Man brukar säga – jag vet inte riktigt vem som började med detta – att efter första världskriget flyttades gränser, efter andra världskriget flyttades människor, efter kalla kriget flyttades idéer (eller system). Dock, ingen regel utan undantag. Stora folkomflyttningar mellan Grekland och Turkiet ägde rum efter första världskriget, gränser justerades också efter andra (Finlands, Polens, Tysklands, även Rumäniens), efter det kalla lyftes järnridån, men gamla traditioner, religioner, ideologier blev kvar där de sedan länge varit. Murar föll, nya murar restes – runt Europa, utanför Europa.
Naturligtvis flyttades – eller sprängdes – landgränser i Europa till och med efter 1989–91. Sovjetunionen upplöstes, vilket blev en tämligen fredlig historia. Tjeckoslovakien sprack, vilket gick helt civiliserat till väga. Vissa gränser som andra världskriget skapat kvarstod förvisso, men nya tillkom på Europas karta, och de viktigaste av dem drogs genom Jugoslaviens sönderfall. Detta sönderfall var resultatet av både inre spänningar och yttre iblandning, och till alla delar förenades detta med den grymmaste våldsutövning på ömse håll. Vissa av de nya statsbildningar som uppstod hade ingen föregående statlig existens (som Slovenien), andra (Kroatien) sökte sina rötter i europeisk medeltid och uppnådde en kortvarig statssjälvständighet i allians med Hitler.
Sedan åtskillig tid tillbaka har separatistiska rörelser skakat europeiska nationalstater: i Baskien, på Korsika, i Katalonien till exempel; de har varit våldsamma men inte alltid väpnade. Den irländska frågan har väckts till nytt liv genom Brexit. I Skottland finns en opinion för självständighet. Den tyska frågan löstes definitivt genom DDR-statens sammanbrott. Island lyckades i slutet av andra världskriget tillförsäkra sig full statlig suveränitet (1944, under brittisk ockupation); ålänningarnas önskan om att anslutas till Sverige avlutades genom internationell skiljedom 1921, till deras nackdel. Ett decennium senare misslyckades Norge på motsvarande sätt att kapa åt sig en del av Grönland från Danmark (Erik Rødes land). Kosovo, en skapelse av Nato för tjugo år sedan, har alltjämt en blott tvetydig acceptans i världssamfundet. Krims övergång från den ryska till den ukrainska rådsrepubliken 1954 var en internstatlig angelägenhet; återgången, i de former den tog sig sextio år senare, får betraktas som folkrättsvidrig.
Nu talar vi om Europa. Vad som är europeiskt går knappast att avgöras genom geografiska gränsdragningar – det är fråga om politisk (o-)vilja och politiska beslut eller icke-beslut. Att Turkiet, med Konstantinopel/Istanbul som ett kristenhetens huvudsäte under ett tusen år, skulle vara mindre europeiskt än Armenien, Cypern eller Georgien kan inte förklaras annat än geopolitiskt, lika litet som det levantiska landets anslutning till en atlantisk militärpakt. Grönland ligger förvisso på ”fel” sida om kontinentalsprickan, men om denna danska, självstyrande provins blev en amerikansk delstat, skulle detta givetvis förändra maktbalansen i vår del av världen och den så kallade Västalliansen förlora all trovärdighet. Därför är det ur fredens perspektiv bäst att allt förblir som det är. Hur många grannar skulle acceptera ett Storalbanien genom Kosovos Anschluß? (Muslimska Albanien var för övrigt under turkiskt herravälde en mycket viktig rekryteringskälla till det osmanska ämbetsmannaskiktet.)
Status quo är med ett ord förnuftigt. Det gäller också i all huvudsak de säkerhetspolitiska konfigurationerna. Att experimentera med allianssystemens gränsdragingar skapar oro utan att tillföra någon tillförsikt. Allianserna som sådana har sin tid; de bärande elementen i världsordningen är och förblir nationalstaterna. Onödig turbulens uppstod, när man efter systemkollapserna i Öst- och Centraleuropa började fantisera om nationalstaternas bortdöende och ett nationalistiskt återtåg. Det var orealistiska prognoser; det nationella fick istället ett uppsving efter att under några decennier ha förkastats av moderniseringsteoretiker från höger och vänster. Det var ju istället de nationella befrielserörelserna runt om i världen som representerade det moderna projektet! Att det inte fullföljdes enligt planritningarna berodde främst på att det inte fanns några – genomtänkta – planritningar. Men den alliansfria rörelsen blev genast en fredsfaktor.
Utgången av 1900-talets bägge världskrig var inte på alla håll lyckosam; revanschismen tedde sig svår att utrota, även om Marshallhjälpen var en klokare policy än Versaillesfredens bestraffningspaket. Demokratiexporten efter kalla kriget ställde absolut till det. Blodbaden i Europas närhet var väsentligen en följd av det antikommunistiska segerruset. Jugoslaviens upplösning påhejades, och i viss mån initierades, av Väst – med förbigående av Helsingforsavtalets bestämmelser om okränkbarheten av gränser (1975). Utomlegala regimförändringar i Nordafrika, Mellanöstern och Centralasien planlades i Washington och europeiska huvudstäder; modeller söktes i 1800-talets ”humanitära interventioner”. Hade Förenta nationerna inte funnits, skulle excesserna förmodligen ha blivit än värre, mer omfattande. Sverige förmådde inte alltid orientera med rätt kompass i detta internationella landskap. Vår neutralistiska hållning fick sina knäckar, och deltagandet i Afghanistankriget är och förblir en skam och en fläck på Sveriges banér.
Många personer i hög ställning föreställde sig att den ryska frågan skulle elemineras genom partidiktaturens fall och amerikansk hegemoni. Men detta var en felsyn. Kalla kriget vanns inte av Väst utan av folken inom Sovjetunionen och dess lydstater. Sovjetunionens upp- och nedgång som supermakt blev dramatisk. Förenta staternas frammarsch och sedermera försvagning har varit en långt mer utdragen process och därför inte så lätt att följa. Med de många misslyckade krigsoperationerna efter 1945 måste facit bli tydligt nog. Och motviljan mot imperialistiska äventyr inom den amerikanska befolkningen förefaller faktiskt att tillta. Men dessa reträtter och dessa svaghetstillstånd behöver alls inte uppfattas som någonting hotfullt, en åskådning som många anlytiker i Väst har försvurit sig åt, utan tvärtom som bidrag till mera jämlika förhållanden världens stater emellan.
Stormakter får förr eller senare lära sig läxor. Medan de är tillräckligt rika, förfogar de också i allmänhet över intellektuella kapaciteter som möjliggör ett omtänkande. Charles de Gaulles var en sådan man som tänkte om när det franska imperiet skakades i sina grundvalar. I USA har någon omtänkare av den kalibern ännu inte sett dagens ljus. Men troligen är det blott en tidsfråga; kanske befinner de sig just i slutet av tunneln (Quincy-institutet!). Den sovjetiska nomenklaturan efter Stalin var allt annat än förnöjd med tillståndet i det landet (även om retoriken nog talade ett annat språk). Donald Trump har ruskat om det amerikanska utrikespolitiska etablissemanget, men hans personliga uppträdande och bisarra politiska manövrer manar knappast till snar efterföljd.
En småstat har dock ingen anledning att knyta några större förhoppningar till en makt som snart kan ha uttömt både egna resurser och andras tillit. Den bör slå vakt om sin ställning som ingens fiende. Sverige har inga olösta konflikter med någon stat; våra statsgränser har inte ifrågasatts (utom av Skånevurmare som svepts undan av den sverigedemokratiska vågen i provinsen). Vi är inget naturligt mål för fientliga operationer och bör inte i onödan utsätta oss för andras misstänksamhet. Läget är egentligen utmärkt. Sveriges problem är den svaga försvarskraften. Den måste metodiskt återställas. Utgångspunkten bör vara att vi ska kunna försvara oss åt alla håll och att förstärkningar inte automatiskt kan påräknas. Vi kan inte låta någon annan utgångsgruppera på vår mark. Styrkan finns hos det egna folket.
Säkerhetspolitik får inte vara idébaserad. Den har att beakta nationella intressen. Samhällssystemen i Ryssland och Ukraina skiljer sig inte nämnvärt åt. Ändå träter länderna med varandra – tolkningar av statssuvernäniteten går på tvärs. På detta kan det inte finnas några vettiga militära lösningar, endast förhandlingslösningar. Det vill säga det fordras ett omtänkande på bägge sidor. Naturligtvis: också i Sverige behöver man tänka om en del.
Appendix
GRÄNSEN
Tjeckien är vårt gränsland, så nära att det går att se med blotta ögat. Om sommaren kunde man höra ljudet av hundskall därifrån eller av tuppar som gol. I augustinatten hördes ett avlägset dån från de tjeckiska skördetröskorna. Lördagar ekade musiken från diskot i Sonowie. Gränsen ur urgammal, den har legat där sedan urminnes tider för att skilja diverse riken från varandra. En sådan gräns ändrar man inte på i första taget. Träden har vant sig vid att växa längs gränsen, precis som djuren. Men träden tar åtminstone hänsyn till den – de lämnar inte sina platser. Djuren saknar i sin enfald all respekt för gränsen. Rådjursflockarna korsar den aristokratiskt varje vinter och beger sig söderut. Räven går fram och tillbaka över den två gånger om dagen – så snart solen gått upp visar räven sig på sluttningen och återvänder sedan efter fem, när alla sitter och tittar på nyheterna. Det går att ställa klockan efter rävens vandringar. På samma sätt passerade vi gränsen på vår jakt efter svamp eller av ren slöhet, för att vi inte orkade cykla ända till Thumaczowa där passerandet av gränsen är sanktionerat. Vi tog cyklarna på ryggen och på ett litet kick var vi över på andra sidan. Den upplöjda skogsvägen återföddes några meter längre fram. Vi vande oss vid att vara bevakade dag och natt av gränsvakter, av ljuset från deras nattpatruller, motobullret från deras terränggående Mercedes, motorcyklarnas nattliga rytande. Ett dussintal uniformerade män bevakade detta smala ogräsbevuxna ingenmansland där hallonen mognar utan minsta rädsla för att bli plockade, stora och väldoftande. Det skulle ha varit lättare att övertyga oss om att det var hallonen de vaktade.
Ett kapitel ur Olga Tokarczuk, Daghus, natthus. I översättning av Jan Henrik Swahn. Albert Bonniers förlag 2019, s. 81.