”Kom ihåg att Sverige aldrig har haft ett så starkt försvar som vi hade under kalla kriget.” Med de orden avslutade professor Kent Zetterberg ett seminarium på Försvarshögskolan under torsdagen kring den nya boken Realism eller illusion. Boken är en forskarantologi som har tillkommit inom ramen för projektet ”Försvaret under kalla kriget” och bär det imponerande nummer femtio i projektets utgivningsserie.
Bland de närvarande finns ingen enig uppfattning om hur man bäst borde karakterisera Sveriges säkerhetspolitiska orientering under denna epok. Någon från militärt håll menade att landets regering hade visat undfallenhet gentemot Sovjetunionen, men beläggen föreföll inte särskilt starka (Wallenbergaffären). En tidigare aktiv försvarspolitiker inom den parlamentariska oppositionen påstod att han kände till Sveriges underrättelsesamarbete och utbyte av teknisk information med Förenta staterna men att han inte fick reda på det hemliga försvarsoperativa samarbete som pågick.
Historikern Karl Molin ansåg att en vändpunkt i svensk försvarsplanering var 1968 års försvarsbeslut. Då körde finansdepartementet under Gunnar Sträng över den sittande försvarsutredningen i fråga om försvarsmaktens dimensionering. Statliga medel behövde dirigeras om från denna sektor till storskaligt bostadsbyggande – en svag punkt i regeringspartiets praktisk-politiska facit som hade lett till en ”katastrofsiffra” på 42 procent av rösterna för socialdemokraterna i 1966 års kommunalval. Det underströks också under diskussionen att det militär-industriella komplexet var prioriterat under hela perioden.
Det fanns föga stöd för uppfattningen att en storskalig invasion av Sverige från Sovjetunionen och Warszawapaktshåll stod för dörren vid något tillfälle under denna tid – samtidigt som arméstridskrafterna var inriktade på ett sådant första krigsfall. Vid ett krig mellan blocken var landet knappast heller utsatt för något reellt kärnvapenhot. Att östsidan skulle rikta sådana stridsmedel mot svenska flygbaser som användes av Nato föll på, menade någon, att dessa inte var dimensionerade för strategiskt amerikanskt bombflyg. Risken var istället att USA och dess allierade skulle använda Sverige som överflygningsområde och på det sättet dra in landet i en militär konfrontation.
Misstroddes Sveriges neutrala hållning under kalla kriget? Det beror kanske på vad man jämför med. Alla stater behöver anpassa sitt uppträdande till det rådande styrkeläget i omvärlden. Även om Sveriges nära relationer med Väst knappast kan ha varit obekanta för motparten, respekterades Sveriges säkerhetspolitiska vägval som ett faktum. Den ”nordiska balansen” var ingenting som man i Moskva önskade rubba. Ett välövad och välutrustad militär organisation i vårt land ingick i den balansen.
Tjugofem år efter kalla krigets slut står vi plötsligt inför uppgiften att återvinna en sådan respekt.
Anders Björnsson