[…] Det var 1999, när Nato inledde sin 78 dagar långa bombkampanj mot Serbien, utan grönt ljus från FN:s säkerhetsråd. Först en liten bakgrund.
De flesta mediaröster stödde bombningarna mot Serbien. I bakgrunden fanns ju de fruktansvärda händelserna i Bosnien där Nato i det längsta tvekade att ingripa trots att FN uttryckligen bad om stöd. Det första offret i alla krig är sanningen. Mycket snart tar samma mönster form. Det finns en bov, ett offer och en hjälte. I verkligheten är alla parter lite av alla dessa tre definitioner.
[…] Den andra sidan av slanten är enligt min personliga åsikt att man på Balkan slog in på den väg som ledde till att FN:s roll försvagades på ett sätt vars följder vi kan se ännu i dag.
Nato fick aldrig grönt ljus från FN:s säkerhetsråd att inleda bombningarna i mars 1999 men gjorde det ändå. (Bombkampanjen genomfördes utan nämnvärda förluster för alliansens del, något som säkert bidrog till att länder som tillhör alliansen – inte alliansen som helhet – blandade sig i konflikter på annat håll,till exempel Irak 2003, också det utan FN:s fullmakt.)
På HBL diskuterade vi ofta och länge hur vi skulle hantera bombningarna mot Belgrad och andra serbiska mål. Hur vi än vände och vred på saken – en av kollegerna gick tillbaka till det så kallade Rambouillet-avtalet och konstaterade att det hade varit landsförräderi om Milosevic skrivit på – tyckte vi att man nu slagit inpå en väg som i grunden handlade om FN:s roll i framtiden. Det betyder inte att vi stödde våldet mot det etniska albanerna i Kosovo. Att bomba folk till fred vara bara ett koncept vi inte trodde på. […]
Den som insåg att verkligheten var betydligt mer komplicerad på Balkan än den bild som målades upp med rollfördelningen bov, offer och hjälte och bekymrade sig om FN:s försvagade roll var Mauno Koivisto. Han motsatte sig bestämt bombningarna för han såg nyanserna och kände till den historiska bakgrunden. Men han var rätt ensam. Läs artikel