Inom EU pågår sedan länge en strid om vem som ytterst ska kontrollera unionens säkerhets- och försvarspolitik, där de större staterna verkar för att flytta fram sina positioner.
Mindre EU-stater som Sverige har på goda grunder hållit fast vid att beslutsfattandet inom EU beträffande säkerhets- och försvarspolitik ska vara baserat på enighet. Det fördragsenliga nationella vetot säkrar den svenska självbestämmanderätten och därmed den demokratiska förankring EU alltjämt har i den svenska riksdagen. Småstatsperspektivet riskerar att lösas upp om avgöranden i känsliga saker som sanktioner, erkännanden och användning av våld ska övergå till majoritetsbeslut, där de stora EU-staterna kan komma nära att få igenom egna krav.
Ska småstatsrealismen nu luckras upp?
Sverige och flera andra av EU:s mindre stater (Österrike, Belgien, Danmark, Finland, Luxemburg, Nederländerna, Rumänien) har tillsammans med tungviktarna Frankrike, Tyskland och Spanien skrivit till Kaja Kallas, Hög representant för unionen i utrikesfrågor och säkerhetspolitik. Brevskrivarna vill att beslut om den gemensamma politiken i dessa spörsmål ska tas fortare och vara svårare att obstruera. Frågeställningen som är gammal har aktualiserats särskilt mot bakgrund av motsättningarna inom EU om stödet till Ukraina.
Att så många mindre stater backar upp detta utspel förvånar, men det siktade inte till en veritabel fördragsändring.