Försvarsminister Peter Hultqvist har manövrerat skickligt för att hålla kraven på svenskt medlemskap i Nato borta.
Fempartiöverenskommelsen om försvaret gjorde att M, C och KD nu står bakom satsningen på försvaret under flera år framåt. De högljudda ropen från allianspartierna om en särskild Nato-utredning begravdes i en överenskommelse om allmän genomgång av Sveriges militära samverkan med andra stater inom såväl Nato som EU och FN liksom nordiskt försvarssamarbete.
Med försvarsuppgörelsen avgränsade sig regeringen åt höger genom att de ivrigaste Nato-förespråkarna, Folkpartiet, hamnade utanför. Dessutom avgränsade sig regeringen åt vänster genom att V inte är med i uppgörelsen. Inte heller SD är med. Det närmast pacifistiska Miljöpartiet hade inget annat val än att ställa sig bakom försvarsuppgörelsen och då neutraliserades partiet med sina krav på nedrustning snarare än stärkandet av försvaret.
Hultqvist har också, som det ser ut, ganska framgångsrikt desarmerat Nato-anhängarnas kritik genom att försvara deltagandet i de stora militärövningarna ACE 2015 och Baltops. Han har försvarat värdlandsavtalet och understrukit att inga utländska trupper sätter sin fot på svensk mark utan ett beslut från svenska regeringen och att svensk statssuveränitet gäller.
Huvudlinjen i regeringens politik är att ställa försvarssamarbete med Finland som alternativ till Nato-medlemskap, och regeringen har därmed ryckt åt sig initiativet i försvarsdebatten. Sonderingar direkt med USA (inte Nato) om framtida vapenleveranser måste också ses som steg att ta luften ur Nato-kampanjen.
Den avgörande svagheten i Nato-anhängarnas kampanj är att de saknar folklig förankring. Istället söker de blåsa upp hotet från Ryssland för att skrämmas. Dock verkar opinionen inte nämnvärt ha påverkats trots att nästan varje ledarsida i de borgerliga tidningarna ropar på Nato-medlemskap.
Tydligt visades Nato-sidans isolering från den folkligt förankrade traditionella alliansfrihetslinjen då Dagens Nyheters ledarsida ursinnigt angrep Thage G Peterson för hans artikel i Aftonbladet som inte innehöll någonting annat än ett försvar för den nästan samstämmiga linje som över partigränserna har gällt under hela efterkrigstiden. Ett annat tecken på bristen på sakargument och en begynnande desperation från DN:s ledarsida kom när Peter Wolodarski försökte utmåla Sven Hirdman som Moskvaagent.
Försvarsdebattören Annika Nordgren Christensen, före detta riksdagsledamot för Miljöpartiet, gör en intressant iakttagelse på Kungl. Krigsvetenskapsakademiens hemsida:
”I en intervju med Svenska Dagbladet i början av juni efterlyste moderaterna Anna Kinberg Batra och Hans Wallmark en tydlig färdplan för ett svenskt medlemskap i Nato. Målet sades vara en svensk ansökan under nästa mandatperiod, vilket Wallmark och Kinberg Batra helt riktigt menar kräver förberedelser och en bred nationell debatt om Sveriges framtida säkerhet och försvar. Jag kan ha brustit i uppmärksamhet, men jag såg ingen som helst reaktion från övriga partier sånär som från försvarsministern i ovan nämnda interpellationsdebatter. Moderaterna själva har inte heller efter detta utspel gett sken av att det var en åsikt som bottnade i kraftfull övertygelse och känsla av skyndsamma behov, med tanke på hur snabbt man släppte greppet. Var det bara en försiktig testballong eller en trött markering som mer hade att göra med distanseringsbehov gentemot Socialdemokraterna efter den försvarspolitiska överenskommelsen?”
Kan då den opinion som är för alliansfrihet nu andas ut?
Nej, långt därifrån. Även om Hultqvist vunnit första ronden kvarstår striden om den svenska säkerhetspolitiken. Taktiken att gå vidare med svenskt deltagande i Nato-övningar innebär en riskfylld balansgång. Omvärlden kommer att uppfatta det som ytterligare närmanden till Nato med minskad trovärdighet för alliansfriheten som följd. Värdlandsavtalet innebär om det antas en långtgående anpassning till Nato, trots Hultqvist försäkringar.
En vaken och engagerad opinion för alliansfriheten är nödvändig. Trycket på regeringen att stå emot måste hållas uppe och regeringen måste få känna att det finns en utbredd motvilja i Sverige mot fortsatta Nato-övningar.