Natos framtid , Mats Björkenfeldt

För den som är intresserad av att bevaka utgivningen av böcker som angår Nato, vår alliansfrihet och säkerhet, kan märkas en viss trötthet hos dem som förespråkar att Sverige bör ansluta sig till Nato. Utgivningen av böcker som förespråkar en sådan politik verkar ha minskat betydligt. Om det beror på framgången av sajten Alliansfriheten.se kan vi låta vara osagt.

En bok som sagda sajt har missat att anmäla när den gavs ut är Pål Jonsons Natos framtid efter Ukraina (Frivärd 2015). Författaren är PhD i War Studies, generalsekreterare för Svenska Atlantkommittén och gästforskare vid Nato Defence College i Rom.

Boken inleds med konstaterandet att före 2014 var en av Natos teser, att Ryssland skulle komma att sakta men säkert utvecklas till en strategisk partner till Nato. Efter Rysslands annektering av Krim och aggression mot Ukraina tvingades Nato förstås revidera denna tes.

Jonson påpekar övertygande, att demografiska, ekonomiska och politiska svagheter gör att Ryssland inte kan utgöra en strategisk motståndare till Nato och västvärlden (s. 12). Författaren går därefter över till att redogöra för Natos toppmöte i Cardiff i september 2014 och beslutet om den så kallade Natos Rediness Action Plan, som avsåg att stärka samarbetet inom Nato och vända sjunkande försvarsbudgetar i Europa (målet skulle vara att minst 2 procent av BNP skulle gå till försvaret).

Det konstateras att USA:s roll inom Nato är oersättlig. Redogörelsen om Obama-administrationens göranden och låtanden blir lite av en historieskrivning, när nu en ännu oskriven doktrin från president Trump håller på att utmejslas.

Intressant att notera är att det inom Nato finns en allmän utvidgningströtthet, som väl delvis bottnar i att man inte vill provocera Ryssland.

Ett kapitel handlar om kärnvapenavskräckning, där det påtalas att den insomnade organisationen Nuclear Planning Group har fått en renässans. Ett annat kapitel behandlar nutida rysk hybridkrigföring, vilken består av en blandning av militära och icke-militära instrument som cyberangrepp, desinformationsoperationer, understöd av lokala upprorsmän, skenfolkomröstningar och användande av reguljära och icke-reguljära förband.

I de tre avslutande kapitlen tar författaren upp bland annat konsekvenser för Sveriges relation till Nato. Jonson påpekar att det på grund av Sveriges förda politik blir det svårförutsägbart hur Sverige kommer att agera om ett annat nordiskt land eller EU-land blir angripet. Samtidigt säger han: ”Neutralitetsoptionen är därmed förpassad till historiens arkiv.” Logiken i denna slutsats kan dock sättas i fråga. Det är väl snarare tvärtom.

Frågan om Sveriges egen försvarsförmåga berörs inte närmare i boken.

Facebook
Twitter
Google+
http://www.alliansfriheten.se/natos-framtid-mats-bjorkenfeldt/
RSS