I en krönika i Expressen gör Amanda Wollstad en uttrycklig koppling mellan Sveriges uppträdande under andra världskriget, som vårt land lyckades undgå och risken i vårt närområde för ett framtida krig, som vi inte på villkors vis bör undgå.
Hon säger att Sverige under kriget lämnade sina grannar ”i sticket senast soldater korsade de nordiska gränserna med våld”. Här är det framförallt Danmark och Norge hon synes ha i åtanke. Men man får då lov att tillfoga att dessa länder själva inte bjöd på något större motstånd när de invaderades av Tyskland. Vad skulle Sveriges krigsmakt ha gjort i det ockuperade Danmark (vars regering och myndigheter accepterade den tyska närvaron, den så kallade samarbetspolitiken) och Norge (vars lagliga, utlandsbaserade regering hade en viktig sambandscentral i Stockholm)?
Om det händer en gång till, förklarar Wollstad, närmast om någon eller några av de baltiska staterna skulle utsättas för aggression, måste vi ”i handling likväl [sic] som ord visa att vi menar allvar, att vi inte kommer lämna dem i sticket den här gången”. Och då är det inte olivolja som gäller, låter hon förstå, utan soldater. Det vill säga: dessa länder tilltros ingen egen förmåga, trots sitt Nato-medlemskap, att stå ett fientligt angrepp emot. Vad har de då sin allians till? Om vi svenskar skulle hålla oss undan striderna, beror detta på ”vår självgoda självtillräcklighet”. Den som inte äventyrar sitt folks säkerhet är ”självgod”!
Det är möjligt att Sverige dras in i krig i framtiden. Men då måste det vara följden av att vi blir angripa. Vi går inte till anfall. Vårt försvar ska ha en renodlat defensiv uppgift. Det ska inte rycka ut när andra kallar. Vår statsledning bör städse mana till lugn och besinning. Aktivismen i vår offentlighet – med Wollstads ord: att skydda ”de vänner vi har förbundit oss att hjälpa” – måste stävjas medan tid är. Sverige som stat har ingen anledning att peka ut vänner och fiender. Skribenter som Wollstad sänker trösklarna för krigsdeltagande.