Den före detta FOI-analytikern, fil. lic. Jan Leijonhielm deltar i en historierevisionistisk kampanj för att få kalla krigets historia att passa in på dagens krigsaktivism. I en debattartikel i Svenska Dagbladet (Brännpunkt 8/1) hävdar han att Sveriges deklarerade neutralitetssträvan aldrig togs på allvar av östsidan i systemkonflikten och att en svensk neutral position under ett verkligt krig inte skulle ha respekterats:
”Moskva hade aldrig för avsikt att respektera något lands neutralitet vid ett krigsutbrott, detta är klart belagt genom öppnandet av Warszawapaktens arkiv efter det kalla krigets slut. Dessa avslöjade att [de neutrala staterna] Schweiz, Österrike och Sverige ingick i anfallsplanerna, i Sveriges fall sannolikt genom Warszawapaktens angrepp på Danmark, där sydvästra Skåne enligt vissa källor utgjorde uppmarschområde. Dessutom vet vi numera att Kekkonen beordrade den finska militärledningen att inleda förhandlingar med ryssarna om fri rysk passage genom norra Finland för angrepp mot Sverige, något som den dåvarande huvudstabschefen klokt nog struntade i.”
Leijonhielm fortsätter:
”Genom detaljerade studier av arkiven har dansk forskning visat att angreppet skulle genomföras med häpnadsväckande hänsynslöshet, bland annat genom massiv användning av kärnvapen mot danska städer, varav ett flertal inte ens var militära mål. Med andra ord en ren terrormetod för att snabbt tvinga landet till kapitulation. Laddningar över Köpenhamn på ett halvt megaton skulle dessutom ha orsakat så stora skador på Malmö att de utgjort casus belli.”
Låt oss bortse från att författarens källredovisning är ytterligt ungefärlig, för att inte säga obefintlig. Det viktiga är dock att några sådana planer som Leijonhielm åberopar aldrig sattes i verket. Man kan tillvita den förda svenska neutralitetspolitiken hur många skavanker som helst, men ett obestridligt faktum är att den i praktiken respekterades – av bägge huvudparterna i kalla kriget. Att Sovjetunionen (liksom Sverige!) höll sig med en avancerad krigsplanering för ett värsta fall, och att denna stat (liksom Sverige!) bedrev spioneri och annan underrättelseverksamhet, bevisar ingenting beträffande det förnuftiga eller oförnuftiga i den utrikes- och säkerhetspolitik som Sverige valde och som utgjorde en fortsättning på en framgångsrik småstatspolitisk realism vilken landets regeringar, oberoende av politisk färg, hade implementerat under mycket lång tid. Leijonhielms spekulativa påstående om Kekkonen finner ingen som helst resonans bland finska historiska specialister. ”Det är möjligt att någon tolkat UKK:s uppdrag vinklat eller att alltsammans bara är en skröna, som bottnar i en gammal avoghet mot UKK”, säger en historiker.
Vad vi inte kan bortse ifrån är att precis samma offensiva, destruerande angreppsplaner, som ”skulle genomföras med häpnadsväckande hänsynslöshet”, tillverkades av motsidan – den som Leijonhielm et consortes nu vill att vi ska luta oss mot i ur och skur (liksom vi egentligen också, ceteris paribus, borde ha gjort på den tiden). Bara några dagar innan hans artikel infördes i SvD, publicerades i internationella medier – men givetvis (?) inte i några svenska – uppgifter om nyligen offentliggjorda amerikanska planer på utslagning med atomvapen i masskala av civila bosättningar i Europa och andra delar av världen under kalla kriget, långt i det alliansfria Kina. Att dessa inte inbegrep svenska mål är principiellt ointressant; om de hade utlösts, skulle vi förvisso ej ha skonats.
Nu skedde inte detta. Det är den empirin som den seriösa historieskrivningen har att hålla sig till. Med andra ord: terrorbalansen fungerade. Den skulle knappast ha gjort det, om någon av sidorna inte hade varit klar över att sådana planer – okända för dåtidens spelare i detaljer – hade existerat. Men dessa planer är absolut obrukbara för att driva ett resonemang om lojaliteter och orienteringar i säkerhetspolitiken, nu som då.
Leijonhielm är också oärlig nog att hänvisa till den ryska sidans option om ett första (oprovocerat) slag med kärnvapen, utan att nämna att Väst förbehåller – och genom åren har förbehållit – sig precis samma rätt.