Kerstin Lundgren har frågat mig följande:
- Hur förhåller sig försvarsministern och regeringen till det faktum att Finland aviserat att de inte är i en position att kunna ge andra EU-länder militära säkerhetsgarantier?
- Hur ser försvarsministern på det faktum att regeringen är den första som saknar en bred samsyn i säkerhetspolitiken?
- Vad ser försvarsministern som målbild i samarbetet med Finland? Finns det någon bortre gräns för vad det samarbetet skulle kunna bli? Ser försvarsministern till exempel att Finland och Sverige på sikt ska bilda ett försvarsförbund och föra gemensam utrikespolitik?
- Anser försvarsministern att ett fördjupat militärt samarbete med Finland skulle kunna ersätta fördelarna, inklusive säkerhetsgarantierna, med ett Natomedlemskap?
Den svenska solidaritetsförklaringen utgör en central del i svensk säkerhetspolitik. Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat EU-medlemsland eller nordiskt land, och vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas.
Lissabonfördragets artikel 42.7 innebär ett åtagande för alla medlemsstater att lämna stöd och bistånd med alla till buds stående medel i enlighet med artikel 51 i FN-stadga n till en annan medlemsstat om den utsätts för ett väpnat angrepp på sitt territorium. Varje enskilt medlemsland väljer självt på vilket sätt det hjälper ett annat medlemsland eller hur det vill ta emot eventuell hjälp. Stödet kan vara militärt, civilt eller politiskt. Läs svaret