Hybridkrigföring som en form av icke-konventionellt angrepp på en stat och dess befolkning är ett populärt tema i de säkerhets- och försvarspolitiska miljöerna. Här handlar det om att sätta ett fiendeland ur spel genom andra medel än rent militära eller genom en kombination av militära och icke-militära. Man tänker sig att det moderna samhällets sårbarhet är sådan att detta går att manipulera och sabotera utifrån, till sammanbrottets gräns. För en angripare skulle förloppet kunna te sig som en billigare lösning än en fullskalig insats av uteslutande invasionstrupper. Landets infrastruktur kan bryta samman utan att det behöver bombas sönder, och politiska vinster kan nås med förhållandevis mindre fasa och förödelse. Kanske det angripna landets befolkning helt enkelt svälter ihjäl, medan mycket annat – natur och byggnader, vägar och broar – förblir vid det gamla.
Hypoteserna är mångfaldiga, bland annat av den anledningen att vi hittills har varit förskonade från någon allvarligare incident av detta slag, bortsett från förmodade cyberattacker från en makt som utmålats såsom fientligt sinnad. Det gör inte att man kan vifta bort möjligheten av krigsföretag som utnyttjar ett samhälles tekniska och logistiska sårbarhet på nya och intelligenta sätt för att vinna kontroll över det. Redan det förhållandet att ett land som Sverige är starkt beroende av införsel och utförsel av varor för sin bärgning och välfärd är en betydande riskfaktor vid yttre hot och faror. Smidiga transportsystem och avsaknaden av lagerhållning skapar särskilda problem, om någon kedja i de fysiska kommunikationerna skulle upphöra att fungera. Vatten- och värmeförsörjningen bedöms vara särskilt känslig för störningar i de tekniska systemen, liksom finansiella transaktioner i den mån kontanta betalningsmedel inte längre finns tillgängliga.
Ett problem i detta sammanhang är att den officiella fokuseringen på de nya – eller kanske inte alldeles nya – hoten i så hög grad har riktats mot myndighetsnivån och mot centrala aktörer i samhället. En färsk rapport från Totalförsvarets Forskningsinstitut (FOI), vilken vi nyligen har länkat till här på sajten, pekar på ”hybridhotens diffusa karaktär [som] gör dem svåra att upptäcka, karaktärisera och överblicka så den stora utmaningen blir att skapa en sammanhängande lägesbild ur ett till synes osammanhängande förlopp. För att kunna skapa en helhetsbild av hotnivån mot samhället behövs det därför samverkan på flera plan”, meddelar rapportförfattaren, Malin Severin. FOI:s pressmeddelande förklarar vidare: ”Enligt henne [Severin] har omvärldsutvecklingen aktualiserat behovet av fördjupad samverkan och ökat informationsutbyte. Dels mellan säkerhets- och underrättelsetjänsten, dels [mellan] underrättelsetjänsten och civila aktörer som myndigheter, kommuner, mediebolag, företag och finansinstitut.”
Här appelleras alltså till institutioner som förfogar över expertis av olika slag, och man ropar på behovet av samordning. Det är säkert nyttigt att fästa uppmärksamheten vid denna dimension av vår – reella eller potentiella – försvarskapacitet. Men bör inte huvudspåret vara ett annat, nämligen att i försvarsorganisationen som sådan infoga det kunnande som kan bedömas erforderligt i en kris- eller krigssituation av här åsyftad art? En sådan förmåga kan man få genom ett fullt utbyggt värnpliktssystem, där försvarsmakten tillgodogör sig all den kompetens, intellektuell och materiell, som härbärgeras i det övriga samhället. Bland annat därför att en krigssituation, också ur ett historiskt perspektiv, är så svår att förutse inte bara i detalj utan också vad gäller de stora linjerna, behövs ”de många männen i ledet” – för att alludera på ett resonemang i Leo Tolstojs oförglömliga epos Krig och fred (nu i svensk nyöversättning av Barbara Lönnqvist; Lindh & Co) – och en beredskap till lösningar som inte är strikt militära. Var inte till exempel den brända jordens taktik sin tids hybridkrigföring, då använd som ett defensivt vapen?
De moderna hybridscenarierna talar med andra ord starkt för folkförsvarstanken och värnpliktsarmén, mot en försvarsorganisation med ett litet antal militära specialister, rekryterade genom smal selektion, lätta att slå ut och svåra att ersätta i ett skarpt läge.