Vi återpublicerar under sommaren några tidigare inlägg till sajten. Här artikel från januari 2018.
Om man utifrån uttalanden av andra svenska politiker och medieorgan söker analysera den svenska synen på ”hotet” från Ryssland, kan man skilja på olika aspekter.
•. Kritiken mot Ryssland för folkrättsbrott.
Den är legitim även om den är högst överdriven i den värld vi lever i. Folkrätten är ett rätt tönjbart begrepp som olika parter tolkar olika: Ja, gränser får inte ändras med våld; ja, befolkningar har rätt till självbestämmande. Stormakterna och även andra stater har mer eller mindre kontinuerligt begått olika folkrättsbrott. De leder allt som oftast till rättmätig kritik men mera sällan till sanktioner och andra konkreta åtgärder. Exempel på detta är USA:s och Storbritanniens anfallskrig på Irak 2003, flygangreppen på Serbien 1998/1999 samt anfallet på Libyen 2011. Koreakriget, Vietnamkriget, Afghanistankrigen, den sovjetiska ockupationen av Östeuropa, de franska kolonialkrigen i Nordafrika, inbördeskrigen på Balkan är andra exempel fulla av folkrättsbrott.
Det ena folkrättsbrottet ursäktar på inget sätt andra folkrättsbrott, och själva kritiken är viktig för att söka vidmakthålla respekten för FN-stadgan och andra grundläggande folkrättstraktater samt avhålla potentiella folkrättsförbrytare. Samtidigt måste det finnas ett visst mått av realism i utrikespolitiken.
Den ihållande kritiken mot de ryska folkrättsbrotten vis à vis Ukraina, men inte mot andra lika allvarliga folkrättsbrott, ändrar på inget sätt den ryska politiken och bidrar inte till någon lösning av de praktiska problem som föreligger mellan Ryssland och Ukraina. Läs artikel