Angående försäkringar, Anders Björnsson

Senast under helgens tv-sända partiledardebatt sade Kristdemokraternas ordförande Ebba Busch Thor att Sverige bör skaffa sig en hemförsäkring i form av medlemskap i Nato. Denna metafor har förekommit så ofta i allianspartiernas alliansagitation, att den börjar kännas både sliten och tröttsam att höra på. Tror man möjligen på en utnötningseffekt?

En hemförsäkring tar man för att gå skadeslös efter en stöld, ett inbrott, en brand. De saker man förlorar får man som regel aldrig tillbaka. Vad man får är en summa pengar som gör att man kan skaffa sig nya. Olyckan har redan varit framme, och hemförsäkringen har inte hejdat elden, mordbrännaren, inbrottstjuven. Det är inte heller dess syfte. Sådant har man ordningsmakten, brandkåren eller grannskapet till.

Det finns ingenting i Atlantpaktsfördragets bestämmelser som garanterar att ett medlemsland som har dragits in i ett krig ska ersättas solidariskt efter detta krig. Andra ”försäkringstagare” – åtminstone de flesta – har förmodligen också utsatts för krig och förödelse, och det så kallade loppet är kört. Även segrarmakter behöver tid för att återhämta sig.

Den goda politiken är inte att ingå allianser, utan att se till att det inte blir något krig. En effektiv ordningsmakt och ett brandvärn – för nationella försvarets del framförallt en stark armé – är ur det perspektivet långt robustare än en hemförsäkring. De förra ger en trygghet, medan hemförsäkringen ofta nog kan invagga en i en falsk trygghet. (Jag bortser här från rena försäkringsbedrägerier, som kan vara nog så lönsamma, om de inte uppdagas.)

Vi som har varit med om olyckor har inte odelat positiva erfarenheter av tagna försäkringar. När mitt och hustruns hem brann, värderades vårt bibliotek till 300 kronor hyllmetern: på uppskattningsvis 125 hyllmeter skulle det ha gjort ett ersättningsbelopp på 37 500 kronor. Jag gjorde ett överslag av vad en nyanskaffning av en normal hyllmeter skulle ha kostat, enligt nyckeltalen 35 titlar per hyllmeter och 300 kronor i snitt per titel. Det ger en meterkostnad på 7 500 kronor och ett tänkt anskaffningsvärde på 937 500 kronor.

Om ett krig bröt ut skulle många stå där med sådana förluster – nej, betydligt värre.

Hemförsäkringar förhindrar ingenting. De sätter inte stopp för förövaren, de lappar inte ihop en trasig ledning, de avhåller inte mössen från att åstadkomma kortslutning. Man måste se till att hemmet, huset är i gott skick. Man får lov att jaga möss och skaffa sig en säker ytterdörr. Man måste undvika grannosämja. Man kan hyra ett bankfack. Man får inte slarva med elden, man ska inte röka i sängen. Brandvarnare är inte heller så dumt – om man inte är på landet när det tuttas på i stan, vill säga.

Jo, hemförsäkring kan vara plåster på såren, men den läker inte såren. Att vara försiktig är viktigare än att vara försäkrad. Naturligtvis bör man ha en försäkring också, som buffert – en eller flera. Livförsäkring är förvisso också en bra sak, men gäller den verkligen i krig? Nej, mot krig kan man nog inte försäkra sig. För den svage är det säkerligen att rekommendera att inte skaffa sig fiender framför att skaffa sig beskyddare. Beskyddet har alltid ett pris. Totalbeloppet ser man först i efterhand.