Vi är för ytterligare resurser till ett nationellt tröskel- och territorialförsvar baserat på allmän värnplikt. Ett sådant försvar behövs. Det är nödvändigt för att underbygga en konsekvent och trovärdig alliansfri linje som så effektivt som möjligt vidmakthåller och framgent säkrar Sveriges fredliga relationer till andra stater.
Ingen stat hotar Sverige. Vårt land har inga nämnvärda ouppklarade kontroverser med andra länder. Förhållandena är alltså i grund och botten utmärkta för att långsiktigt bevara Sveriges fred, något som alltid måste vara det övergripande strategiska målet för vår säkerhetspolitik. Detta mål ska understödjas av landets försvarspolitik.
Vårt säkerhetsläge kan emellertid förändras. Detta är fullt möjligt i dessa turbulenta tider. Säkerhetsläget kan dessutom försämras genom skov i den politik vi själva väljer att föra.
Enligt vår mening bör statsledningen driva en för en småstat som Sverige försiktig och genomtänkt säkerhetspolitik, baserad på vår traditionella alliansfrihet och erfarenheterna från tider av krig, kalla krig och internationella kontroverser. Men det står tyvärr långtifrån klart att den sittande regeringen konsekvent är inställd på att föra en sådan politik. De olika regeringarna i Sverige har under de senaste decennierna svajat och skapat betydande osäkerhet om var vi egentligen står. Detta har varit och är skadligt för vår strategiska säkerhet och för landets försvarsförmåga. Vi får inte, på grund av önsketänkande, ren naivitet eller desorientering, bana väg för att låta oss bli indragna i stormakternas permanenta och för småstater hänsynslösa konflikter, präglade av konjunkturer som vi inte kan påverka annat än genom att distansera oss från dem och upprätthålla en tillförlitlig säkerhetspolitik samt ett efter våra förhållanden starkt nationellt försvar.
Säkerhetsläget kan påverkas negativt av omständigheter som vi under nuvarande förhållanden, med vår begränsade försvarsförmåga, skulle ha relativt begränsade möjligheter att inverka på. Vi talar då i första hand om stormaktskonflikter, där de mäktigaste kontrahenterna genom påtryckningar, utpressning, hot eller våld skulle kunna försätta oss i en mycket svår situation. Genom en trovärdig säkerhetspolitik och ett starkt tröskel- och territorialförsvar baserat på allmän värnplikt kan vi minimera riskerna för sådant inflytande från stormakternas sida.
Det har sagts att kriget är politikens fortsättning med andra medel. Om detta är korrekt, vilket det i viss mening är, så är också beslutet att inte inleda ett krig likaså ett politiskt beslut. För Sverige, som inte hotas av någon, gäller det alltså att föra en säkerhets- och försvarspolitik, som inte föranleder någon annan stat, det vill säga stormakter, att fatta ogrundade och ödesdigra politiska beslut riktade mot vårt oberoende och vår territoriella integritet.
Det talas nu i skilda läger om mer pengar till försvaret. Många utspel om detta görs, varav vissa tyvärr framstår som kortsiktiga och partitaktiska. Man avstår gärna från en utvärdering av de egna bristerna under de senaste decennierna då försvaret kördes i botten, vilket olyckligt nog kulminerade i att värnplikten de facto avskaffades av en marginell riksdagsmajoritet. Men alla har vi ju rätt att bli mer erfarna och klokare!
Det är i och för sig en bra utgångspunkt att det finns en vilja att satsa betydligt större resurser på det svenska försvaret än för närvarande. Detta bör man ta fasta på som någonting positivt. Ytterligare resurser behövs onekligen för att rätta till decennier av underlåtenhet och skadliga beslut. Om man emellertid inte är benägen att nöja sig med taktiska utspel så måste frågeställningarna klargöras och ställas betydligt skarpare än så!
Frågan gäller ju generellt sett mycket mer än att ytterligare medel till försvaret är bra. Den kritiska frågan är för vad, det vill säga vad ska pengarna mer specifikt användas till? Detta är ytterst en politisk fråga, som ska styras av vår säkerhetspolitik och vad som är bäst för den understödjande försvarspolitiken. Denna utgångspunkt är det alltför få som i sitt taktiserande låtsas om.
Medlen ska enligt vår uppfattning i grunden satsas på det nationella försvaret. Är alla överens om det? Det återstår att se och vad det i så fall innebär! Vår syn på frågeställningen utvecklas nedan.
Försvarsmedel ska alltså inte användas för krigsinsatser i Afghanistan. Detta tjänar inte vårt nationella försvar och skadar bara vårt internationella rykte bland den överväldigande majoriteten av världssamfundets stater. Insatser i det landet ger oss dessutom på det hela taget inga som helst värdefulla erfarenheter för nationellt försvar. Snarare tvärtom! Den traditionella svenska linjen att bara delta i fredsbevarande insatser med klart FN-mandat måste återupprättas.
Egenutvecklade vapensystem som flyg och ubåtar är dyra att ta fram samtidigt som det ger oss ett visst oberoende av de stora utländska vapenleverantörerna. Kostnaderna för sådan utveckling får dock inte löpa iväg okontrollerat och skapa krisartade svarta hål som underminerar folkets förtroende för den nationella Försvarsmakten.
Försvarsförmågan ska i grunden – liksom i Finland – baseras på en stark och stor värnpliktsarmé som är utrustad med effektiva vapen för det nationella försvaret.
Internationella övningar, som inte klart stärker det nationella försvaret, bör vi inte delta i. Få övningar av detta slag bidrar nämnvärt till det syftet. Vi deltar fortfarande i sådana av naivitet, inställsamhet, ”signalskäl” eller interna spel för hemmagalleriet. Detta tjänar knappast vår säkerhet.
Den egna, mer komplexa övningen Aurora 17, som är den största övning för Försvarsmakten som Sverige initierat under decennier, bör också granskas och bedömas ur det perspektivet.
Det ständigt upprepade talet om att vår säkerhet skulle vinna på samarbeten med andra stater bör inte bara tas med en nypa salt utan även ifrågasättas, om inte övertygande skäl för konkreta bidrag till den nationella försvarsförmågan kan verifieras. Vi har inte sett särskilt tydliga och kostnadseffektiva exempel därpå, men det är givet att ett utvecklat samarbete med det oss närstående Finland, som har mycket att lära en annan alliansfri stat som vår, definitivt är mycket värdefullt.
Tröskelförsvar, som är den för närvarande rådande militära doktrinen för Sverige, bygger på att ett skal av flyg, ubåtar och begränsade specialstyrkor etableras. Vid kris eller krig är tröskeln tänkt att verka avhållande på en fientlig stormakt, eftersom det skulle kosta för mycket i förhållande till vad som kan vinnas. Om den effekten inte fungerar, återstår enligt den doktrinen att vi måste förlita oss på stöd från andra makter. Tröskelförsvar är nödvändigt men inte tillräckligt för ett genuint nationellt försvar.
Vad som är helt nödvändigt, om vi ska ha ett väl fungerande försvar, är att återinföra allmän värnplikt. Endast ett försvar baserat på allmän värnplikt för både män och kvinnor har den numerär som krävs för värna hela territoriet. Utan allmän värnplikt är landet öppet för defaitism och tankar om underkuvande vid stormakters påtryckningar att ta vårt territorium i anspråk för egna planer. Vi behöver alltså ett starkt folkförankrat och brett fördelat territorialförsvar kombinerat med tröskelförsvar.
Hemvärnet ska utgöra ett viktigt komplement för det nödvändiga tröskel- och territorialförsvaret.
Totalförsvarstanken måste återställas och utvecklas. En viktig del i en sådan process är att återupprätta det civilförsvar som så gott som helt avvecklats under de senaste tjugo åren. En allmän värnplikt ger de personalresurser som krävs både för det militära försvaret och för civilförsvaret. Vidare behövs en politik som stöder de frivilliga försvarsförbunden vilka under en följd av år fått se minskade anslag från staten.
Det militära försvaret är en central del av Sveriges säkerhet, men politiken ska ytterst styra när det gäller Sveriges fred. För ett litet land som vårt är säkerhetspolitiken av helt avgörande betydelse, och därvidlag får det inte finnas någon osäkerhet om vår hållning och vår alliansfrihet. I dessa hänseenden har det brustit under lång tid.
Men det går faktiskt att rätta till missförhållandena! Och det är ju helt nödvändigt i dessa ytterst osäkra och turbulenta tider. Alltså: inga fler äventyrligheter och ingen mer kortsiktig, godtycklig och känslosam inverkan på den förnuftiga, långsiktiga hållningen. Sveriges uthålliga fred är för viktig för det. Här gäller inga andra överväganden än de som ligger i Sveriges eget strategiska intress