Hultqvist-doktrinen om den transatlantiska länken har en avgörande svaghet, nämligen att den bygger på välvilja från den som har makten över amerikansk utrikespolitik. Men en liten stat ska inte söka välvilja från något håll, eftersom det kan mötas med illvilja från ett annat. Och den kan inte göra sig beroende av vem det är som styr och ställer i de stora huvudstäderna. Huvudlinjen i småstatens säkerhetspolitik måste vara att tillvinna sig respekt.
Det kan innebära att man får avstå från en hel del. Man kan få hålla inne med kritik. Man kan få ge upp ambitionen att vara ett föregångsland. Man kan få svälja mycken förtret och i känsliga lägen vara beredd att göra eftergifter och tulla på sitt samvete. Man ska låta bli att moralisera. Vad man inte får lov att avstå från är förmågan att försvara landets nationella intressen – med politiska, diplomatiska och militära medel.
Här brister det. Svenska regeringar har avstått från att se om landet. Huvudinriktningen har varit ”samarbeten med andra”. Men om dessa samarbeten faller samman, av den ena eller andra anledningen, vilka reservplaner finns det då? Vad blir det av ”värdlandsstödet”, om ingen svarar på våra invitationer? Det ofrånkomliga intrycket är att deklarationerna om gemensamma intressen, hela ”solidaritetsretoriken”, sker i avsaknad av annat.
Det är kejsarens nya kläder.
Också Nato-propagandan från före detta nedrustningsivrare kan ses ur detta perspektiv. Dagens Nyheters Ewa Stenberg träffar rätt när hon påpekar att denna är den billiga ”lösningen” på landets försvarsproblem – och det kan tilläggas att det är ett lösningsförslag som omgärdas av en rad billiga poänger, som att vi bör ha en hemförsäkring (vilken i bästa fall utfaller när skadan är ett faktum), att Nato är demokratiernas försvarsgemenskap (när flera av medlemsländerna uppvisar stora skavanker i detta hänseende), att vi måste slå vakt om gemensamma värderingar (när någon säger ”värdebaserad”, eller varför inte ”idéburen”, bör man skriva sitt testamente).
Förenta staterna är en supermakt, låt vara på tendentiell nedgång, och dess primära intresse för Europa är inte att värna de fina demokratiska traditioner och institutioner som finns här. USA:s allierade i Europa – hela basnärvaron på denna kontinent – tjänar väsentligen som amerikanska brohuvuden för operationer utanför regionen. Därför har det fått kosta att underhålla – och utvidga – en militärallians. Men det får inte kosta hur mycket som helst. Supermakten har andra förbundna att tänka på, och andra skjutriktningar.
Den transatlantiska länken kan betraktas som skör – den är inte traktatfäst – men också som äventyrlig: vill vi verkligen att Sverige ska kunna fungera som genomgångsland för flygningar och fälttåg österut? Att detta skulle öka vår säkerhet och stärka vår ställning som ett fritt land är givetvis en första klassens självmotsägelse. Tvärtom ökar då risken för vedergällningsattacker mot oss. Och det är en risk som all ansvarig regeringspolitik borde sträva efter att minimera.
Grundbulten i våra säkerhetsarrangemang kan inte vara ”länkar” och ”samarbeten”, och vi kan inte basera dessa på välvilja och säkerhetsdeklarationer. En stark militär organisation på folkförsvarets grund är det enda som kan inge respekt i omvärlden. Teknisk utrustning och vapensystem är nog så viktiga, men utan marktrupper över hela territoriet saknar försvarsviljan trovärdighet. På detta bör all uppmärksamhet nu inriktas. Det är till exempel nödvändigt att återställa den allmänna värnplikten.
Ett rikt land som Sverige har råd med ett mycket starkt försvar – om den förestående upprustningen sedan ska ske via skatten, upplåning eller omprioritering i statsbudgeten är en sak som vi får gå till val på