Allan Widman (L): Herr talman! Det betänkande som försvarsutskottet nu har tagit till kammaren handlar om den viktigaste länken i det svenska militära försvaret, nämligen dess personal. Det är snart sju år sedan denna kammare beslutade att vilandeförklara totalförsvarsplikten i Sverige, herr talman. Det gjorde vi år 2010. Så här i efterhand är det rätt många som uppfattar det beslut kammaren då tog som ett – ursäkta uttrycket – osedvanligt korkat beslut. Men det ska sägas att vi åren innan plikten avaktiverades hade en situation som präglades av att långt fler ville göra värnplikten än vi kunde bereda plats för, herr talman. Det är nog en god svensk konstitutionell praxis att föredra frivillighet framför tvång mot medborgarna. Det brukar kallas proportionalitetsprincipen. Ganska snart blev dock bilden av övergången till frivillig personalförsörjning att vi i och för sig lyckades rekrytera en hel del soldater och utbilda dem – men inte behålla dem.
År 2014 gjorde försvarsutskottet en egen, oberoende uppföljning av bemanningssituationen i den då fyra år gamla insatsorganisationen. Det visade sig ganska tydligt att vi inte lyckades att på frivillig väg rekrytera mer än i stort sett hälften av de soldater vi behövde. Läggas till detta kan också att värnplikten innan den avaktiverades underminerades av en lång rad regeringar – de flesta faktiskt socialdemokratiska. På 1990-talet avskaffade vi repövningarna, vilket innebar att när en soldat väl var utbildad och lämnade regementet för muck skulle han eller hon aldrig mer komma tillbaka. Krigsförbandsövningarna fanns nämligen inte längre. Tidigt på 00-talet avskaffade vi både plutonsbefäls- och kompanibefälsutbildningarna, och under de sista åren med plikt – som då omfattade bara 10 procent av den manliga årgången – var bevakningssoldat den viktigaste befattningen bland de värnpliktiga. Det var en utbildning som inte ens kvalificerade till tjänstgöring i internationella insatser. Vad lär man sig då av detta? Jo, herr talman, det finns ett gammalt gott uttryck som lyder: Ingen idé är så god att den inte kan förstöras under implementering. Det är nog viktigt att vi nu, när plikten åter är aktiverad genom regeringsbeslut våren 2017, erinrar oss just detta: Alla reformer har förutsättningar att gå snett i olika riktningar. Jag hoppas att både regeringen och Försvarsmakten som myndighet nu närmar sig ett system som ska bestå av både plikttjänstgörande personal och frivilliga med största ödmjukhet. Det är väl inte minst mot den bakgrunden jag ändå måste uttrycka att det är anmärkningsvärt att regeringen väljer att inte förankra beslutet om aktiverande av värnplikten i Sveriges riksdag, bland Sveriges folkvalda. Läs protokollet