Som det verkar inför kommande försvarsbeslut finns en bred politisk vilja att satsa på armén. Något som försvarsministern tydligt uttryckte den 13 januari vid konferensen i regi av Folk och Försvar i Sälen.
Samtidigt kan vi konstatera att den materiel som idag utgör arméns kärna, Stridsfordon 90 och Stridsvagn 122, börjar bli ålderstigna och är få till antalet. Då de anskaffades, från mitten av 90-talet till tidiga 2000-talet, var det för att utgöra färre bataljoner än vad som nu verkar föreslås.
Försvarsmaktens förslag på när nyanskaffning av stridsfordon och stridsvagnar ska ske, är från 2035 och framåt (FM2015-13192:15, s 50). Detta kan ses som senfärdigt och därmed problematiskt, men vi vill också framhålla den möjlighet som finns här. Givet dessa tidsramar öppnas möjligheten att Sverige själv utvecklar och producerar efterföljaren till Stridsfordon 90 och överväger att utveckla efterträdaren till Stridsvagn 122. Och det finns goda argument för att Sverige borde besluta sig för detta.[…]
När det finns så mycket som talar för att Sverige borde utveckla efterföljaren till Stridsfordon 90 och Stridsvagn 122, varför är beslutet inte redan fattat? Risktagning är det enkla svaret. Det handlar i grund och botten om att våga avdela stora summor pengar över en lång tid för att uppnå ett visst resultat. Något som Sverige framgångsrikt har vågat när det gäller JAS 39 Gripen, Gotland- och Blekingeklassens ubåtar och Stridsfordon 90. Låt oss fortsätta i samma anda och utveckla svenska arméns nya kärna inom landet. Ett nytt svenskt stridsfordon och en ny svensk stridsvagn, för våra behov. Läs artikel