Rysslands rustningar och Finland, Pekka Visuri

Nedanstående uppsats av översten, doktor Pekka Visuri ingår i en nyligen utgiven antologi, Vakaus Vaakalaudalla. Ajatuksia turvallisuuspolitiikkamme suunnasta (Stabiliteten i vågskålen. Tankar om vår säkerhetspolitiks riktning), med Timo Hakkarainen som redaktör. Andra medverkande i antologin är Arja Aalto, Mats Bergquist, Tytti Erästö, Maarit Feldt-Ranta, Gustav Hägglund, Markku Kivinen, Matti Klinge, Keijo Korhonen, Seppo Kääriäinen, Jaakko Laakso, Markku Nikkilä, Pentti Sainio, Esko Seppänen, Heikki Talvitie, Erkki Tuomioja, Jarmo Virmavirta, av vilka flera säkerligen är bekanta för en svensk läsekrets. Uppsatsen publiceras med tillstånd, och översättningen är gjord av Larserik Häggman, som också medverkar med ett bidrag i antologin.

Rysslands territorium breder ut sig över två världsdelar och gränsar till två världshav. Till följd av detta är Rysslands militära intressen i klass med en global stormakts. När man i Finland talar om Rysslands rustning, glömmer man framförallt i media de grundläggande skillnaderna i storleksordning mellan ett litet fredligt grannland och en stormakt som aktivt deltar i världspolitiken. Rysslands resurser borde emellertid granskas i relation till dess ställning i världen och även i relation till de krav som de ständigt förekommande konflikterna vid landets långa gränser ställer.

Finland är en del av Nordeuropa som tillsammans med Östersjöområdet under tiden efter det kalla kriget utgjort en säkerhetspolitiskt stabil zon. Under de senaste åren har emellertid, till följd av konflikten i Ukraina, militär spänning utbrett sig också hit, vilket har lett till spekulationer om att läget förändrats. Trots att inget likt läget under det kalla kriget åtminstone hittills kan skönjas, uppvisar nuläget vissa drag som påminner om skeden i kapprustningen efter det andra världskriget.

Då var speciellt Mellaneuropa utsatt för politisk och militär maktkamp, men även Nordeuropas strategiska vikt steg emellanåt till följd av kärnvapenkapprustningen.

 

Militär nedrustning efter det kalla kriget

Det kalla krigets slut, Tysklands återförening samt upplösningen av Warszawapakten och Sovjetunionen påverkade i betydande grad det säkerhetspolitiska läget också i Östersjöområdet.

Tillbakadragandet av Sovjetunionens trupper från Östtyskland (DDR) och övriga Warszawapaktsländer förlöpte i enlighet med ingångna överenskommelser och till och med överraskande väl organiserat. Placeringen av Rysslands och andra tidigare sovjetrepublikers trupper i nya områden var mycket improviserad och genomfördes med knapp finansiering. Den inrikespolitiska situationen i länderna inom den tidigare Sovjetunionen förblev instabila. I många tidigare sovjetrepubliker förekom allvarliga gränstvister och inre strider där man brukade den stora mängd vapen som sovjetarmén efterlämnat.

Som känt ”rustade Sovjetunionen sig själv till döds”. I dess krigsmakt fanns i slutet av det kalla kriget totalt över fyra miljoner soldater. Landstridskrafterna upprätthöll cirka 180 divisioner som bland annat hade tillgång till 50 000 stridspansarvagnar. Antalet kärnvapen var i samma storleksklass som USA:s, cirka 30 000 kärnladdningar av olika slag. Kort sagt: det kalla krigets båda kärnvapenstormakter hade en beväpning långt över en vettig minimimängd, och enighet förelåg om behovet av att radikalt minska överrustningen.

Ryssland hade i praktiken inga möjligheter att hålla sina från Sovjetunionen ärvda trupper i stridsdugligt skick. De ryska garnisonerna var under 1990-talet mer eller mindre självförsörjande, och både arméns och marinens kapacitet formligen rasade. Bedömningar har gjorts att Ryssland under denna period årligen kapade cirka fem procent av nivån under sovjettiden. Det innebar kontinuerlig förbrukning av kapital, inga nyanskaffningar och inga medel för att upprätthålla standarden.

Under två decennier gjordes nästan inga nya satsningar på tyngre beväpning, även om gamla lager fanns i tillräcklig omfattning. Deras användbarhet började emellertid avta och speciellt elektroniken föråldrades.

I Finland ansåg man det under 1990-talet motiverat att upprätthålla försvarets nivå ungefär oförändrad och även göra betydande förstärkningar, bland annat i form av inköp av jaktplan. Även landstridskrafterna fick stora mängder stridsduglig beväpning som DDR efterlämnat.

Vid Finlands inträde i Europeiska Unionen i början av år 1995 definierades den säkerhetspolitiska linjen som militärt oberoende stött av ett självständigt försvar. Statsminister Esko Aho presenterade regeringens syn för riksdagen i en redogörelse den 14 februari1995: Finland inträdde i Europeiska Unionen som ett militärt alliansfritt land vilket upprätthåller ett självständigt, trovärdigt nationellt försvar. Finland sökte inte via medlemskapet nya säkerhetsgarantier och säkerhetspolitiska linjedragningar. Trovärdigheten som i allmänhet är svårdefinierad tedde sig i det skedet god, så det fanns täckning för formuleringen.

Hotbilderna mot Finland har under de senaste åren utgående från en så kallad vid säkerhetssyn närmast betonat icke-militära hot, som man söker besvara med hjälp av program som rör säkerheten som helhet. Den militära säkerhetsanalysen har varit blygsam i de dokument statsledningen publicerat. Detta har lett till att dessa frågor i media har behandlats på basen av otillräckligt vetande, ofta så att hoten överdrivs kraftigt och förvrids.

Försvarsförmågan har analyserats i hemliga tjänstemannautredningar, men problemet med dem är att spektret av olika hotbilder och scenarier är mycket brett. Scenarier byggs i allmänhet upp med tanke på begränsade behov, till exempel när ett vapensystem skall utvecklas, vilket lätt leder till att helheten blir oklar eller till och med felaktig.

När man nuförtiden hör det sägas att Finlands militära försvarsförmåga har försvagats, framläggs i allmänhet inga väsentliga fakta som stöd för påståendet. Sådana påståenden kan ifrågasättas med hjälp av konkreta jämförelser av styrkerelationer med beaktande av situationsfaktorerna. Det är klart att försvarsförmågan (den relativa styrkan) är bättre ju mindre risken för ett militärt angrepp är. Detta innebär att det bästa sättet att öka säkerheten är att minska risken för ett angrepp genom att hålla det egna samhällets och närområdenas politiska stabilitet god och undvika att blanda sig i stormaktskonflikter. Då minskas risken för att bli föremål för angrepp i framtida krissituationer.

 

Strategisk jämförelse mellan Ryssland och Nordeuropa

Uppgifterna om stridskrafternas volym och placering är mycket exakta i internationella statiska publikationer. Som basmaterial brukas oftast årsböcker, The Military Balance, utgivna av det London-baserade International Institute for Strategic Studies (IISS). Uppgifterna införskaffas på konventionellt sätt och analyseras professionellt, vilket gör att materialet kan användas för skissera en tillräckligt bra helhetsbild, till exempel av stridskrafterna i Finlands närområde.

När man studerar statistik är det skäl att hålla i minne att styrka inte är något absolut utan alltid relativt och situationsbundet och att tröskeln för bruk av vapen är hög i Europa. De militära konflikterna och krigen i Europa efter andra världskriget har till sin natur varit mycket begränsade och en speciellt stor återhållsamhet har kunnat märkas mellan de stormakter som innehar kärnvapen.

De väpnade konflikterna i Europa, liksom också på andra håll, har under efterkrigstiden nästan utan undantag gällt upplösning av stater och situationer som har uppstått efter upplösningen. De senare kan pågå länge. Detta innebär att det inte finns anledning eller ens goda utsikter att angripa stater som har skött om samhällets funktioner och medborgarnas välfärd. Statens inre sammanhållning och politiska stabilitet är en synnerligen viktig resursfaktor.

Efter Sovjetunionens upplösning genomgick de stridskrafter som blev kvar på olika håll kraftiga reduktioner. Klarast märktes detta inom marinen, då kostnaderna för bibehållen standard visade sig höga, samtidigt som de tidigare uppgifterna bortfallit. Vid en bedömning av utvecklingen i Finlands närområden är den mest betydelsefulla faktorn att de relativt största nedskärningarna har ägt rum inom Rysslands Östersjöflotta, som i praktiken förlorade sin aktionsförmåga under 1990-talet. Den har heller inte under 2000-talet förstärkts i någon nämnvärd grad. Antalet farkoster (se IISS:s årsböcker 1991–2017) visar hur dess strategiska betydelse har minskat:

 

o Östersjöflottan hade år 1991 cirka 40 ubåtar, 5 kryssare, 5 jagare, 29 er och cirka 300 mindre farkoster.

o År 1995 fanns 9 ubåtar, 3 kryssare, 2 jagare, 18 fregatter och ca 150 mindre farkoster.

o År 2001 fanns 2 ubåtar och några ytfarkoster.

o År 2011 fanns 2 ubåtar, 2 jagare och 3 fregatter.

o År 2016 fanns 1 ubåt, 8 jagare eller fregatter.

För jämförelsens skull kan nämnas att det i Östersjön år 2016 på västsidan fanns 16 ubåtar och cirka 30 stora ytfarkoster (jagare eller fregatter). Styrkeförhållandet när det gäller farkoster visar att Ryssland är klart underlägset i Östersjön, men har förmåga att förhindra de västliga marinernas fria tillgång till vattenområdena. Den senast uppmärksammade placeringen av två mindre farkoster (missilbärande korvetter) i Rysslands Östersjöflotta förändrar inte det grundläggande förhållandet.

När Sovjetunionen upplöstes, fanns i Leningrads militärdistrikt mellan gränsen mot Estland och Ural cirka 10 divisioner, av vilka de flesta dock utgjordes av stommar för en möjlig mobilisering. Därtill bör beaktas att Ryssland i Baltikums militärdistrikt hade nästan lika mycket trupper, men dessa försvann strax helt och hållet. Rysslands landstridskrafter minskades rätt kraftigt redan under 1990-talet, och i början av 2000-talet nedlades garnisonerna bakom Finlands östgräns, med undantag för ett par brigader i Karelen och nära S:t Petersburg samt trupper i Petsamo och Murmanskområdet underställda till den nordliga flottan. Nära Petrozavodsk har det dessutom funnits en depå med material för reservtrupper. Söder om S:t Petersburg finns därtill en motoriserad brigad och överkommandots luftburna division i Psov vid gränsen mot Estland.

Enligt den bedömningen som analysinstitutet Stratfor i USA gör har reformprogrammet för de ryska stridskrafterna, som sträcker sig fram till år 2020 och omfattar 700 miljarder US-dollar, tyngdpunkten på strategiska kärnvapen och rymdförsvar, som fått 42 procent av finansieringen. Sjöstridskrafterna får 24 procent, luftstridskrafterna 21 procent och landstridskrafterna slutligen endast 13 procent av medlen. Å andra sidan har allt större andelar av budgeten under senare tid gått till upprätthållandet av den inre säkerheten i landet.

På senare år har man inte lyckats genomföra planerade ökningarna av nyanskaffningar. Rysslands militärbudgetar har i själva verket krympt en aning och gör det fortsatt i rambudgetarna för de närmaste åren enligt IISS. Trots detta förbättrar rustningsprogrammet stridskrafternas förmåga att utföra sina begränsade och i militärdoktrinen speciellt betonade uppgifter.

Med hänsyn till de ryska stridskrafternas struktur och placering kan man dra slutsatsen att de är avsedda att brukas närmast för strategiska uppgifter som är typiska för stormakter, det vill säga upprätthålla kärnvapenavskräckning och intervenera i närområden såsom Kaukasus, Centralasien och Ukraina samt bedriva krishantering i mera avlägsna mål såsom Syrien. Däremot har de nuvarande trupperna inte förmågan att genomföra något storangrepp mot Västeuropa av den typ som sovjetarmén under kalla kriget hade.

 

Bedömningar av de ryska stridskrafternas möjligheter att verka

Det lönar sig att närmare granska en del västliga bedömningar av de ryska stridskrafternas möjligheter i Östersjöområdet. Det handlar inte om sannolikheten för att beskrivna situationer kan uppstå utan om militärtekniska scenarier och hur de skall bemötas, alltså om ”krigsspel”.

I internationella sammanhang har bedömningar gjorts av Natos möjligheter att försvara de baltiska länderna. De har under senare år ofta ifrågasatts, och det har gjorts antydningar om behov av hjälp från Finland och också från Sverige. Både i Finland och i Sverige har dock konstaterats, att tillräcklig styrka att ge militärt stöd saknas. Å andra sidan har man velat hålla fast vid den skyldighet till ömsesidig hjälp som stadgas i Europeiska Unionens grundfördrag. Sveriges regering har därtill avgett en speciell solidaritetsförklaring som slår fast att Sverige inte förblir passivt om ett angrepp riktas mot något EU-land eller nordiskt land.

Hösten 2015 publicerades i tidningen Foreign Policy en mycket omfattande översikt över de planer som i Förenta staterna gjorts om hur försvaret av de baltiska länderna kunde ordnas vid ett eventuellt ryskt angrepp. En serie krigsspel, olika angreppsscenarier och Natos motåtgärder presenterades. Intressant är den entydiga slutsatsen: i alla alternativa situationer ansågs försvaret av de baltiska länderna med Natos krafter synnerligen besvärligt eller till och med omöjligt. Om Ryssland beslöt sig för att sätta in vapenmakt mot dessa länder, kunde det rätt enkelt erövra områdena och hindra Nato-trupper från att i tid och i tillräcklig omfattning komma till ländernas försvar. Ryssland skulle med luft- och sjöstridskrafter kunna avskilja de baltiska länderna i så hög grad att hjälpen från väst inte kom åt att påverka läget. Rysslands speciella styrka ansågs vara närbelägna stödområden, ett kraftfullt artilleri och ett starkt luftförsvar.

RAND Corporation publicerade i februari 2016 en krigsspelsrapport där redan publicerade fakta bekräftades och uppgifterna specificerades. Man utgick från en veckas varsel, vilket skulle göra det möjligt att få Nato-trupper, som snabbt kunde flyttas till området, stridsberedda. Dessa rätt svaga förstärkningar bedömdes emellertid inte inverka avgörande på slutresultatet: alla alternativ innebar att ryska trupper utgående från närområdena lyckades erövra Tallinn och Riga på två, tre dagar. Anfallaren bedömdes ha cirka 22 bataljoner stridsavdelningar (battle groups) till sitt förfogande. Försvaret förfogade över 5 estniska och 2 lettiska lätt beväpnade bataljoner och som förstärkningar cirka 3–4 infanteribataljoner från Förenta staterna och en från Storbritannien. Övriga Nato-länders trupper bedömdes ha endast liten betydelse med tanke på hur striderna utvecklades i Estland och Lettland. De polska trupperna var uppbundna till Kaliningradfronten och litauerna till sitt eget försvar. Koncentration av andra förstärkningar till Baltikum skulle vara mycket tidskrävande och osäker.

Inte heller Natos flygvapen skulle, enligt bedömningen, ha någon avgörande betydelse för utgången, då det skulle vara tvunget att operera rätt långt från sina baser och strida mot ryskt flyg från närområden. Dessutom ansågs Rysslands luftvärn tillräckligt effektivt för att begränsa Natos förmåga att bruka sitt flygvapen. I Sverige har diskussioner förts om antagandet att Natos flygvapen kunde bruka Stockholmsområdet som stödområde. Analysen konstaterar att inte heller detta skulle ha betydelse för försvarets möjligheter att lyckas.

RAND-rapporten kom till slutsatsen att det behövdes en koncentration på åtgärder för att hindra ett ryskt angrepp på de baltiska länderna. För att uppnå detta rekommenderades skapandet av tillräcklig avskräckning

för att inte ge Ryssland chans till en snabb seger. Men avskräckning skulle ställa sig dyrt och väcka Ryssland till motåtgärder.

För jämförelsens skull hade till rapporten fogats en karta som visade Centraleuropa och de baltiska länderna under det kalla kriget. Det angavs att Sovjetunionen mellan Östersjön och Alperna höll 22 divisioner i stridsberedskap och Nato nästan lika många. Natos gamla medlemsländer har knappast viljan att på nytt gå in för en liknande kapprustning, denna gång långt borta i de baltiska länderna nära ryska stödområden. Frontlinjen under det kalla kriget var ungefär lika lång som de baltiska ländernas östgräns mot Ryssland.

En liknande rapport publicerades av Center for Strategic and International Studies (CSIS). Den rekommenderade förhandslagring av vapen för Förenta staternas trupper i Europa, ungefär på samma sätt som under det kalla kriget. Dock betonades behovet av att hålla fast vid det 1997 ingångna avtalet med Ryssland om förbud för Nato att anlägga reguljära baser i tidigare Östblocksländer. Det under sommaren 2016 offentliggjorda beslutet om placering av fyra bataljoner infanteristyrkor i de baltiska länderna och Polen svarade mot detta avtal, då inga permanenta baser upprättades utan trupperna placeras i länderna i tur och ordning. Därtill är det fråga om rätt små styrkor, närmast symboliska. Ryssland har redan svarat, men förstärkningen av dess landstridskrafter har närmast udden riktad mot Ukraina.

Det är förståeligt att uppgifterna om dessa krigsspel väckte uppståndelse i de baltiska länderna. I Estland publicerade landets underrättelsetjänst, för att lugna opinionen, en rapport enligt vilken ett ryskt angrepp inte ansågs sannolikt och Ryssland inte nödvändigtvis ens hade tillräckliga styrkor. Estland bör inte jämföras med Ukraina, vars läge 2014 i många avseenden var mycket mer utsatt.

Sedermera har scenarier av krigsspelstyp även publicerats i Sverige och detta har av en del utnyttjats för att motivera medlemskap i Nato. Ett scenario gjorde bedömningen att Ryssland skulle kunna ta till begränsade krigsåtgärder mot Sverige men konstaterade att landet inte längre hade kraft att genomföra anfall av den typ man räknade med under det kalla kriget. Det är skäl att lägga märke till att inte heller de svenska analyserna innehöll några övertygande argument för att Ryssland skulle gå till anfall i Östersjöområdet. Det gäller nämligen att beakta att närmare hälften av Rysslands utrikeshandel sker sjövägen, för att inte tala om energiexporten till Tyskland genom gasledningen. Denna handel skulle avbrytas direkt efter det att ett krig har inletts och eventuellt redan i ett tidigare i krisskede.

Ur ett finländskt perspektiv är det intressant att Finland inte ges någon som helst roll i försvaret av Baltikum i krigsspelen och hotbilderna. Tvärtom betonas svårigheterna eller rent av omöjligheten att ta sig över Östersjön om krigsberedda stormaktsstyrkor finns på den andra stranden. En rent militär bedömning resulterar också i att även Finska viken är alltför svår att ta sig över i strid mot moderna avvärjningsvapen. I rapporterna spekuleras heller inte om användningen av Finland som stödområde för flygvapnet vid försvar av de baltiska länderna.

Såsom bland annat den estniska rapporten 2016 konstaterade har Ryssland inte tillgång till speciellt stora styrkor i Östersjöområdet. I hela västra Ryssland har landstridskrafterna numera endast ett tiotal stridsbrigader (jämte några reservistbrigader som kan ställas upp) samt specialtrupper och tre luftburna divisioner. Hela Rysslands landstridskrafter med luftburna trupper uppgår till sammanlagt cirka 310 000 soldater. Dessa trupper ska räcka till i två världsdelar, från Murmansk och Kaliningrad till Vladivostok, varför det är begripligt att speciellt många inte kan vara stationerade i närheten av det fredssinnade Finland.

För jämförelsens skull kan nämnas att Finlands krigstida truppstyrkor även efter de senaste nedskärningarna uppgår till 230 000 soldater. Det är överhuvudtaget svårt att föreställa sig en situation då man i Ryssland skulle anse ett angrepp på Finland – eller de baltiska länderna – så viktigt att man skulle binda upp hälften av alla tillgängliga infanteritrupper där. Ett angrepp kunde naturligtvis också ske på annat sätt och mer begränsat, men det strategisk meningsfulla med ett sådant angrepp måste ifrågasättas – ifall inte Finland, Sverige eller något annat land provocerar fram ett angrepp genom att utveckla ett hot mot den östra grannen.

Men hybridhoten då?

Spekulationerna i tidningspressen till exempel om ”små gröna män”, hemlig infiltration av viktiga punkter, erövring av sydkusten genom en överraskande attack eller förlamning av landet med hjälp av ”hybridkrig” utan vapenmakt kan lugnt lämnas därhän.

Det är lätt att instämma med försvarsministeriets tidigare kanslichef generallöjtnant Arto Räty som i en intervju i Helsingin Sanomat den (31/1 2016) sade: ”Finland är inte Ukraina. Vi har ett organiserat samhälle. Om i grönt klädda soldater utan beteckningar skulle överskrida gränsen skulle de mötas av gränsbevakningen, tullen och försvarsmakten. Ett sådant ingrepp kan inte ske i Finland. Om det av någon orimlig orsak skulle ske har vi redskap för att sköta saken. Detta är inget värt att ens diskutera.”

Det finns också anledning att lägga märke till hur IISS-forskaren Samuel Charap kritiserade västländernas lansering av hybridkrigsbegreppet som ett uttryck för Rysslands strategiska doktrin. Enligt honom stöder fakta inte uppfattningen att en sådan verksamhetsmodell på något sätt skulle vara typisk just för Ryssland. I moderna konflikter brukas som förr alla de medel som läget kräver, och dessa varierar stort.

Enbart indirekt eller ”mjuk” påverkan till exempel i form av ”informationskrig” leder knappast till resultat, och sådana försök har inte heller dokumenterats. Då förväxlas begreppet krig med normal mediepåverkan, och de är ju två skilda saker. Inte heller erövring av ett land ”inifrån” är möjlig annat än i synnerligen sällsynta situationer som den som råkade uppstå på Krim i februari 2014. Ingen annanstans har framgångsrikt bruk gjorts av verksamhetsmodellen, och ett läge av den typen kan inte uppstå i hemlighet. Enligt Charap använder Ryssland fortfarande sina stridskrafter på ett synnerligen traditionellt sätt.

 

Slutsatser

Om Östersjöns geopolitiska läge och rustningsutvecklingen kan för det första konstateras att Östersjön inte efter det andra världskriget har utgjort en orsak till en konflikt eller föranlett någon. Östersjöns strategiska ställning har stabiliserats och den politiska stabiliteten förstärkts efter det kalla kriget samt utgör ett sidoområde också i den aktuella stormaktskonflikten, vars orsaker och tyngdpunkter ligger på annat håll, närmast i Ukraina samt i en vid zon omfattande Svarta havet, Kaukasus, Främre orienten och Centralasien.

Det avgörande valet är: samarbete eller konflikt? Det är fördelaktigt för alla länder i Östersjöområdet att fortsätta samarbetet och undvika åtgärder som rubbar stabiliteten, det vill säga en ”horisontal eskalering” till Östersjön av konflikter som har uppstått på annat håll.

För Finland som ligger i en avlägsen ända av Östersjön är det speciellt viktigt att bevara det relativt stabila läge som rått på Östersjön med fungerande samarbetsrelationer. Åtgärder som främjar dessa mål borde vara viktiga beståndsdelar i Finlands utrikespolitik.

Utvecklingen i Nordeuropa är naturligtvis avhängigt av en vidare utveckling av läget i Europa och världen. Tänk till exempel på omsvängningarna i Mellanöstern under de senaste åren eller svängningarna i grunderna för energiekonomi och -handel. De stora trenderna är det rätt lätt att gestalta, men enstaka överraskande händelser kan ge upphov till akuta kriser även på säkerhetspolitikens område.

De ekonomiska och militära styrkeförhållandena förändras långsamt, vilket gör det möjligt att definiera rätt hållbara ramar för hur situationen utvecklas. En lika säker grund ger befolkningsprognoserna, eftersom statistiken mycket exakt kan uppskatta antalet arbetsföra i ett tjugoårigt perspektiv.

Enligt många prognoser antas Förenta staterna bevara sin ekonomiska och militära ledande ställning i världen, men Kina utmanar redan i Asien och även globalt. Den ekonomiska styrketillväxten för Asien som helhet ser ut att fortsätta, och hit hör även växande militär styrka samt fortsatt försvagning av Europas relativa kraftresurser.

När det gäller de militära styrkeförhållandena är Förenta staterna och dess allierade klart överlägsna och står fortfarande för cirka 60 procent av världens militära utgifter, varför någon som under dessa förhållanden kunde militärt hota ”väst” knappast uppenbarar sig. Detta gäller även Europa, där den potentiella motståndaren Ryssland med sin militära eller ekonomiska kapacitet inte klarar av att utmana den av Förenta staterna ledda alliansen annat än i de egna närområdena och med begränsade mål. Av detta skäl följer Ryssland rent tvångsmässigt en försvarsstrategi. Ryssland har strävat efter att stärka sin förmåga att försvara sitt eget område och sina intressen huvudsakligen i tidigare sovjetiska områden, och till detta räcker landets resurser.

Under senare tid har allt oftare den frågan ställts, varför 500 miljoner rika västeuropéer behöver hjälp av 300 miljoner amerikaner för att försvara sig mot 140 miljoner klart fattigare ryssar. EU-länderna har

ständigt två miljoner soldater i vapen och medlemsländernas sammanräknade militärutgifter uppgår till 200 miljarder euro. Ryssland har 800 000 soldater i vapen och av dessa hälften på annat håll än i närheten av EU. Rysslands militärutgifter uppgår till ungefär en tredjedel av EU:s, och av dem går hälften till de behov en global stormakt har, närmast till att upprätthålla kärnvapen och världshavsflottor. Med hänsyn till dessa styrkerelationer kommer knappast någon i Moskva på tanken att börja angripa EU. Alla som har fördjupat sig i saken vet detta, men många har sina egna skäl för att måla upp hotbilder.

För Finland är det motiverat att med säkerhetspolitiska medel i första hand försöka minska sannolikheten för att bli indraget i internationella kriser där Ryssland och de ledande västländerna kan komma att ställas mot varandra. Ur finländskt perspektiv är det väsentligt att främja att Östersjöområdet förblir fredligt. Detta kan ske med utrikespolitiska medel, genom att sköta om den egna försvarsförmågan samt tillse att samhället är funktionsdugligt i alla lägen.

 

Anmärkning. – Författaren är pol. dr och före detta överste. Han har skrivit arbeten om den finska militära doktrinens utveckling.

Boken kan skaffas i nätbokhandel: www.intokustannus.fi

 

Facebook
Twitter
Google+
http://www.alliansfriheten.se/rysslands-rustningar-och-finland-pekka-visuri/
RSS