Ubåtsfrågan har länge utgjort en belastning för den svenska säkerhetspolitiken. Mest besvärande är att den svenska marina beredskapen synbarligen inte har haft till syfte att värna gränsförsvaret och fånga kränkande undervattensfarkoster som uppdagats. Enstaka sjunkbomber har skjutits men långt ifrån i den omfattning som hade krävts för att sänka en främmande ubåt i svenska farvatten eller för att tvinga upp den till ytan.
Tvärtom talar mycket – eller säg gärna alltför mycket – för att personer högst upp i den marina beslutskedjan, och i strid mot gällande förordningar, genom eldförbud under kritiska skeden i ubåtsjakten aktivt har förhindrat en sådan utgång. Lars-Gunnar Liljestrand har belyst saken i sitt bidrag till antologin Försvaret främst (2015), och han har med all rätt understrukit att detta – och inte eventuell nationalitetsbestämning – måste vara kärnfrågan i en politisk bedömning av den svenska ubåtshistoriken.
Det innebär ingalunda att det är ointressant från vilket håll kränkningarna har kommit i den enskilda fallen, eller i vilken utsträckning det har rört sig om några kränkningar alls. Det fundamentala är att det svenska marina försvaret inte har fungerat som det ska i avgörande situationer, och detta har i sin tur kastat en iskall skugga över trovärdigheten i vårt lands utrikes- och säkerhetspolitiska agerande. Det är inte heller tillfredsställande att nyckeldokumentation om vad som förevarit antingen har försvunnit eller undanhållits den svenska regeringen och dess ombud.
Dagens Nyheters före detta chefredaktör Svante Nycander, med sin statsvetenskapliga kompetens, har i detta sammanhang talat om ”svåra ämbetsbrott”.
Ambassadör Mathias Mossberg var huvudsekreterare i 2001 års ubåtskommission under den framstående diplomaten Rolf Ekéus. Han hör till dem som efter hand har kommit till uppfattningen att ubåtsintrången – om man bortser från det uppenbara, U 137:s, som han betecknar som en felnavigering – till stor del har kommit från Väst och inte från Sovjetunionen eller Ryssland, eller i vart fall att detta inte kan uteslutas. I boken I mörka vatten. Hur svenska folket fördes bakom ljuset i ubåtsfrågan har han lagt fram sina argument för den uppfattningen. Boken har nu utkommit i en andra, utvidgad upplaga (Karneval 2016. 256 sidor, med illustrationer och annan dokumentation).
Efter läsningen går det inte att komma ifrån intrycket att så förfärligt mycket ännu är outrett, delvis på grund av otillräcklig tillgång på material, delvis på grund av ovilja från inblandade (ubåtsjägare och marina beslutsfattare) att lämna ifrån sig uppgifter som möjligen har kunnat vara komprometterande för dem. Inslaget av systematisk desinformation har uppenbarligen irriterat dem som försökte utreda åttiotalets fiaskoartade ubåtsjakter i denna Ekéuska kommission, den tredje statliga i ordningen. Och inom den akademiska forskningen har det, med vissa undantag, inte heller gjorts några seriösa försök till kartläggning, vilket helt visst beror på att den skulle stöta på samma sekretessbeläggning som har mött utredningsmännen.
Detta är verkligen att beklaga. Visst finns det säkerhetspolitiskt relevant sekretess, men i detta fall är det just obenägenheten att redovisa observationer och utländska förbindelser som har ställt den förda säkerhetspolitiken i en mindre smickrande dager. Mossberg reser i boken en rad relevanta frågor som ännu är officiellt obesvarade, och man behöver inte acceptera alla hans förslag till lösningar på problemen för att medge att han har satt fingret på ett antal ömma punkter.
Om det nämligen skulle vara så att svenska militära och politiska myndighetspersoner falskeligen har pekat ut Sovjetunionen som den kränkande makten i våra skärgårdar i det kalla krigets slutskede, när supermaktskonfrontationen igen skruvades upp och spänningsnivån i vår del av världen sköt i höjden, samtidigt som det skulle kunna finnas bevis eller indicier på motsatsen (och åtskilliga misstänkta sådana är redovisade i Mossbergs bok), så rör det sig de facto om attacker på den officiella utrikes- och säkerhetspolitiska linjen under dessa år, med stora skador på vårt internationella anseende.
Den information som Mossberg har fått genom högt uppsatta experter och auktoriteter i våra nordiska grannländer tyder på att man där inte alls har övertygats om seriositeten i de regeringssanktionerade förklaringarna på svensk sida om intrångens natur och bakgrunder.
Man kan säga att 1980-talets ubåtsproblematik endast har ett historiskt intresse, men desto intressantare är de då för historikern! Emellertid: så länge ubåtsrapportering fortsätter att utgöra ett återkommande inslag i aktuell nyhetsförmedling och pågående policyarbete, måste bristerna i vår kännedom om det politiska och militära spelet i det nära förflutna vara plågsamma också för den som deltar i den samtida diskussionen. Naturligtvis ingick de möjliga eller sannolika ubåtarna i en avancerad psykologisk eller propagandakrigföring (det vore verkligt konstigt om ingenting sådant förekom), men som beträffande all krigföring finns här ett uppenbart behov av upplysning och utvärdering.
Det är ännu inte tillgodosett.