I boken Svenska säkerhetsstrategier 1814–2014 (Studentlitteratur 2015) presenterar Jacob Westberg, universitetslektor vid Försvarshögskolan, en sammanhållen analys av de olika säkerhetsstrategier som Sverige har tillämpat under den 200-åriga fredsperioden sedan Napoleonkrigens slut. Bland dessa säkerhetsstrategier återfinns olika former av neutralitetspolitik och allianspolitik, liksom strategier syftande till kollektiv säkerhet. De svenska vägvalen analyseras och förklaras med hjälp av teorier om säkerhetspolitiska strategier och internationell politik.
I det sista kapitlet analyserar Westberg 2000-talets säkerhetsstrategier och tar sin början i den borgliga regeringen under ledning av Carl Bildt, som 1991 tog avstånd från det gamla begreppet neutralitetspolitik. Här kan man erinra sig vad Sverker Åström konstaterade i skriften Svensk neutralitetspolitik (Svenska institutet 1983) att neutraliteten i den svenska befolkningens medvetande betraktades som ”ett säkerhetsbälte och en fredsgaranti”. Men i stället skulle nu föras en politik med en ”klar europeisk identitet”. (Westberg, s. 10 och 196)
Westberg erinrar om Ingvar Carlssons uttalande i debatten inför den svenska ansökan om medlemskap i EG, att den ”militära alliansfriheten” utgjorde ”den hårda kärnan” i svensk säkerhetspolitik och att det innebar en skyldighet att upprätthålla en ”betryggande försvarsförmåga för att vi ska kunna vara neutrala i händelse av krig i vårt närområde” (Westberg, s. 197). Westberg gör klokt i att erinra om detta uttalande.
I Försvarsberedningens rapport Säkerhet i samverkan från 2007 presenterades för första gången den så kallade solidaritetsförklaringen, som enligt Westberg är ”vägledande för dagens svenska säkerhetspolitik […] Deklarationen signalerade en ny inriktning för svensk säkerhetspolitik”.
Den 5 september 2014 befästes denna nya säkerhetspolitiska inriktning ytterligare genom att de finska och svenska överbefälhavarna samt Natos överbefälhavare i Europa, Phil Breedlove, undertecknade ett värdlandsavtal med Nato. Enligt Breedlove skulle samarbetet ”underlätta för Nato och dess partners att utveckla den ’Readiness Action Plan’, som Nato fattat beslut om i syfte att öka alliansens insatsförmåga, och möjliggöra förtroendeskapande åtgärder (assurance measures) på medellång och lång sikt (SHAPE Public Affairs Office 2014)” (Westberg, s. 199).
Det är alltså detta värdlandsavtal, som regeringen nu vill få stadfäst i en av riksdagen antagen proposition.
Westberg erinrar om vad den nytillträdde statsministern Stefan Löfven hävdade i regeringsförklaringen 2014, att den ”svenska militära alliansfriheten tjänar alltjämt vårt land väl. Den skapar en god grund för ett aktivt ansvarstagande för såväl vår egen som andras säkerhet. Sverige ska inte söka medlemskap i Nato” (Westberg, s. 240). Frågan är dock om värdlandsavtalet tjänar den svenska alliansfriheten väl?
Värdlandsavtalet rubbar inte principen om militär alliansfrihet, påstår nu bland andra försvarsminister Peter Hultqvist i Dagens Nyheter den 29 februari. Men som Westberg påpekar kräver en ”aktiv” (Westberg skiljer svårbegripligt nog mellan ”aktiv” och ”passiv”) neutralitetspolitik av trovärdighetsskäl att man ”behöv(er) föra en starkare politisk distanseringsstrategi med hårda krav på att markera en oberoende hållning gentemot såväl Ryssland som EU:s och Natos medlemsstater. EU-medlemskap vore därför sannolikt oförenligt med en aktiv neutralitetspolitik även på 2000-talet” (Westberg, s. 232).
Enligt min mening har Westberg både rätt och fel. Vårt EU-medlemskap hindrar inte en klok alliansfrihet, då det bland annat finns undantag i fördraget för de alliansfria staterna. Däremot kan värdlandsavtalet skapa betydande problem, då det inte innebär en ”distanseringsstrategi” utan snarare dess motsats. Man får därför hoppas att riksdagen avfärdar ett sådant förslag.
Det är beklagligt att regeringen för dagen däremot verkar ha distanserat sig från den svenska befolkningens medvetande om att betrakta neutralitetspolitiken som ”ett säkerhetsbälte och en fredsgaranti”, för att citera Sverker Åström.
Westbergs bok är klart läsvärd, och han avslutar med: ”Debatten om den svenska alliansfriheten är inte över, men den har börjat.”
Anmärkning. – Författaren är advokat och har tidigare medverkat på alliansfriheten.se.