Förtroende eller tillit, ”trust”, är en term som allt oftare återkommer i den samhällsvetenskapliga litteraturen. Den rör primärt relationen mellan stat och medborgare, men också den medborgare emellan. För att man ska kunna göra rationella val, och någorlunda beräkna deras utfall, får det inte finnas för mycket slagg som stör kalkylen.
Också i affärslivet är förtroenderelationer en väsentlig komponent. Man ska kunna lita på att inte bli lurad, och då kan man inte själv vara en bedragare. Korruption och gangsterism gör det svårare för den hederliga affärsmannen att uppnå uppsatta mål; och verksamheten i sig själv, i den mån man inlåter sig i den, leder oundvikligen till betydande extrautgifter, ”transaktionskostnader”, och i sista hand till fördyrande domstolsprocesser, åtminstone i rättssamhället.
Vad forskningen har visat är att ”trust” innebär vinster, både för samhället och för enskilda individer. De länder som framgångsrikt bekämpar, eller i det närmaste har utrotat, korruption och bedrägligt beteende som stående inslag i samhällslivet redovisar genomgående en högre levnadsstandard och även större andlig välmåga än andra. ”Ärlighet varar längst”, som det stod efter Rekordmagasinets berättelser om brott. Nu har denna sensmoral fått sina vetenskapliga bekräftelser.
De flesta nordeuropeiska länder ligger städse i topp i alla internationella antikorruptions- och välfärdsindex. Detta kan ha sina historiska förklaringar. I de flesta av dessa länder har befolkningen, eller väsentliga befolkningsskikt, sedan länge haft en del i den offentliga maktens utövande. Det har under rätt lång tid funnits sådant som kommunal självstyrelse, och i det gamla svenska riket – Finland och Sverige – var tredje och fjärde stånden, borgare och bönder, tidigt representerade i riksdagen, ständerna. Det är en förklaring till de båda grannländerna, trots förekommande språkförbistring, har så pass lätt att komma överens med varandra. Politiskt talar de samma språk.
Men också ämbetsmännen var relativt okorrumperade. Statsmakten bekämpade framgångsrikt, åtminstone från 1800-talet, sportler och sidoinkomster inom byråkratin. Det gick inte så lätt att köpa sig ett ämbete. Riksdagen som beviljade skatter var ofta noga med att offentliga medel inte försnillades. Adelns prerogativ inskränktes successivt och till slut ganska systematiskt. Redan Axel Oxenstierna införde merit som ett befordringsinstrument. Odugliga adelsynglingar hade det inte alltid lätt. Den som inte betalade sina skulder kunde råka illa ut.
Men historien förklarar inte allt. Förtroendekulturen måste odlas och vårdas. Människor som slogs ut i den ekonomiska och sociala konkurrensen, som hamnade på fattighus eller måste bo i backstugor, hade mindre tillit till systemet än de mera framgångsrika. Bygemenskapen var sträng mot den som drog sig undan sina förpliktelser, men den omfattade trots allt endast hemmansägarna, inte landsbygdens underklasser. Också dessa människors förtroende fanns det ett behov av. Den moderna välfärdsstaten blev grundlösningen på det problemet. Den suddade inte ut skillnaderna, men den mildrade dem, gjorde dem uthärdliga.
Samhällen som tog itu med sina sociala orättvisor och konflikter blev själva mindre våldsbenägna. Där det finns tillit och förtroende är kriget en mindre attraktiv modell för konfliktlösning. Revolutioner och inbördeskrig tyder på att det brister i ”trust”.
1900-talet blev ett krigets århundrade. På den internationella arenan fanns det en vilja att undvika ett upprepande. Många stater engagerade sig i detta, men det var tillräckligt många som bröt sig ut. Det fanns revansch att utkräva. Insikten om att ett krig alltid är en förlustaffär, för både förlorare och segrare, var inte tillräckligt bergfast. Förenta staterna kunde komma ur andra världskriget tämligen oskatt, därför att det inte deltog med full kraft överallt: drygt 200 000 stupade är visserligen en aktningsvärd siffra, men långt under Storbritanniens, Italiens, Ungerns, Japans, Kinas, Tysklands; bara småstaten Finland förlorade 90 000 man. Sovjetunionen, en annan segrarmakt, reste sig egentligen aldrig ur ruinerna. Detta land tappade sex miljoner civila (förutom 13,5 miljoner stridande), USA inga. Polens förluster av civila var 2,5 miljoner.
Detta är den grundläggande förklaringen till att kalla kriget – en systemkonflikt – aldrig kunde få blossa upp till ett hett. USA:s strategi var att hålla tillbaka sin huvudmotståndare, inte att krossa sovjetmakten. Vad som hände i de fientliga lägren fick ha sin gilla gång. Ingen hade tjänat på en total urladdning. Därur föddes medvetandet om att det måste skapas ett förtroende, också fiender emellan. Det fanns vinster att göra för alla, även om dessa vinster inhöstades på olika sätt. Det ena systemet var värre än det andra. Men allra värst skulle en konfrontation ha varit.
Många av den tidens ledare lekte med elden. Men det existerade motkrafter, även inom systemen. Terrorbalansen var på ett paradoxalt sätt återhållande. Det förekom vidare krafter som motsatte sig supermaktsdominansen, framförallt i den koloniala eller före detta koloniala världen. De ville inte ha något maktduopol. De ville själva utöva inflytande. Små stater kunde ta egna initiativ. Både Finland och Sverige, trängda mellan två sköldar, gjorde detta. En del av dessa initiativ undergrävde intressant nog den på papperet oförsonliga systemkonflikten.
Det talades på den tiden om förtroendeskapande åtgärder. Det är litet synd att det talas så litet därom idag. 1400-, 1500-, 1600- och 1700-talen var i Sverige först inbördeskrigens, sedan de kontinentala krigens århundraden. Historien om hur dessa förödelser upphörde är lärorik. Det rörde sig om kompromisser men också om kalkyl. I början av 1800-talet insåg makthavarna i vårt land att Sverige hade försuttit alldeles för många tillfällen. Vi hade halkat på efterkälken. Vi var inte fredligare än andra, men det var rationellt för oss att inte hela tiden slåss.
Sveriges arvfiende hade varit Danmark; det tog några hundra år att bilägga den tvisten. Sedan kom Ryssland; också den tvisten tog sin tid. Idag har Sverige inga olösta frågor med något av dessa länder, och inte med andra heller. Detta är tillitens ”yttre” sidor. Vi litar på vårt grannskap. Men också den tilliten måste odlas och vårdas. Den får inte förslösas. Vi bör inte göra hjärnspöken till hotbilder. ”Lita aldrig på Putin”, skrev Dagens Nyheter i en huvudledare (16/3). Det är en ogenomtänkt paroll.
De nordiska länderna är naturliga aktörer i det förtroendeskapande umgänget med andra. De har varit det och bör fortsätta att vara det. Vi ska inte försitta några tillfällen. Vår utrikespolitik bör syfta till att bygga broar och förtroenden, inte förgifta atmosfären. Vi ska inte vara utposter, avskjutningsramper. Vi ska inte leta efter fiender. Vi har ett kapital – ett politiskt, socialt, ekonomiskt, kulturellt – att försvara. Nej, det får faktiskt inte förslösas.