Så vad gjorde vi i Afghanistan? di.se

PM Nilsson, redaktör för Dagens Industri

I mässen på den svenska basen Camp Northern Lights utanför Mazar-e Sharif i norra Afghanistan hängde rader av foton på unga lite rödbrända män i bar överkropp. Stridsgrupper, plutoner, ibland fler soldater, bild efter bild av mer än tio år av roterande förband i det som kom att bli Sveriges största militära internationella insats.

Soldaterna hade tecknat sina namn på bilderna och på nästan varje foto skrivit med stora bokstäver, likt en bön om nåd: ”Vi gjorde skillnad”.

Då, när undertecknad var på besök hösten 2013, skulle allt ta slut. Soldaterna på plats sysslade mest med städning, återställning, träning och det eviga vaktandet av den egna basen.

8024 svenskar hade då tjänstgjort i insatsen med som mest 770 soldater på plats samtidigt. Fem svenska soldater hade dött i strid samt två lokala tolkar, ett 30-tal svenska soldater hade skadats. Kostnaden för den militära delen av insatsen var notoriskt svårbedömd men uppskattades senare till drygt 20 miljarder kronor. Därtill kom biståndet.

Hade man gjort skillnad? På vad sätt? Vad visste egentligen soldaterna om vad de gjorde och skulle göra? […]

När den första propositionen om svenskt deltagande i ISAF överlämnades till Riksdagen 2002 nämns över huvudtaget inte begreppet väpnad konflikt. Den trupp man avsåg att sända ut som svenskt bidrag – högst 45 personer i högst sex månader – skulle syssla med fattigdomsbekämpning, försoning och fredlig utveckling. Utrikesministern talade om minröjning.

Vad Sverige i själva verket förberedde och sedan gjorde var att skicka ut SSG, Särskilda skyddsgruppen, Sveriges motsvarighet till brittiska SAS eller USA:s Delta Force, det vill säga det farligaste specialförbandet Sverige hade. Inget fel i det, men allmänhetens uppfattning om Sveriges bidrag till Afghanistan var en helt annan. Två soldater från SSG skulle senare dödas. […]

Och få visste egentligen vad de unga männen på bilderna i mässen egentligen skulle göra. I efterhand vet vi att svenska försvarspolitiker anser att de var där för att investera i lojaliteten med USA, vad det nu är värt utan Nato-medlemskap. Samt att tunga bedömare anser att svensk trupp inte gjorde någon skillnad, vilket är bittert för alla inblandade. En större öppenhet om mål och syfte och ett ärligare bruk av rätt ord hade skyddat dem bättre, inskärpt allvaret, kanske tvingat fram en skarpare strategi och en bättre veteranpolitik. Så som man gjorde med och i Afghanistan får man inte göra igen. Läs ledaren