Under efterkrigstiden kom moderniseringsteorier i svang – först i de akademiska seminarierummen, sedan på slagfälten och i djunglerna. När jag läste ekonomisk historia 1970, studerade vi Walt W. Rostows arbeten om vägen från traditionella jordbrukarsamhällen via industriell take-off till ihållande ekonomisk tillväxt. Det var en utvecklingsväg som alla länder ansågs böra följa. Och ville de inte göra det, fick man lov att tvinga dem med ”hjälpinsatser”.
Det var sådant som amerikanerna höll på med i Vietnam. Rostow var en av den amerikanska krigsmaskinens rådgivare. Allt detta kände vi till. Samhällen skulle bombas till modernitet av västerländskt snitt, i enlighet med Rostows uttalat stadieteori. På det sättet skulle kommunismens lockelser i Tredje världen motverkas. Resultatet blev ofta ett annat: högkulturer ödelades. Jemen är ett annat exempel på detta strategiska – sällsynt grymma – koncept. Folk blev fattigare, inte rikare.
Moderniseringsteorier blev efter hand mindre gångbara, eftersom de väckte motstånd, och Rostow blev omöjlig i den akademiska världen. Kanske fanns det inte bara en utan flera möjliga utvecklingsvägar? När kalla kriget var över, började det talas om den liberala demokratins världshistoriska seger – först i de akademiska seminarierummen, sedan också på slagfälten och i ökensanden. Demokrati skulle bombas fram, med överlägsen styrka. Det misslyckades. Folk dog i onödan. Kulturer sprängdes bort.
Allt detta kunde ske här och var utan att den så kallade världsfreden hotades. En fullständig triumf för den liberala demokratin – eller för den delen den proletära internationalismen – kunde mycket väl ha utplånat allt liv på jorden. Så mycket har inte demokratin eller den socialistiska revolutionen eller andra ideologiska övertygelser varit värda. Redan försök i liten skala har kostat alldeles för mycket, varit kontraproduktiva.
Och detta inger hopp. Världsfred är möjlig – om man låter människor vara i fred.
Är detta alls ett realistiskt perspektiv? En förutsättning förefaller vara, att stater och regimer åläggs eller ålägger sig självbegränsningar av olika slag. FN-systemet utgör en viktig sådan. Opinionen är en annan. Bindande internationella överenskommelser kan ta udden ur maktpolitiskt övervåld. Länder och folk måste mogna på sina egna villkor. De måste få möta världen, inte motas av den.
Förtroende över gränser är i längden viktigare än paktåtaganden som inte måste vara förpliktande. Du måste kunna lita på din granne. Detta är grundbulten i den historiska nedgången av interpersonellt våld i våra samhällen. Släkten är fortfarande värst. Grov kriminalitet förekommer, men den sekulära trenden är nedåtgående, inte uppåtgående.
Detta är aspekt av den civilisationsprocess som Norbert Elias tyckte sig kunna spåra i umgänget människor emellan. Människor lär sig att hålla sina affekter och lidelser under kontroll, de disciplinerar sig. Vinsterna är uppenbara. De får behålla inte bara sina liv utan också sin egendom och sina tillhörigheter. De kan ägna sig åt vettiga saker, som att bygga vägar och skydda sig mot sjukdom. De får råd med vetenskap.
När jag träffade Elias i Amsterdam där han bodde, i mitten av 80-talet, menade han, att civilisering pågår i varje individ – följden är att det tar allt längre tid att bli en vuxen människa, det är så mycket man måste tillägna sig, så många beteenden och regler att följa och internalisera – och i alla kulturer: själv hade han ägnat mycket tid åt att studera inte bara europeisk medeltid utan även afrikanska nutidssamhällen.
Bakslag kan förekomma, men tillit är en mäktig underström. Andra tänkare efter Elias har ansett sig kunna påvisa, att jorden har blivit en fridsammare plats, att framsteg görs på nästan alla samhällsområden. Eländesskildringarnas bästa tid har varit. Oron för pågående och framtida svåra klimatförändringar skulle kunna ses som ett mogenhetsbevis: vi rycker inte bara på axlarna, vi nöjer oss inte med att prata om väder och vind, ett antal människor och institutioner agerar. Ett skuldmedvetande har infunnit sig.
Om det kommande måste vi sväva i ovisshet, inte bara hinsides. Men kunskapen om problemlösningar växer ständigt. Även om militära konflikter pågår på många håll runt om i världen – dock inte i vår del – är det inget djärvt antagande, att en anti-krigsopinion idag skulle visa sig långt mäktigare än den var exempelvis i början av förra seklet. Respekt för folkrätt är en faktor att räkna med
Detta leder till optimism. Bombkrig mot fattigfolk är ett komprometterat företag i de allra flestas ögon. Modernisering och demokratisering går inte att militarisera fram. Motståndet mot kärnvapeninnehav är urstarkt i världsmåttstock. Majoriteten är krigstrött, innan krig har inletts. Detta är civilisering!