Redaktionen

Riksdagsledamoten Elsa Widding (-) har genom en interpellation ställt frågor till försvarsminister Pål Jonson (M). Widding anger följande korrekta bakgrund till frågorna:

”I oktober 2025 godkände riksdagen … en ny beslutsordning för deltagande i Natos samlade verksamhet för avskräckning och försvar. Detta innebär att riksdagen fortsatt som huvudregel fattar beslut om ramarna för svenskt deltagande men att regeringen i brådskande situationer får eget mandat att sätta in numerärt begränsade väpnade styrkor under en begränsad tid.”

 Följande frågor ställdes till försvarsministern:

1. Har ministern gjort en analys av innebörden av ”brådskande situationer”, det vill säga situationer som kan föranleda regeringen att skicka soldater till Ukraina, och kan ministern i så fall redogöra för resultatet?

2. Kan det bli tal om att Sverige skickar elitförband utan förvarning till Ukraina, och om svaret är ”ja”, kan ministern upplysa om huruvida Sverige redan har skickat elitförband till Ukraina eller ej?

3. Har ministern gjort en analys av hur många svenska soldater som riskerar att förlora sina liv vid en eventuell svensk insats i Ukraina, och kan ministern i så fall redogöra för resultatet?

Frågorna behandlades vid en interpellationsdebatt i riksdagen den 28 november och vi koncentrerar oss här på Pål Jonsons svar.

Jonson slog generellt fast att riksdagens medgivande normalt krävs för att en svensk väpnad styrka ska få sättas in utomlands. Om syftet är att delta i Natos samlade verksamhet för avskräckning och försvar sätter riksdagen ramarna för deltagandet, och om syftet är något annat krävs riksdagens medgivande i det särskilda fallet.

När det gällde svenska förband i Ukraina noterade Jonson att Sverige har ett brett samarbete med Ukraina som omfattar militära aktiviteter och att representanter för flera olika försvarsmyndigheter finns på plats i Ukraina. Han underströk dock att inga av dessa har deltagit eller deltar i stridande uppgifter, men tillade att han inte kunde gå in på detaljer vad gäller vilka uppgifter som personalen löser i Ukraina.

Vidare nämnde han att Frankrike och Storbritannien leder planeringen av en återförsäkringsoperation som en del av ett paket av säkerhetsgarantier för Ukraina och att Sverige deltar tillsammans med över 30 andra länder i den så kallade koalitionen av villiga i förberedelser av en sådan operation.  Han framhöll att inför ett möjligt svenskt deltagande gör Försvarsmakten en risk- och hotbildsanalys som täcker aktuella säkerhetsaspekter och att en insats är aktuell först då vapenvila gäller eller en fredsuppgörelse är på plats.

Detta var inget tydligt svar på Widdings frågor, som han dock återkom till i en replik.

Läs mer

Sammansatta utrikes- och försvarsutskottet ställer sig bakom förslaget att regeringen till och med den 31 december 2026 får sätta in svenska väpnade styrkor bestående av markförband och specialförband om högst 1 700 personer, marina förband om högst 700 personer och flyg- och luftförsvarsförband om högst 600 personer för att bidra till Natos samlade avskräckning och försvar av det nordatlantiska området.

Vi har tidigare på den här sajten argumenterat mot detta regeringens förslag: Sveriges bidrag till Natos styrkor ökar nästa år, officerstidningen.se/ – BEVARA ALLIANSFRIHETEN Vi framhöll i den artikeln om förslaget:

”Det innebär ett fortsatt carte blanche för regeringen att själv, utan riksdagens hörande, besluta om hur och var insatserna i Baltikum eller på andra platser skall genomföras. Ett första sådant beslut togs 2024 för ett år framåt.

Ingen vet hur den säkerhetspolitiska situationen kan utvecklas och att riksdagen i ett sådant oklart läge skulle till regeringen överlåta beslut som kan handla om krig eller fred är en farlig väg, särskilt som styrkorna medelbart skall kunna övergå till att delta i direkt krigföring.

 Styrkorna kommer att stå under Natokommando, vilket ytterligare minskar möjligheterna att från svenskt håll styra insatserna.

 Markförband är svenska försvarets svagaste del och det finns egentligen inga styrkor till hands att sätta in utomlands. Vid förra beslutet om markstyrka i Lettland tvingades hemmaregementet i Ystad att dra ned motsvarande antal i sin organisation.” 

Utskottsbehandlingen ger oss inte anledning att ändra uppfattning. Utskottet går helt på regeringens linje och ett par citat från utskottets bedömningar ger vid handen vilken farlig väg det militärpolitiska etablissemanget beträtt, där styrkor enligt regeringsbeslut kan sättas in var som helst och även under Natos ledning i direkta krigshandlingar:

”Utskottet anser att det med tanke på detta är angeläget att riksdagens beslut om ramarna för svenskt deltagande innehåller en viss marginal för regeringen att tillfälligt förstärka de tre delbidragen till FLF Lettland, de stående marina styrkorna och Natos integrerade luft- och robotförsvar. Det är av samma anledning rimligt att regeringen också kan besluta om deltagande i andra begränsade operationer eller aktiviteter utan att deras precisa innebörd kan förutses i nuläget.

Läs mer

Vad som tidigare benämndes ÖB:s råd till regeringen heter nu ”Överväganden om det militära försvarets utformning”, och den rapporten har nyligen offentliggjorts.

Av uppdraget framgår att regeringens ambition är att Natos utgiftsmål om 3,5 procent av BNP ska nås senast 2030. Försvarsmakten skall uppfylla de fastställda förmågemål (Capability Targets 25) som Sverige tilldelats av Nato och har accepterat.

De sammantagna åtgärderna är det svårt att få någon överblick över, men Försvarsmakten skriver att det bland annat handlar om förstärkt ledningsförmåga och interoperabilitet med allierade, ett förstärkt logistiknätverk samt förmågan att genomföra operationer i det utvidgade operationsområdet. Vad gäller det sistnämnda ingår utökad försörjningsförmåga till Natos norra flank.

Det går inte att av rapporten utläsa särskilt mycket som syftar till att stärka Sveriges eget försvar. Det är Natos krav som gäller med fokus på att sätta in svensk trupp utomlands:

”De åtgärder som Försvarsmakten redovisar kommer även öka myndighetens möjlighet att delta i operationer utanför närområdet inom ramen för Natos 360-perspektiv.” Försvarsmakten understryker att det svenska försvaret skall kunna sättas in i operationer utanför landets gränser:

”Svenska förband förstärker försvaret av Natos norra flank i syfte att försvara alliansens, Europas och Sveriges territorium.”

Man kan notera att försvaret av Sverige nämns efter Nato och Europa.

Läs mer

Dr Ian Davis som har grundat sajten NATO Watch och är dess ”director” har författat en synnerligen intressant, gedigen och oroväckande rapport om de nordiska staternas försvarssamarbetsavtal med USA. Davis är ”Executive Editor” av SIPRI:s Yearbook och “Associate Senior Fellow” i SIPRI:s “Conflict and Peace” program. Rapporten kommer lägligt inte minst med tanke på att USA:s tunga B-52 bombplan, som kan förses med kärnvapen, i veckan som gick flög in över Sverige och fortsatte till Finland där man simulerade fällningar av bomber på ett skjutfält beläget nära den ryska gränsen.

I rapporten gör han en grundlig genomgång av de nordiska staternas DCA-avtal och övriga försvarssamarbeten med det stora landet i väst. Rapporten är högst aktuell och tar upp även det implementeringsavtal som Sverige nyligen träffat med USA. De restriktioner som gällt beträffande ”baspolitik”, kärnvapen, lagring av militär utrustning och överflygningar granskas.

De 48 nordiska baser som omfattas av samarbetet med USA behandlas utförligt, liksom för övrigt de ryska och amerikanska baserna i norr. Arktis som brännpunkt för stormaktsrivaliteten ges en skrämmande och övertygande analys. När det gäller militariseringen av Arktis och farorna som hotar lyfter Davis sammanfattningsvis fram särskilt följande punkter:

”• DCAs enable permanent US military presence and infrastructure development north of the Arctic Circle, turning the region into a forward operating zone.

• Facilities in Finland, Norway, Sweden, Greenland and Denmark give NATO and US forces proximity to Russia’s Northern Fleet and nuclear bases.

Läs mer