Anders Björnsson
Sedan en tid tillbaka angrips statsminister Stefan Löfven från populistiskt håll för sin rakryggade hållning i frågan om den svenska militära alliansfriheten. Man försöker göra det till en anomali att Sverige inte har gjort samma säkerhetspolitiska vägval som andra länder med vilka vi upprätthåller normala, vänskapliga förbindelser. ”Normaltillståndet” skulle i själva verket vara att ingå i en eller annan militär allians som bygger hela sitt existensberättigande på en tydligt markerad fiendebild.
Men det ”normala” och ”naturliga” för en liten stat – dess allra främsta strävan – måste vara att inte utpeka och skaffa sig fiender i oträngt mål. Det bör tvärtom vara att bygga upp förtroendefulla relationer inte blott till länder och nationer som liknar oss, och som delar fundamentala värderingar med oss, utan framförallt till makter som har ett annorlunda samhällssystem, som har tilldelat sig en annan roll i världspolitiken än vi, som står inför politiska uppgifter som i olika avseenden skiljer sig från våra. Om detta ska ske inom eller utanför ramen för ett allianssystem, är en politisk lämplighetsfråga.
Ett sådant ställningstagande måste vara historiskt betingat. Historien är en faktor som man inte kan blunda för i utrikespolitiska sammanhang; geografin utgör en annan ofrånkomlig parameter. De som vill att utrikespolitiken ska ha en mission, en ideologisk motor, ett ”manifest destiny”, bortser från allt sådant.
I en interpellation (2014/15:572) riktad till statsministern vill till exempel den moderate riksdagsmannen Hans Wallmark veta om denne drar slutsatsen att några av ”Rysslands grannländer kan vara allianslösa medan andra genom sitt Nato-medlemskap kan bidra till Europas skydd och säkerhet”? Den svenske statsministern har ingen som helst anledning att recensera andra länders säkerhetspolitiska arrangemang när han ska försvara vårt eget. Sveriges erfarenheter av grannskapet med Ryssland har inte varit problematiska på samma sätt som flera andra länders, och dessa länder har heller ingen anledning att komma med pekpinnar och ”goda råd” till Sverige om hur vårt land ska hantera sin säkerhetspolitik: sker så bör dessa vänligt men bestämt avvisas. Natos geografiska expansion i gammalt WP-område har inte angått Sverige som stat, däremot naturligtvis Ryssland. Att Sverige idag skulle ha samma hotbild som exempelvis Polen – ett land som, till skillnad från Sverige, har varit i krig med Ryssland i modern tid (1919–21) och sedan angripits och ockuperats av den ryska krigsmakten (under andra världskriget) – bygger på sin egen historiska orimlighet. Det som för Wallmark återstår att styrka är att en ”rysk revanschism” (glosan ventilerades nyligen av den statsvetenskapliga debattören Ann-Sofie Dahl, Svenska Dagbladet 10/5) skulle vara till mera akut besvär för Sverige för ögonblicket och överskådlig framtid än den har varit under de närmast föregående två seklerna. Dagens Ryssland har ju bevisligen godtagit förlusten av sitt imperium. Sverige har aldrig någonsin ingått i detta.
Kalla kriget utgjorde ett undantagstillstånd – varken krig eller fred. Det kan inte vara klokt att göra det mönsterbildande för tid och evighet. Efter kalla krigets slut har Nato inte prövats som försvarsallians. Däremot har organisationen engagerat sig i anfallskrig: i Jugoslavien, i Afghanistan, i Libyen. I intet fall har det rört sig om försvar mot attacker på ett eller flera medlemsländer. (Och just därför är det riktigt att kalla Nato för en militärallians – som kan användas både för självförsvar och för angrepp.) Sverige har vid ett par tillfällen passerat gränsen för vad en fredlig sinnad nation kan kosta på sig i sådana sammanhang.
Vad diskussionen borde inriktas på är hur dylika missgrepp kan förhindras i framtiden. Nato-medlemskap skulle inte motverka ett återupprepande.
Det är inte nödvändigt att vara mot Nato. Men det är nödvändigt att stävja Nato-populismen.
Anders Björnsson