Åter om avskräckning

I en redaktionell kommentar angrep vi försvarsminister Peter Hultqvists positiva användande av termen ”deterrence” (avskräckning) i ett tal i samband med premiären för Nya Gripen. Vi skrev: ”Avskräckning är supermaktens sätt att förklara att den är beredd att tillgripa vedergällning vid ett angrepp.” Ett bruk av termen avskräckning känner vi inte till från tidigare svenska säkerhetspolitiska utläggningar. Man har, i korrespondens med utgivarna av denna sajt, invänt att vi har satt likhetstecken mellan avskräckning och vedergällning. Så är det ju ej, som framgår av citatet ovan. Lika litet går avskräckning att jämställa med en försvarsmakts krigsavhållande förmåga generellt sett. Vi redovisar nedan ett utdrag ur en Wikipedia-artikel som klargör relationen mellan avskräckning och vedergällning eller hämnd (”retaliation”):


”Deterrence theory gained increased prominence as a military strategy during the Cold War with regard to the use of nuclear weapons. It took on a unique connotation during this time as an inferior nuclear force, by virtue of its extreme destructive power, could deter a more powerful adversary, provided that this force could be protected against destruction by a surprise attack. […] The concept of deterrence can be defined as the use of threats by one party to convince another party to refrain from initiating some course of action. A threat serves as a deterrent to the extent that it convinces its target not to carry out the intended action because of the costs and losses that target would incur. In international security, a policy of deterrence generally refers to threats of military retaliation directed by the leaders of one state to the leaders of another in an attempt to prevent the other state from resorting to the threat of use of military force in pursuit of its foreign policy goals.”