Sverige är militärt alliansfritt. Men trovärdigheten i denna vår traditionella och strategiska hållning – som omgivningen kunnat lita på – riskerar att tunnas ut under hand, om den svenska regeringen, liksom för övrigt tidigare svenska regeringar, väljer att fortsätta på den inslagna vägen att steg för steg närma oss Nato. Denna anpassning är inte en uthållig politik för ett alliansfritt Sverige.
Regeringen Löfven framhåller vikten av att öva militärt samman med Nato utan att riktigt förklara varför detta är så betydelsefullt. För ett land med Sveriges säkerhetspolitiska grundhållning medför övningarna uppenbara säkerhetspolitiska risker. Det gäller naturligtvis primärt Sveriges förhållande till Ryssland.
Hur många övningar som försvarsmakten deltar i involverar Nato-länder? Åtskilliga. I raden av sådana övningar under året ingår bland andra ACE (Arctic Challenge Exercise), Baltops, BRTE (Baltic Region Training Event), CMX (Crisis Management Exercise) samt snart också Trident Juncture.
Trident Juncture
Sverige deltar enligt beslut av regeringen i Natos multinationella övning Trident Juncture, som äger rum under perioden 21 oktober–6 november. I övningen ingår enligt uppgift runt 36 000 soldater, sjömän och civila från 30 olika länder, Nato-stater och partnerskapsstater som Sverige. Övningen lär omfatta cirka 60 fartyg och ubåtar och över 100 flygplan. Den leds av Nato-staterna Italien, Portugal och Spanien, och genomförs i flera länder, Holland, Italien, Spanien, Portugal, Kanada och Norge, på Atlanten och i Medelhavet. Sverige deltar med en bordningsstyrka ur Amf 1 samt stridsflyg från F 21.
På regeringens hemsida finner man inget om övningen Trident Juncture. Den presenteras emellertid på en av utrikesdepartementets hemsidor som den största Nato-övningen under de senaste 10 åren. Övningen ska ”utveckla interoperabilitet vunnen vid insatserna i bl.a. Afghanistan, på Balkan och i Libyen”. När det gäller syftet med övningen citeras bara vad Natos operativa högkvarter i Brunssum i Nederländerna redovisar, nämligen att det är att ”påvisa Natos nya ambitionsnivå i modern krigsföring”. (http://www.swedenabroad.com/sv-SE/Ambassader/Nato/Aktuellt/Nyheter/Trident-Juncture-2015-sys1/)
Varför ska Sverige delta i den här övningen? Sverige har definitivt ingen anledning att ta till vara några erfarenheter från Afghanistan och Libyen för att bidra till framtida krigsinsatser av detta slag. Sådana destruktiva krigsäventyr ska vårt land inte ha vidare befattning med. Inte heller kan det vara en uppgift för ett alliansfritt Sverige att ge bidrag till att ”påvisa Natos nya ambitionsnivå i modern krigföring”. Försvarsmaktens uppgift måste vara en helt annan: att återställa förmågan att försvara landets territoriella integritet och självständighet. Något vettigt om det svenska deltagandet i Trident Juncture framgår inte av hemsidan. Presentationen av övningen saknar eget övervägande; läsaren hänvisas till olika sajter med Nato som avsändare.
Varför har regeringen beslutat att Försvarsmakten ska delta i denna övning? Från regeringens sida uppreparar man bara i allmänna ordalag hur värdefullt det är med internationella samövningar och internationell solidaritet. Någon konkret analys av nackdelarna – och det särskilt ur ett säkerhetspolitiskt perspektiv – och fördelarna ges inte.
Försvarsmakten om Trident Juncture
På Försvarsmaktens hemsida finner man en motivering för Trident Juncture ur flygvapnets perspektiv: ”Deltagandet vid övningen Trident Juncture är en del av förmågeuppbyggnaden inför evalueringen av det svenska NRF-bidraget, Swedish Fighter Unit, som genomförs under hösten.”
Motiveringen gör väl inte läsaren så mycket klokare, men man får klart för sig att närmandet till Nato har gått långt. På hemsidan finns en text om ”Flygvapnets bidrag till Natos krishanteringsförmåga”, som tar upp NRF (Nato Response Force) och Swedish Fighter Unit som en potentiell del av denna.
Vi får där veta att från den 1 januari 2016 kommer personal från Norrbottens flygflottilj att stå i beredskap för Natos snabbinsatsstyrka, det vill säga NRF. Förbandet, som består av 211:e stridsflygdivisionen och andra flygbasbataljonen, går under namnet Swedish Fighter Unit och ska inom nittio dagar kunna sättas in om det behövs. Sedan 2013 ingår Sverige i Natos snabbinsatsstyrka (NRG) genom bidrag till dess reservstyrkeregister (Response Force Pool). Efter årsskiftet är det F 21 som ansvarar för flygvapnets bidrag med stridsflyg. Swedish Fighter Unit är en enhet som består av insatsförband ur flygvapnet vilka vid en eventuell insats har till uppgift att bidra med flygspaning och luftförsvar. Länderna som ingår i reservstyrkeregistret ska vart fjärde år genomföra en utvärdering för att säkerställa att de når upp till Natostandard. För att ett svenskt bidrag ska kunna bli insatt krävs dock ett regeringsbeslut. (http://www.forsvarsmakten.se/sv/aktuellt/2015/09/flygvapnets-bidrag-till-natos-krishanteringsformaga/)
Ja, Sverige har i sitt närmande till Nato anmält förband till det så kallade reservstyrkeregistret. Det borde Sverige inte ha gjort, eftersom det är skadligt för trovärdigheten i vår militära alliansfrihet. Det är emellertid viktigt att samtidigt konstatera att sådana styrkor inte kan sättas in utan svenskt regeringsbeslut. Regeringen har avgörandet i sin hand. En förnuftig och trovärdig svensk alliansfri politik kan dock inte gå ut på annat än att vi inte ska ha några styrkor alls anmälda till registret.
En annan motivering för deltagande i övningen som erbjuds på Försvarsmaktens hemsida är följande: ”Övningen Trident Juncture har flera syften, dels ger det möjlighet för allierade och partnerskapsländer att gemensamt öva och utveckla till exempel olika fredsfrämjande uppgifter med land, luft och marina förband. Trident Juncture möjliggör dessutom tillfälle att öva och träna Natos snabbinsatsstyrka, den så kallade NRF.”
Är det verkligen vad Sverige behöver? Uppgiften är felaktigt ställd av regeringen. Sverige behöver ett eget starkt uthålligt försvar. Sverige har inget eget intresse av att delta i sådana Nato-övningar. Det står naturligtvis Nato fritt att öva NRF, men det är inget som Sverige har anledning att bidra till.
Kapten Magnus Augustinsson, chef för den svenska bordningsstyrka som ska delta i övningen, förklarar på försvarets hemsida: ”Bordningsstyrkan ingår inte i NRF, syftet för vår del är att öva och utveckla bordningsfunktionen med andra nationers fartygsförband. För oss är samövning med holländarna bra, de har kommit långt i sin funktion och de har dessutom genomfört ett flertal skarpa bordningsoperationer vilket gynnar oss i vår utveckling när vi samövar, därför vill vi fortsätta vårt samarbete. Vi får också möjlighet att öva sammansatta bordningsoperationer med alla ingående funktioner och förmågor det vill säga med större fartyg, RIB-båtar och helikopter”. Han tillägger: ”Vi har i stort sett övat så som vi brukar med skillnaden att inriktningen på de olika momenten har haft ett större internationellt fokus.”
Så långt blir man inte så mycket klokare om de faktiska grunderna för regeringens beslut att Försvarsmakten ska delta i övningen. Hur bidrar detta nämnvärt till svensk försvarsförmåga? Man noterar emellertid att ett starkt internationellt fokus lever kvar, samtidigt som den reella uppgiften idag måste vara att återställa den egna förmågan att bevara Sveriges fred.
Nato om Trident Juncture
Trident Juncture är emellertid en Nato-övning som Sverige har bjudits in till och accepterat att delta i. Så vad har Nato att säga om syftet med övningen? Nato bestämmer ju.
Syftet visar sig vara bland annat att ”demonstrate the capabilities of the NATO Response Force (NRF) in planning, preparing, deploying and sustaining forces during non-Article V operations.” (http://www.ac.nato.int/page5931922/the-air-part-of-nato-joint-exercise-ttrident-juncture-2015.aspx). Det bör här särskilt noteras att det inte skulle vara fråga om operationer enligt artikel 5 i Natos stadga, som handlar om ömsesidigt bistånd vid angrepp. Sådana operationer har regeringen förklarat att Sverige inte deltar i.
Om Nato Response Force, NRF, som vi redan berört och som Sverige kan tänka sig att bidra till, anges på Natos hemsida: ”The NATO Response Force (NRF) is a highly ready and technologically advanced multinational force made up of land, air, maritime and Special Operations Forces (SOF) components that the Alliance can deploy quickly, wherever needed.”
Alliansfrihet
Förespråkarna av övningar av det här slaget framhäver gärna att de är värdefulla militärt sett. Det är nog på det hela taget felaktigt, men i någon mån beror det ju förstås på det perspektiv man anlägger: ett fredsbevarande svensk försvar eller internationella expeditionskårer.
För sedvanliga, traditionella FN-insatser med klart mandat från säkerhetsrådet är samövande näppeligen påkallat eller i vart fall en helt underordnad sak. Samövade internationella operationer enligt genuint FN-mandat är tämligen sällsynta. För insatser som de Afghanistan och Libyen ska Sverige över huvud taget inte öva.
Internationella utryckningar drar alltid mot att Sverige ska involveras i krigsinsatser, i stormaktsstyrda krig, och inte i bevarandet av Sveriges fred.
Argument om förbättrad militär effektivitet kan inte förklara varför regeringen vill öva med Nato. Det är inte hållbart.
Istället är det politiska överväganden det är fråga om, i form av signaler riktade åt olika håll: internt till hemmaopinion, till den tilltänka fienden Ryssland samt till den förväntade bundsförvanten USA/Nato. Det handlar antagligen inte om att bana väg för ett medlemskap i Nato, utan att göra det realistiskt att Sverige som en trovärdig tröskelhöjande effekt i ett genuint krisläge kan få militär hjälp utifrån mot en aggressor.
Ett vidgat Nato-samarbete är ett vägval, inte minst med ryska ögon sett. Bilden av upptrappning är ju tydlig. Ryssland genomför stora övningar, och Nato genomför stora övningar. Nya övningar följer. Sverige orienterar sig alltmer osjälvständigt.
Vad som bland annat behövs är ökade kontakter, dialog och att bygga förtroende, så som ett alliansfritt Finland gör under president Sauli Niinistös ledning, utan att för den skull vika en tum i kritiken mot den ryska annektionen av Krim och interventionen i Ukraina. Sverige skulle på motsvarande sätt kunna bidra till ett överbryggande mellan Öst och Väst, men så sker inte. Sveriges regering avstår frivilligt från att utnyttja de möjligheter till förtroendeskapande åtgärder som vår långa tradition av militär alliansfrihet ger, och utsätter landet för säkerhetspolitiska blottor.
Varför deltar Sverige i av Nato arrangerade militära övningar? De stärker inte nämnvärt den egna försvarsförmågan. Det mesta talar för att alla dessa internationella övningar, som definitivt inte är gratis, inte ger något väsentligt bidrag alls till att bygga upp och återställa svensk försvarsförmåga. Regeringen förmår inte klargöra för medborgarna varför det är förnuftigt att det militärt alliansfria Sverige deltar i övningarna. Det är en symbolpolitik som kan utsätta land och folk för stor fara.
Sveriges nuvarande relation till Nato bör ifrågasättas. Det är möjligt att det finns vissa förnuftiga inslag i samarbetet och samövandet med Nato. Moment i tekniskt avancerade övningar kan säkerligen ha ett visst värde för vår försvarsförmåga. Men detta är helt klart underordnat de verkliga försvarsproblem Sverige har att lösa.
Värdlandssupport (HNS) innebär att Sverige bygger upp en förmåga att ta emot assistans från Nato, och att ge hjälp till Nato, vid behov och enligt svenskt beslut, men detta kan inte styra vår strategi eller hur vi återställer vår försvarsförmåga. Sådana optioner om utländsk hjälp, när allt har gått fel, är inte ointressanta, men inget att bygga långsiktig säkerhet på.
Sveriges var under det kalla kriget en alliansfri nation. Vi gick inte med i Nato 1949 på grund av bland annat vårt läge och med beaktande av Finlands position. Landet hanterade sin alliansfrihet förnuftigt, inte minst genom att vidmakthålla ett efter våra förhållanden starkt försvar.
Sverige är under överblickbar tid bäst betjänt av att stå utanför Nato. Det främjar avspänningen. Och det rätta sättet att förhålla sig till svensk alliansfrihet är att utöka försvarsanslagen och att etablera en strategi för ett uthålligt fredsbevarande försvar. Ett svenskt Nato-medlemskap skulle bara vara till skada och utgöra en ohållbar genväg. Det skulle sprida illusionen om att landet kan försvaras genom good-will-gester snarare än genom egna uppoffringar.