1968 – lugn framställning av ett dramatiskt år

Anders Björnsson

Henrik Meinanders bok Finland 1944 var en mästerlig studie i hur kriget drabbar ett folk. På detaljnivån följde han händelsutvecklingen månad för månad i Finland under det så kallade fortsättningskrigets sista kalenderår och vad som strax därpå följde. I runda tal 100 000 finska medborgare fick sätta livet till under andra världskriget, som för Finlands del inleddes med det sovjetiska överfallet den 30 november 1939.

Nio år senare följer Meinander upp med en ny årtalsbok, Samtidigt. Finland och omvärld 1968 (Schildts & Söderströms 2019, 408 s., ill.). Den framrullar inte på samma vis kronologiskt utan är snarare tematiskt uppbyggd och visar vad som sker parallellt inom olika samhällssektorer i landet. Greppet är syntetiskt; det syftar till att ge ett helhetsperspektiv på de omvälvningar i det efterkrigstida Finland som på många sätt – och med många mått mätt – nådde sin höjdpunkt det där märkesåret 1968.

Det var ett i flera avseenden dramatiskt år, om också inte så blodigt som 1944. Finland hade blivit en industrination, men merparten av den befolkning som efter krigen lämnade landsbygden hamnade inte i industrin utan i servicesektorn – en del hamnade dessutom i Sverige, så att vårt grannland periodvis råkade ut för en folkminskning (minus 35 000 regsitrerade personer åren 1969–70). Gamla politiska misshälligheter ersattes av konsensus genom en närmast korporativ maktmodell – för att utmanas av en ungdomsrevolt som delvis hade kopplingar till Moskva. Men det hade ju också den politiska och ekonomiska eliten. Urho K. Kekkonen upprätthöll goda relationer till de sovjetiska ledarna, utan att stå i deras tjänst. Just detta år återvaldes han för en tredje mandatperiod (dessa var och är sexåriga) till republikens president med drygt två tredjedelar av de valda elektorerna. Fast Kekkonen var besviken: han hade väntat sig mer!

Samtidigt utsågs Mauno Koivisto, som skulle bli hans efterträdare, för första gången till statsminister. Och Finland invaldes i FN:s säkerhetsråd med den skicklige strategen Max Jakobson som ambassadör, i åtnjutande av ett växande världsrykte. (Jakobson var för övrigt nära vän till George F. Kennan, en av 1900-talets främsta Rysslandskännare.)

Den bild Meinander tecknar av sitt fosterland under detta år, och denna epok, är inte bilden av en lydstat. Ryssland var en bestämmande faktor för Finlands utrikes- och säkerhetspolitiska agerande, men i inrikespolitiken fanns det ett betydande manöverutrymme. Inte heller handelspolitiskt var det borgerligt röstande Finland speciellt uppbundet till sin mäktige granne; i själva verket vidgades de ekonomiska kontakterna stadigt västerut. ”Finlandiseringen”, en term som Meinander undviker, gav ett relativt nationellt oberoende som staterna inom det Moskvastyrda Östeuropa bara kunde drömma om. Centermannen Kekkonens linje, understryker Meinander nogsamt, var strikt neutralitet så länge fred rådde i Europa, och därför var det viktigt att den säkerhetspolitiska balansen i närområdet inte rubbades, vilket kunde ha skett om Kekkonen gått in på sovjetledarnas förslag om att verka för ett kärnvapenfritt Norden och givit en fördel till Moskva. En av Kekkonens egna idéer, att Finland skulle överta – eller återta – Karelen i utbyte mot ett diplomatiskt erkännande av DDR, förverkligades inte heller.

När den svårt alkololiserade utrikesministern Ahti Karjalainen några år senare, då i egenskap av statsminister, undertecknade en finsk-sovjetisk kommuniké, där det fastslogs att Finland endast ”strävade” efter att föra en fredlig neutralitetspolitik, uppfattade partikamraten Kekkonen detta som undfallenhet och föste Karjalainen åt sidan för tid och evighet.

Viktigt var hålla fast vid VSB-paktens acceptans att Finland kunde stå utanför ett krig mellan Sovjetunionen och andra makter, om inte finskt territorium direkt berördes av ett ”väpnat angrepp från Tyskland eller annan därmed förbunden stats sida”. I en skrift från 1968 hade för övrigt Kekkonens förtrogne Max Jakobson framhävt, till Kremls mycket måttliga förtjustning, att pakten faktiskt ”dikterade att parterna måste vara eniga om att det säkerhetspolitiska läget var så kritiskt att militära konsultationere var nödvändiga”. (Vilket straffade sig 1971, när Sovjetunionen förhindrade Jakobsons val till FN:s generalsekreterare.)

Status quo var överlag ett nationellt livsintresse. Meinander refererar en CIA-rapport från tiden om Kekkonens ”systematiska försvar av Finlands försonliga östpolitik”. Rapporten citerade ett tal som presidenten hade hållit inför en församling av lutherska präster:

”I det hade Kekkonen påmint de konservativa kyrkomännen om att Finlands ödesfråga förblev en stabil relation med den östra grannen, ’oberoende av om dess namn var Novgorod, Moskva, Ryssland eller Sovjetunionen’. Enligt rapportören präglade samma realpolitiska synsätt också Kekkonens inställning till USA och Nato. Finland kunde inte räkna med väpnat stöd från väst, men det var ändå tydligt att Kekkonen uppskattade USA:s militära närvaro i Europa som ett effektivt hinder för en sovjetisk dominans över världsdelen. Vid sidan av det militära skydd som amerikanerna därigenom gav sina europeiska Natoallierade bidrog de också till att den för Finland alltid känsliga tyska frågan hölls under kontroll. Skar det sig mellan de två tyska staterna förelåg nämligen en reell fara för att Sovjetunionen med hänvisning till VSB-fördraget skulle kräva militära konsultationer med Finland.”

Heinrik Meinanders lugna framställning, tryfferad med sylvassa formuleringar, har gissningsvis hämtat inspiration från två engelsmän som författaren då och då apostroferar i sin bok, Eric J. Hobsbawm och Tony Judt. Samma behärskade överblick, samma fascination av de avgörande momenten!

I en europeisk bakgrundsbelysning turnerar Meinander Hobsbawms tes (i Ytterligheternas tidsålder), att sovjetsystemens existens efter andra världskriget blev ett motiv för regeringar i de västliga länderna att bygga upp välfärdssamhällen som kunde hålla inhemska klassmotsättningar i schack. Men hur blev detta ekonomiskt möjligt? Förstås genom generös amerikansk Marshallhjälp men också genom att Förenta staterna, oförstört under kriget, tog på sig huvudfinansieringen av Atlantpakten och därmed hjälpte sina allierade att frigöra resurser för andra angelägna budgetposter än krigsmaktens! Ingenting var verksammare för att stävja revolutionära lidelser.

Pricksäkert och läsarvänligt.