är illa nog. Värre är att vårt land, efter decennier av försummelser och politiskt utstuderad nedrustning, har en så låg militär kapacitet att den i sig utgör en osäkerhetsfaktor i vår nära omvärld och givetvis för oss själva. Sverige är ett till ytan stort och glesbefolkat land, med 22,1 invånare per kvadratkilometer, att jämföra exempelvis med Estlands 29,5, Lettlands 35 och Litauens 46,1 – små länder vilkas befolkningar vi genom den oöverlagda så kallade solidaritetsförklaringen från 2009 (samma år som beslutet om att lägga värnplikten på hyllan togs av Sveriges riksdag, med minimal röstmarginal) har utfäst oss att komma till undsättning på ett eller annat sätt i händelse av krig eller kris där. Ett par generationers svenska politiker är direkt ansvariga för detta tillstånd, liksom ett antal höga militärer som har spelat med i värnkraftens urgröpning. Stora delar av Sveriges areal är numera oförsvarat! ”Återinförd” värnplikt, med en årskontingent på 3 000 kvinnor och män av 100 000 tillgängliga, som Annika Nordgren Christensens utredning har föreslagit, är ur detta perspektiv någonting absurt löjeväckande. Vad har vi? Ett hemvärn, men det kan inte ersätta en reguljär massarmé, och hemvärnet har alltid byggt på redan utbildade soldater. Vi har flyg och marin, men ett rike kan inte bara vara skal, det måste också ha en substans!
Vi lever nu i bakläxornas tidevarv. Yrkesförsvaret har gjort bankrutt. Det var avpassat till internationella operationer. Det har enorma svårigheter att rekrytera folk – manskap som befäl – och lider av stora avgångar. Detta kan inte lösas med höjd ekonomisk ersättning eller fackligt framförhandlade förmåner av annat slag. Med legotrupper får man alltid ett negativt urval, nationellt opålitligt. Med folkbeväpning däremot har man ett skydd för demokrati och rättssamhälle, en broms mot militaristiska äventyrligheter. Detta är mycket värt att kämpa för i en era som inte bör tillåtas att urarta till ett nytt kall krig. Sverige ska i vart fall inte delta i ett sådant.