Tage Erlander blev Sveriges statsminister 1946. Den första riktigt stora säkerhetspolitiska fråga som hamnade på hans bord var förhandlingarna mellan Norge, Sverige och Danmark om ett skandinaviskt försvarsförbund. Det var Sverige som tog initiativet. Förhandlingarna inleddes på allvar under hösten 1948, men strandade redan i januari 1949. Det har gått drygt 70 år sedan dess, men de nordiska försvarspolitiska relationerna är återigen på agendan och under utveckling.
Erlander beskriver i sina Dagböcker 1945–1949 (2001) resultatet som ett av sina största politiska misslyckanden. Den kvalificeringen är dock knappast rimlig. Det är svårt att se utgången som ett nederlag. Sannolikt var det inte heller slöseri med tid. Statsledningarna var tvungna att tänka igenom och pröva sina säkerhetspolitiska lösningar. Det visade sig (eller stod kanske mer eller mindre klart från början) att dessa inte gick att förena. Det var i och för sig inget konstigt med det. De tre staterna präglades av sina skilda öden och erfarenheter under andra världskriget. Därtill kom avsevärda skillnader i geostrategiskt läge, ekonomi, försvarsförmåga och band till andra stater.
Varje stat har naturligtvis rätt att själv välja sin väg, och får leva med sitt avgörande, till dess det ändras. På gott och ont är de vägval de tre staterna gjorde 1949 fortfarande i viss mening bestämmande, även om mycket vatten onekligen har runnit under broarna sedan dess. Åtminstone i Norge förs det idag en allvarlig diskussion om de känsliga säkerhetsproblem som är förenade med medlemskapet i Nato. Ett sådant problem som norrmännen alltjämt brottas är hur man ska ha det med utländska militära baser i landet. Den frågan var aktuell redan när det skandinaviska försvarsförbundet var på tapeten. Även i Danmark är man bekymrad; officiellt låter det som om man är tillfreds med sakernas tillstånd, men debatten där är tunn. Sverige saknar anledning till omprövning, när det gäller själva grundfrågan. Sveriges val då var rationellt och står sig. Vårt problem är att vi har blivit allt sämre på att hålla fast vid premisserna.
Försöket att få till stånd en skandinavisk försvarsallians ger anledning till eftertanke. Det belyser förvisso hur verkligt vanskliga allianser är. Projektet var redan från början äventyrligt. Det innebar att Sverige i en helt avgörande fråga skulle ta ett stort steg ut i det okända. Vi skulle överge vår traditionella alliansfria linje och ge oss in på att delta i försvaret av två militärt svaga grannländer.
Den bedömning man då gjorde från svensk sida var uppenbarligen att det kunde finnas säkerhetspolitiska fördelar att hämta i ett försvarssamarbete, som möjligen skulle kunna balansera riskerna. Detta förutsatte emellertid att samarbetet kom att utformas som Sverige ville ha det. Den svenska linjen innebar att de tre länderna skulle ställa sig utanför stormaktsblocken, förbli neutrala och etablera en gemensamt försvarad och fredad zon här i norr. Det är kanske inte så svårt att se lockelsen i det. Det direkta, akuta alternativet, som frågan ställdes under 1948, var ju norsk och dansk anslutning till Atlantpakten med åtföljande ökade spänningar och krigsrisker i regionen. Det tredje alternativet, att Norge respektive Danmark självständigt fullföljde neutralitetspolitiken och rustade upp försvaret, tycks helt ha fallit bort i och med att länderna attraherades av planerna på den västallians som började avteckna sig i anslutning till tal som den brittiske utrikesministern Ernest Bevin höll under1948.
Det var statsminister Tage Erlander och utrikesminister Östen Undén som tillsammans drev förhandlingarna för Sverige del. Deras skepsis mot äventyret skymtar fram då och då, och den växer under hand. Det är möjligt att det i viss mån, från såväl svensk som norsk sida, fanns inslag av inrikes utrikespolitik i upplägget. Professor Karl Molin menar att så var fallet på svensk sida. Historikern och ambassadören Krister Wahlbäck ansåg för sin del att det var fråga om ett seriöst försök att få till stånd ett förbund. Jag lämnar den frågan öppen. Molin har skrivit om saken i boken Omstridd neutralitet. Experternas kritik av svensk utrikespolitik 1948–1950 (1991).
Stormakterna försökte på olika sätt att påverka förhandlingarna. USA och Storbritannien behövde dock inte anstränga sig så hårt. De hölls informerade av och inviterades in i förhandlingsspelet av åtminstone norrmännen. Bland annat var export av krigsmateriel från västsidan en ständigt återkommande fråga, där olika utspel gjordes. Den svenska grundlinjen synes ha varit att först etablera försvarsförbundet och sedan klara ut frågan om krigsmateriel (Tito fick ju köpa, varför då inte försvarsförbundet när saken var fait accompli?). I Oslo hade man en annan syn. Sovjetunionen, som var emot projektet, förde för sin del en politik som i praktiken drev Norge och Danmark mot medlemskap i Nato.
Norge företräddes framförallt av statsminister Einar Gerhardsen, försvarsminister Jens Christian Hauge och utrikesminister Halvard Lange; alla tre socialdemokrater. Åtminstone de två sistnämnda hade nog tidigt bestämt sig för att en norsk västanslutning (det vill säga medlemskap i det som i april 1949 blev Nato) var rätta vägen. Banden till Storbritannien, som aktivt påverkade förhandlingarna i den riktningen, var på norskt håll starka. I Vänbok till Tage Erlander (1969) skriver Gerhardsen att han i sak var på Langes och Hauges linje, men att han av känslomässiga skäl var attraherad av det svenska alternativet. Vid sådana val brukar det som man uppfattar som sakpolitiskt rätt bli bestämmande.
Från dansk sida agerade framförallt statsminister Hans Hedtoft; också han socialdemokrat. Han tycks inte ha haft någon särskilt avgörande roll under överläggningarna, men ibland fungerat närmast som medlare. Hedtoft följde efter i spåret, när det norska vägvalet väl var gjort.
De aktuella Dagböckerna behandlar förhandlingarna rätt utförligt. Ett antal nedslag i Erlanders anteckningar, där särskilt under slutskedet av överläggningarna ett antal för det tänkta förbundet centrala spörsmål avhandlas, ger färg åt hans och omgivningens tänkande.
Som en bakgrund bör dock först några saker nämnas. Det rådde betydande säkerhetspolitisk oro 1948 i Norden. Rykten om krigsrisker och möjliga kupper gick runt. Sovjetunionen gjorde framstötar i Tjeckoslovakien och backade upp den kupp som kommunisterna genomförde där. Berlin-blockaden pågick. Finland såg sig tvunget att med Sovjetunionen ingå en Vänskaps-, Samarbets- och Biståndspakt (VSB-fördraget), som Stalin hade propsat på. Norrmännen oroade sig för att de hade att förvänta sig motsvarande ”anbud”. Vad som kom var ett förslag från Moskva om att ingå en ”icke-angreppspakt”. Det avvisades av Oslo.
I Stockholm blev det allt tydligare för statsledningen att Norge var på väg västerut. Det gjordes klart för Sverige under förhandlingarna att Norge och Danmark när som helst kunde få en inbjudan att ansluta sig till det projekt som var på väg att bli Nato. Saken brådskade alltså. Möten ägde rum bland annat i Oslo, Köpenhamn och Karlstad. En gemensam undersökningskommitté tillsattes. Den avgav en rapport, men projektet var i praktiken överspelat då.
Man kan med fog säga att förhandlingarna om förbundet fördes mot en rätt kylig bakgrund. Att det förhöll sig så, var antagligen klargörande för de involverade. Det ställde saker och ting på sin spets.
Innan jag går över till Erlanders Dagböcker är det på sin plats att återge en notering den 30 oktober 1948 i Östen Undéns Anteckningar 1918–1952 (2002), gjord i anslutning till diskussioner inom den socialdemokratiska samarbetskommittén med bland andra Gerhardsen, Hedtoft och Erlander:
”Själv hade jag ett inlägg vari jag sa bl.a. att jag inte trodde man kunde grunda utr politik på den tankegången att vi inte få bli avskrivna av västmakterna. Vare sig de har oss med i fördrag eller inte, kommer andra faktorer än hänsyn till oss att bestämma deras handlingssätt. Jag sade också till Hedtoft att – betr. neutr.begreppet – att jag aldrig yttrat mig så som sagts i norsk o dansk press, näml. att vi måste vända kanonerna åt alla håll. Hur vi ska handhava neutr. i händelse av konflikt kan vi inte på förhand ange, åtminstone inte den som har officiell ställning.”
Anteckningen gjordes vid en tidpunkt då diskussionerna om ett skandinaviskt försvarsförbund hade kommit igång. Undén tar kärnfullt upp två centrala svenska utgångspunkter, som alltjämt bör ligga till grund för vår utrikes- och säkerhetspolitik: dels att man har att utgå från att stormakter agerar enligt egna intressen, och det oavsett vad som är fäst på pränt, dels att det är vi själva som avgör hur neutralitetsfrågan ska hanteras om och när den saken skulle ställas på sin spets vid en konflikt. Ingen kan ju förutse vilka handlingsalternativ som föreligger i så svåra lägen. Var dessa utgångspunkter förenliga med tankarna på ett skandinaviskt försvarsförbund? Det berodde på hur förbundet utformades.
Jag övergår så till att följa Erlanders anteckningar i Dagböckerna:
23 12 1948
”Nog är det numera fullkomligt klart att Norge tagit ställning. Allt detta tal om det nordiska samarbetet fyller ju ingen annan funktion än att slå blå dunster i ögonen på oss och på de nordiska medborgare, som alltjämt är betänksamma mot Langes äventyrspolitik. Ett fruktansvärt ansvar han drar på sej. Sannolikt har han omöjliggjort varje försök att hålla oss utanför ett krig. Hans uttalande om den olika moralen i Sverige som bara ser på sina egna intressen och Norge som ser världens, visar att han nu kommit till det stadium, då varje eftertanke dövas med fraser och affekter […] Men bara våra egna nerver håller, skall väl allt ordna sej liksom förra gången. Men nog ser det mörkt ut just nu.”
Utan tvivel hårda och drastiska omdömen från Erlanders sida, och uppenbarligen präglade av stridens hetta. Ja, Lange drev slipat en annan linje, förankrad i starka kontakter med USA och Storbritannien. Han var inte ensam om det på norsk sida. Saken var i princip ”körd”, och Erlander hade naturligt nog svårt för att acceptera detta. Han behövde skriva av sig. Han behandlar försvarsförhandlingarna i ett annat tonläge i sina memoarer som kom till långt senare.
7 1 1949
”Nordiska ministermötet i Karlstad 5–6 blev en blandad tillställning […] Nu fick vi i alla fall formellt en möjlighet att rädda Norden ur stormaktsgreppet. Den möjligheten sammanfaller med Amerikas bedömning av huruvida icke ett enat starkt neutralt Norden är att föredra framför ett splittrat […] Lange återhållsam men flammade upp ibland, när han talade om demokratiernas solidaritetsförpliktelser mot varandra. Gerhardsen helt passiv, resignerad.”
Mötet ägde rum vid en tidpunkt, då Norge uppenbarligen hade valt väg. Erlander är hårt kritisk i sina omdömen om de norska företrädarna. Men var egentligen de svenska utgångspunkterna för förhandlingarna särskilt klara och hållbara? Erlander våndades över det.
9 1 1949
”Vill jag att de skandinaviska försvarsförhandlingarna skall lyckas eller har jag innerst inne den förhoppningen att de skall misslyckas på grund av Norges politik? Ett alldeles entydigt svar är inte så alldeles lätt. Kunde vi få en verkligt samordnad utrikespolitik där alla kunde lita på varandra, vore svaret lätt. Men som det nu är? Norge med alla sina Sverige-komplex, som tvingar den norska regeringen att då och då göra de mest besynnerliga ting och den norska pressen till ständiga självständighetsutbrott – är det en partner för det försiktiga Sverige. Kommer inte ett svenskt-norskt samarbete på detta ömtåliga område att bli fyllt av ständiga slitningar och därigenom riskabelt för oss. Riskabelt eftersom det ligger så nära till för Norge att under konflikter med Sverige söka stöd västerut. Jag är trots dessa risker beredd för samverkan. Det blir ett ändå hopplösare läge om vi går var för sig. Då är väl Norden med i kriget från första dagen. Det ansvar Lange och Hauge drar över sej borde kännas fruktansvärt, men tycks inte bekymra dem. Däremot verkar det som om Gerhardsen pressas sönder.”
Att diskussionerna över huvud taget fortsatte, får väl ses som ett moment i ett politiskt spel, där ingen ville lastas för att projektet rann ut i sanden. Erlander framstår här som ensidigt antinorsk i sin inställning.
Men han berör en helt avgörande fråga för en allians: kan staterna ha en gemensam försvarspolitik med ömsesidiga försvarsgarantier (om det nu alls skulle bli fråga om sådana) utan att ha en gemensam, samordnad säkerhets- och utrikespolitik och utan att vara överens om vem som ska fälla avgörandet vid oenighet? Egentligen lutar han väl innerst inne åt att svaret borde vara nej. En gemensam linje borde vara en given förutsättning. Men trots de uppenbara risker han ser i det avseendet är han ändå beredd att pröva möjligheterna att komma framåt. Alternativet att grannländerna Norge och Danmark går med i Nato och kommer att domineras av stormaktspolitik, som utsätter Sverige för risk att direkt dras in i konflikter som lätt kan eskalera, bedömer han vara än värre. Den riskbalanseringen framstår inte som särskilt övertygande för svensk del, men han ville säkert pröva alternativa vägar framåt.
För en allians är frågeställningen central. Man behöver bara tänka på det fallet att en alliansstat utsätts för allvarligt utländskt hot eller själv uppträder hotfullt. Det kan då vara fråga om en situation som den alliansstaten har framkallat själv eller ett läge som ogrundat provoceras fram mot staten i fråga (eller så kan det ju mycket väl handla om en oklar gråzon). I sådana situationer kan det finns förutsättningar för kompromisser eller reträtter, som i och för sig kan vara nog så kinkiga. Vem ska då fälla avgörandet? Bara den direkt berörda staten, som i sådana här lägen utan rimlig sans kan spela på sitt medlemskap i alliansen och dra in de andra staterna i konflikten. Eller samtliga berörda alliansstater i enighet? Det man därvidlag har att utgå från är att ingen rationell stat delegerar till en annan stat att låta sig dras in i ett krig!
Det kan i sammanhanget tilläggas att när en allians mellan Finland och Sverige fördes på tal under 40-talet och Östen Undén tentativt skissade på en försvarspakt mellan länderna innebar den att Sverige helt skulle kontrollera den finska utrikespolitiken. Detta hade varit ytterst svårsmält för finnarna. Det hade i praktiken inte heller fungerat för Sverige, som skulle ta på sig förpliktelser.
I Nato ställs inte frågan riktigt på sin spets. Där har man inga bindande försvarsgarantier; medlemsstaterna tar själva ställning från fall till fall om de vill agera och hur i så fall. Avgörandet blir politiskt och beroende av vilka prioriteringar den dominerande staten gör i ett visst läge.
10 1 1949
”Hedlund [ledaren för Bondeförbundet, sedermera Centerpartiet] fick information om Karlstad. Hans frågor klarlade nog att han egentligen höll på en isolerad svensk neutralitet.”
Juris doktor Gunnar Hedlund benämndes i riksdagen Gunnar Hedlund i Rådom. Det var en adekvat benämning.
15 1 1949
”Militärernas redogörelse för det norska och danska försvaret var i kusligaste laget. Har jag givet mej för långt ut när jag förordat försvarsförbund med två sådana partner, där praktiskt taget allt återstår i fråga om upprustning?”
Man kan tycka att Erlander här framstår som något yrvaken. Men han berör ytterligare en central fråga för en försvarsallians: kan en stat ta på sig ömsesidiga ”försvarsgarantier” för andra stater som saknar försvarsförmåga? Det gör en stat ogärna, och gör den det formellt, på pappret, kan det sannerligen betvivlas att den menar allvar. Men det är klart att det kan uppkomma konkreta lägen där mycket starka, egna strategiska intressen leder till att man ändå ingriper.
17 1 1949
”Karlstadsförhandlingarna gick ju mycket bättre än vi vågade hoppas, men nog ser det tämligen omöjligt ut. Lange får det alldeles för lätt. Han behöver bara påverka amerikanerna att säja nej så är allt klart. Att han är beredd att göra det behöver vi icke betvivla.”
Det sista som överger människan lär vara hoppet! Erlanders omdöme om Lange var antagligen välgrundat. Men det handlade om mer än Lange och amerikanerna. Projektet som sådant, som det var upplagt, även om det byggde på vällovliga intentioner, saknade ur ett svenskt perspektiv en uthållig och fast grund. Men det var nog inte fel att pröva intentionerna i syfte att se om man kunde åstadkomma något konstruktivt och bestående för avspänningen här uppe i norr. Det höll dock inte.
Och i dessa tider ser vi hur Norge stegvis dras in mer och mer i stormaktspolitikens positioneringar, som handlar inte minst om Arktis. Norge bör hålla emot och inte låta sig bli en bricka i ett spel, som landet inte har nämnvärt inflytande över. Utvecklingen påverkar även vårt läge negativt.
18 1 1949
”Ynkligheten i de dansk-norska försvarsförberedelserna är så mycket större att jag har svårt att riktigt fatta det mod, som norrmän och danskar måste ha för att avvisa den svenska inviten. Men vårt eget ansvar inför våra pojkar, som eventuellt skall försvara dessa fullständigt vapenlösa länder känns också tungt.”
Om det handlade om mod, är nog tvivelaktigt. Norrmännen sökte, och danskarna hängde på, en skyddsmakt som man bedömde stod deras intressen närmare och var starkare. Där står de än idag. De anpassar sig därefter. De är inte vapenlösa, men har inte mycket till egen försvarsförmåga. Men det har inte heller Sverige numera.
19 1 1949
”Försvarsförbundet väcker tydligen betänkligheter på grund av kumpanernas svaghet. Det är för mycket av ett äventyr att här ge sig in är nog riksdagsmajoritetens mening.”
Ja, äventyr var ju rätta ordet.
25 1 1949
”Underlig känsla när nu oron och spänningen kring det skandinaviska försvarsförbundet domnar bort. Langes triumfdag var det igår i Köpenhamn, när han drev fram den ena provocerande förklaringen efter den andra för att riva alla broar och riva alla skepp.”
Saken var avgjord.
27 1 1949
”Nu har jag bara det sista riksdagssammanträdet kvar i den nordiska frågan och sedan Oslo och sen tillbaka till realiteterna, sedan luftslottet om ett enigt Norden slagits sönder.”
En anteckning av en till synes trött och luttrad Erlander.
31 1 1949
”Men ändå, när man hör norrmännen behandla utrikespolitik, smyger sig en lättnad över att vi inte behöver på allvar förhandla med dem om det utrikespolitiska handlandet.
[…]
Att söka samla sina intryck brukar vara nyttigt. Efter vad man nu vet förfaller Lange ha bestämt sig för västorientering någon gång under sommaren, t.o.m. under mars-”krisen 1948”. Inför risken att det skandinaviska försvarsförbundet kunde bli en realitet stimulerade han amerikanerna till deras förhandsförfrågningar om Norges villighet att gå in i Atlantpakten. Han får dessa i slutet av december och framtvingar Karlstadsmötet innan försvarskommittén var färdig. Hans avsikt var uppenbarligen att spränga förhandlingarna i Karlstad, men vårt anbud slog då sönder hans konstruktion.”
Jag tror för min del att Erlander överdriver betydelsen av Langes person, även om han var en inflytelserik ledargestalt. Men man kan naturligtvis förstå Erlanders besvikelse när han förgäves, men med vällovliga intentioner, gav sig in på att pröva hur långt man kunde komma för att säkra en fredad zon i norr.
20 2 1949
”Jag behövde förvisso uppleva en norsk partikongress för att förstå vad vi sluppit genom att paktförhandlingarna misslyckats.”
En något efterklok anteckning, tycks det mig. Så långt emellertid Erlanders dagbok.
Det talas numera yvigt om nordiskt försvarssamarbete (Nordefco). En del konkreta steg har tagits. Även om samarbetet är i sin linda, finns det vissa inslag som möjligen kan visa sig vara till ömsesidig fördel. Andra är tveksamma eller ligger inte i vårt nationella intresse. Sverige är militärt alliansfritt. Danmark och Norge är förhållandevis svaga, osjälvständiga Nato-stater med en lojalitet som kan vara oförenlig med Sveriges intressen. Detta bör hållas i minnet.
De berörda länderna har utställt allmänt hållna men i grund och botten närmast till intet förpliktande solidaritetsförklaringar. Sådana deklarationer fördunklar. De kan skapa missförstånd. Skulle ett av våra grannländer råka illa ut i förhållande till en stormakt, får landet lita till den säkerhetslösning det valt. Sverige skulle självfallet verka i enlighet med FN-stadgan och hjälpa till så gått det bara går.
De alliansfria staterna Finland och Sverige driver ett nära militärt samarbete, som även omfattar viss operativ planering. Det finns helt klart positiva moment i denna samverkan, som kan bidra till att stärka respektive lands nationella försvar. Någon militärallians är det inte fråga om. Endast Sverigedemokraterna driver den frågan, men utan att lyckas övertyga om vari de säkerhets- och försvarspolitiska fördelarna för Sverige (eller för den delen Finland) skulle bestå. Sådana äventyrligheter ska vi inte ge oss in i, och intresset för ett sådant steg är säkerligen också på finsk sida ljumt.
De resultatlösa diskussionerna mellan Danmark, Norge och Sverige under 1948 och 1949 om ett skandinaviskt försvarsförbund ställer den avgörande frågan om det verkligen hade legat i Sveriges intresse att ingå ett sådant förbund, som – om det hade förverkligats – skulle ha inneburit att landets traditionella alliansfrihet hade övergivits. Det hade det inte.
Sveriges läge var, när förhandlingarna inleddes, utmärkt. Under andra världskriget hade vi att räkna med både Sovjetunionen och Tyskland. Nu var bara stormakten Sovjet kvar och Finland utgjorde en buffert. Grannländerna Danmark och Norge förde neutralitetspolitik. Den svenska försvarsmakten var stark.
Det enda bekymret var, som statsledningen med rätta bedömde saken, att detta förträffliga status quo under alla förhållanden skulle komma att förändras. Hotet var att Norge och Danmark skulle överge sina neutrala buffertpositioner och istället bli fästen för stormaktspolitiken. Värst för Sverige var det om Norge gick den vägen, varvid man fick räkna med att USA skulle upprätta baser i landet med åtföljande ökad riskexponering för oss vid framtida konflikter. Detta bör ha varit tunga skäl för det svenska initiativet.
Men projektet var inte hållbart. Vem skulle ha varit ”ryttare” i ett skandinaviskt försvarsförbund och hållit ihop det och fått till stånd enighet om en gemensam och uthållig försvars-, säkerhets- och utrikespolitik? Var det möjligt att ge sig in i ett sådant förbund utan att den frågan var löst? Och kunde Sverige verkligen ställa ut ”försvarsgarantier” för två svaga, närmast vapenlösa grannländer? Det hela hade varit utomordentligt äventyrligt.
Kom det ut något positivt ut av försöket? Arne Olav Brundtland skriver i Vänbok till Nils Andrén (1997) att det hade inverkan på den baspolitik Norge gjorde förbehåll för när landet gick med i Nato. Den politiken innebar att Norge inte skulle upprätta baser för främmande makts stridskrafter på norskt territorium med mindre än att landet blev utsatt för angrepp eller hot om angrepp. Enligt Brundtland redovisade Halvard Lange i en artikelserie på 60-talet hur försvarsförhandlingarna hade bidragit till att man på norsk sida hade lärt sig av denna svenska tankegång. Hur det numera står till med frågan om baser på norsk jord har vi belyst på den här sajten.
Allianser stater emellan är grannlaga saker. Sådana samarbeten kan hålla ett tag, ja, till och med ett bra tag; lättast i gynnsamma tider och under fördelaktiga förhållanden. Men de kan också erodera och spricka, när verkligheten tränger på och det blir allvar av. När saker och ting ställs på sin spets, vid undantagstillstånd, brukar det visa sig vem som är suverän och vad som gäller och inte gäller, och det oavsett vad som må vara fäst på pränt.
Visst kan allianser överleva även vid ändrade förhållanden. Sådana förskjutningar kan hanteras internt, överbryggas för stunden och skjutas på framtiden. Men betydande skov i förutsättningarna är naturligtvis känsliga, särskilt om det verkliga ledarskapet inom alliansen är vacklande eller omstritt. Och någon stans går ju antagligen en gräns. Hur som helst, i sådana förbund är en mindre stat huvudsakligen utlämnad till andras suveräna avgöranden. Man må sedan tala hur mycket som helst om samråd och konstruktiva diskussioner.
Nato är på väg att fylla 70 år. När alliansen bildades var dess formella grundval kollektivt självförsvar enligt FN-stadgan. Det förutsatte att medlemsstaterna enades om att agera gemensamt i försvar av en hotad alliansstat. Kopplingen till FN-stadgan var sund. Kravet på enighet var genomtänkt och realpolitiskt välgrundat. Att låtsas att oförytterliga ”garantier” utställdes hade saknat trovärdighet. En stormakt låter inte andra stater avgöra när den ska gå i krig för andras intressen. USA var helt klar på den här punkten. Det var således tydligt att det var, när saker och ting verkligen skulle avgöras, som Nato skulle ställas på prov. Ytterst handlade det om ett politiskt avgörande i ett konkret läge, som envar allianspartner hade att ta ställning till. Om politiken skulle fortsätta med andra medel, det vill säga krig, var det en fråga som varje medlemsstat självständigt avgjorde.
Nato är en realitet. Organisationen har deltagit i militärinterventioner som inte har något med kollektivt självförsvar att göra. Efter segern i det kalla kriget, pumpade USA fortsatt liv i organisationen genom att öppna den för aktioner ”out of area”. Alliansen kommer nog att bestå ett bra tag till. Trots inre slitningar finns det band av olika slag som ger respittid. Om den någonsin kommer att vara till hjälp vid kollektivt självförsvar i enlighet med FN-stadgan, är en öppen fråga.