Solidaritetspolitik är – ofrånkomligen – krigspolitik. Det finns ingen svensk folkopinion för att Sverige militärt ska gå andra länder till handa om de utsätts för angrepp. Svenska riksdagens ensidigt utfärdade så kallade solidaritetsdeklaration från år 2009 är substantiellt ett slag i luften, eftersom den inte förpliktar till några åtaganden (och få förväntar sig några sådana), men symboliskt ett självmål, eftersom den i oträngt mål utsätter Sverige för misstanken att vilja gå in med trupp i främmande land.
Ambassadör Tomas Bertelman försöker få sina läsare att tro att ”solidaritetspolitiken” numera är Sveriges nya säkerhetspolitiska doktrin: solidaritet i fred syftande till engagemang i krig. Om detta har inte förts någon allvarligt baserad och sakligt förankrad diskussion i vårt land.
Endast propagandister som förklarat Sverige vara ”fredsskadat”, efter att under 200 år ha stått utanför alla Europas krig, har varit i närheten av den ståndpunkten. Den är inte officiell svensk politik. Officiell politik är fortfarande att Sverige måste kunna hålla sig utanför en våldsam stormaktskonfrontation. Detta är alliansfrihetens grund. Någon annan grund kan den inte ha.
Ändå är den ensidigt utfärdade solidaritetsdeklarationen problematisk. Den bör dras tillbaka. Liksom återgången av Försvarsmaktens inriktning från insatsförsvar (det vill säga expeditionskårsutryckningar) till fosterlandsförsvar bör också förhastade och oövertänkta säkerhets- och utrikespolitiska uttalanden kunna revideras och förkastas. Inte ens under Sveriges svåraste stund i modern tid, i februari 1940, då landet hotades av angrepp från fyra europeiska stormakter, avvek vår statsledning från oberoendets linje. Idag, när spänningsnivåerna i vår omvärld är betydligt lägre, finns inte minsta anledning att göra det.