Ambassadör Krister Bringéus gör i sin rapport om säkerhetspolitiken, vilken vi tidigare har uppmärksammat på denna sajt, ett påstående som har tagits ad notam av de flesta försvarsdebattörer. Det är att Sverige inte kan undgå att hamna i krig vid en konflikt i Östersjöområdet – även om ett direkt angrepp på Sverige idag är osannolikt.
Bringéus skriver: ”Den tredje – och centrala – iakttagelsen är att Sverige med stor sannolikhet redan på ett tidigt stadium skulle dras in i en eventuell rysk-baltisk militär konflikt, genom vad som skulle kunna kallas ’konsekvensaggression’. Skälen är såväl politiska, humanitära som militärgeografiska. En allvarlig kris i Östersjöregionen skulle komma att hanteras både av EU och Nato.”
Både Ryssland och Nato skulle vid en konflikt tävla om att utnyttja svenskt territorium. Ett ytterligare skäl är att vi skulle få svårt att hantera flyktingströmmar från Baltikum till oss. Vid ett ryskt angrepp skulle både de baltiska staterna och USA ”av allt att döma” begära att få utnyttja svenskt territorium.
I Bringéus’ scenario ligger en del förmodanden som inte nödvändigtvis måste bli verklighet. Sverige har som suverän stat både rätt och skyldighet att i varje situation först se till det egna intresset. Någon skyldighet att upplåta territoriet åt främmande makt finns inte. Vi har under 200 år lyckats hålla oss utanför krigen, trots att alla våra grannländer under olika perioder har varit i krig.
Men för att ha handlingsfrihet krävs ett starkt markförsvar av hela landet. Sverige har inte det idag, och försvarsplaneringen tyder inte på att det kommer till stånd under överskådlig tid.
När finska företrädare ställs inför liknande scenarier, svarar de att det inte finns någon automatik som gör att Finland kommer att hamna i krig. President Niinistö har förklarat att man värnar sitt eget territorium, och man ger inga utfästelser om militärt stöd till andra stater. De finska politikerna kan göra sådana deklarationer på ett sätt som omvärlden torde respektera, just i kraft av sitt starka territorialförsvar baserat på allmän värnplikt.
Förre finska utrikesministern Erkki Tuomioja sade i en intervju för Yle nyligen att han oroade sig för en retorik som bygger på att Finland och Sverige inte kan stå utanför, om det uppstår en militär konflikt i Östersjön. ”Det här är en självuppfyllande profetia. För mig är det självklart att vi i Finland vill stå utanför krig.”
Svenska regeringen framhäver försvarssamarbete med andra länder som en av de viktigaste faktorerna i säkerhetspolitiken. Det är svårt att från förvarsminister Peter Hultqvists uttalanden se någon stark övertygelse om att Sverige skall kunna stå utanför en konflikt. Detta är logiskt, då vi saknar ett territorialförsvar. Peter Hultqvist brukar säga att vi inte skall låsa oss för ett visst handlande i möjliga framtida konflikter. Det är riktigt och följer en god svensk säkerhetspolitisk tradition. Problemet är att utan ett starkt försvar blir handlingsalternativen få.
På en annan sida i försvarsdebatten, som kan få representeras av Jan Guillou, finns föreställningen att Sverige aldrig kan hotas och att krig i vårt närområde är närmast otänkbart. Förespråkarna för Nato-medlemskap bygger inte sin argumentation på fakta om Sveriges säkerhet utan vill ha oss in i Nato av ideologiska skäl, menar Guillou. Med den synen blir det inte en viktig uppgift att verka för ett starkt svenskt försvar: striden står om vems hotbild som skall få störst genomslagskraft.
För oss som värnar om svensk alliansfrihet och önskar förlita oss varken på Hultqvists internationella samarbeten eller på fromma förhoppningar från Nato-motståndare som styrs av ideologiska motsättningar blir lösningen att verka för ett folkförankrat territorialförsvar baserat på allmän värnplikt. Alternativet är att ge spelrum åt defaitism och ”självuppfyllande profetior” om att Sverige inte kan undgå att dras med i ett eventuellt krig.