Recension av ”Framtidsarvet. Svensk utrikespolitik 30 år efter Olof Palmes död”, Mats Björkenfeldt

”Hur skall då en ny svensk radikal utrikespolitik utformas för att den skall bära Olof Palmes anda och idéer in i en ny tid? Den frågan besvaras efter förmåga i den nya boken Framtidsarvet. Svensk utrikespolitik 30 år efter Olof Palmes död (red. Ulf Bjereld & Ulf Carmesund, Bokförlaget Korpen 2016). Boken ges ut av Socialdemokrater för tro och solidaritet i samarbete med Tankesmedjan Tiden. I boken medverkar ett 20-tal skribenter som var och en ger sin reflektion över hur en sådan utrikespolitik borde utformas.”

Efter en sådan presentation blir man allt nyfiken på dess innehåll. Men redan redaktör Bjerelds inledande artikel gör en skeptisk. Han skriver bland annat:

”Idag är det inte frågan om nationernas frihet utan individernas frihet som dominerar den politiska dagordningen. Inom folkrätten har de mänskliga rättigheterna stärkt sin ställning på statssuveränitetens bekostnad. Det har blivit politiskt omöjligt att åberopa staters ’inre angelägenheter’ som skäl för att inte protestera mot brott mot de mänskliga rättigheterna. FN-principen ’Responsibility to Protect’ (R2P) ger alla stater en skyldighet att skydda sin egen befolkning och skapar bättre folkrättsliga möjligheter för världssamfundet att ingripa när människor riskerar att utsättas för folkmord eller andra grymheter.”

Som framgår av boken Lagen mot krig. Om FN-stadgans våldsförbud och aggressionskrigen (red. Rolf Andersson m. fl; Celanders Förlag 2013), har dock varken ”så kallad humanitär intervention eller R2P […] brutit igenom FN-stadgans generella våldsförbud eller vidgat säkerhetsrådets mandat” (s. 32), vilken slutsats bekräftas i boken International Law (ed. Malcolm D. Evans. Oxford 2014, s. 528 ff). Bjerelds beskrivning av folkrätten är alltså inte korrekt.

Ens skepsis blir alltmer påtaglig när före detta kulturrådet i Moskva Johan Öberg tar till orda. Med inspiration av bland andra den tyske författaren Walter Benjamin finner Öberg att ”Sverige borde naturligtvis vara med i Nato. Det är där landet hör hemma ideologiskt, ekonomiskt, politiskt och geografiskt”. Men, påpekar Öberg, ”detta betyder inte att vi bör gå med i Nato nu”. Det hela blir obegripligt, när sedan Öberg anger: ”Om Sverige skulle ha gått med borde det rimligen ha skett under 1990-talet…” (Och då var det ju också aktuellt att Ryssland skulle gå med!) Rent språkligt går det inte att utröna om Öberg kan tänka sig ett medlemskap framöver!

Undertecknad hade vissa förhoppningar att folkrättsprofessorn Pål Wrange skulle ha något intressant att säga om alliansfrihet och neutralitet, men han uppehåller sig runt artikel 28 i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna. Pierre Schoris artikel, ”En alleuropeisk säkerhetsordning”, är delvis läsvärd. Men han hävdar att den gamla devisen ”Om du vill ha fred, rusta för krig” endast är ett slagord för ”dagens företrädare för Natomedlemskap” och ”ingalunda rekommendabelt i dagens värld”. Samtidigt är Schori en varm anhängare av fortsatt alliansfrihet. Men det blir svårt att se logiken i detta, då ju en fortsatt alliansfrihet förutsätter ett starkt försvar.

Sammantaget är boken en besvikelse.

Anmärkning: Mats Björkenfeldt är advokat och har medverkat med inlägg på denna sajt