Fred och försvar hör ihop, och försvar handlar om att värna det egna territoriet mot angrepp. Det är utgångspunkten för antologin Försvaret Främst där 18 skribenter – politiker, historiker, militärer, publicister, diplomater och jurister – argumenterar för återgång till ett svenskt värnpliktsbaserat försvar. De flesta förordar alliansfrihet och motsätter sig en svensk Nato-anslutning.
Bakgrunden till boken är den omläggning av den traditionella svenska försvarspolitiken som genomförts sedan år 2000, då riksdagen ändrade fokus för krigsmakten till internationella insatser och beslutet den 16 juni 2009 att avskaffa värnplikten.
– Det är slående att denna flagranta kursändring i den svenska utrikespolitiken i stort sett skedde utan offentlig debatt, närmast bakom ryggen på det svenska folket, skriver Lennart Palm, professor i historia.
– Hur kunde ansvariga politiker så till den milda grad tappa kontrollen över både försvarets kapacitet och det långsiktiga internationella säkerhetsläget, frågar sig journalisten och krönikören Lotta Gröning.
Generallöjtnant Carl Björeman menar att betydelsefulla beslutsfattare påverkas av det militärindustriella komplexet.
– Försvarsmakten används för att till mycket stora kostnader tjäna industriella intressen. Tre av tio överbefälhavare har agerat som talesmän för det militärindustriella komplexet och därmed som – dessvärre framgångsrika – motståndare till det nationella försvar som Sverige behöver.
Lennart Palm lyfter fram en annan aktör bakom omställningen:
– Ett långvarigt militärt utbyte med USA har uppenbarligen påverkat tänkandet bland många av den svenska försvarsmaktens toppar.
Boken inleds med en intervju med försvarsminister Peter Hultqvist, som hävdar att den gamla neutraliteten är ett koncept som inte längre passar.
Men han får mothugg av flera debattörer.
– Peter Hultqvist bryter tydligt mot den svenska traditionen att Sverige bör använda samma språk gentemot båda stormakterna, menar Lotta Gröning.
– Svensk diplomati med försök till goda relationer med alla stormakter har varit en framgångsväg anser Kent Zetterberg, professor em vid Försvarshögskolan.
Carl Björeman menar att Peter Hultqvist och centerledaren Annie Lööf främjar egenintressen i ett inrikes- och utrikespolitiskt maktspel. Han citerar Annie Lööfs något blåögda motivering för svenskt Natomedlemskap:
”Centerpartiet vill bidra till att utveckla ett Nato som bygger fred.”
Överste Per Blomquist är kritisk mot den säkerhetspolitiska låsningen, som består i att Ryssland sedan decennier ensidigt har betraktats som den som tänker angripa Sverige, och han tycker att förberedelserna för ett värdlandsavtal, är illavarslande framför allt på sikt.
Militära allianser skapar fiendebilder och leder över till föreställningen om kriget som den ultimata konfliktlösaren, påpekar bokens redaktör Anders Björnsson.
– Riskerna med att länka landets öde till en stormakts föränderliga prioriteringar är betydande och oöverskådliga, konstaterar juristen Rolf Andersson.
Under ett par decennier har internationella insatser gjorts till krigsmaktens centrala uppgift. På senare tid har territorialförsvaret åter lyfts fram. Försvaret ska nu ställas om för att även kunna försvara Sverige. Men Carl Björeman menar att vårt land inte har resurser att hålla fokus på två helt olika verksamheter samtidigt: nationellt försvar och internationella insatser.
Rolf Andersson varnar för att det svenska försvaret underordnas stormakters intressen och strategier och bidrar till skärpta spänningar till nackdel för vår säkerhet.
– Det ligger inte i vårt intresse att det kalkyleras med att svenskt territorium kan komma att bli bas för Nato i kris eller krig, eller att Ryssland vidtar mått och steg för att föregripa en sådan situation.
Överste Jan Wickbom för ett liknande resonemang:
– Försvarsmakten ska vara det instrument som visar att den svenska nationen vill leva i fred men kan försvara sig uthålligt. Våld ska tillgripas endast i självförsvar. Ju starkare försvarsmakt, desto tryggare fred.
Thage G Peterson fördjupar folkförsvarstanken. Gunnar Fredriksson resonerar om det psykologiska försvaret. Hans M Gabrielson diskuterar utifrån egna erfarenheter försvaret av Gotland och Sven Hirdman skriver om försvarsindustrin och krigsmaterielexporten.
Journalisten och författaren Ulf Wickbom vill se en ny försvarskultur, inriktad på djupförsvar för att avskräcka från ockupation och påminner om det gamla talesättet ”Vi försvarar bara Sverige. Bara vi försvarar Sverige.”
De nära relationerna mellan Sverige och Finland kommenteras med skilda utgångspunkter av general Gustav Hägglund, överstelöjtnant Arvid Cronenberg och den socialdemokratiske politikern Gunnar Lassinantti.
I några inlägg uttrycks tanken att det som ligger bakom den ändrade svenska politiken är Rysslands upprustning, annekteringen av Krim och agerandet i Ukraina (2014-2015) och en rysk press eller hotbild mot Baltikum och Östersjön, eller att Vladimir Putin, ”en hänsynslös och aggressiv politisk aktör”, har tagit initiativet i rysk politik.
Gunnar Lassinantti däremot påpekar att den nuvarande krisen i relationerna mellan Ryssland och Väst inte bara är Putins fel. Han ger exempel på hur väst har gett bränsle åt Rysslands misstänksamhet, bland annat Natoutvidgningen och EU:s östliga partnerskap, initierat av Carl Bildt och hans polske kollega Radosłav Sikorski.
Arvid Cronenberg belyser erfarenheter från finska vinterkriget.
– Vad som bör diskuteras är den totala bristen (i Finland och Sverige) på förståelse för Sovjetunionens säkerhetsproblem på hösten 1939, det vill säga svårigheten att se situationen från rysk synpunkt, noterar han.
– Vi måste hantera Ryssland som det är och minnas att den ryska befolkningen har haft nog av krig, menar ambassadör Sven Hirdman, som ger tio skäl till att Sveriges säkerhet inte skulle stärkas, utan försvagas, av medlemskap i Nato.
Folkrätten berörs i några inlägg. Carl Björeman hänvisar till den tidigare danske utrikesministern och statsministern Eric Scavenius:
”Politik är inte juridik, ej heller utrikespolitik. […] Folkrätten varken öppnar eller stänger Östersjön. Det avgörs enbart av de rådande styrkeförhållandena”.
Med detta i bakhuvudet kan man hävda att Rysslands annektering av Krim var ett brott mot folkrätten, men knappast att det var avgörande för destabiliseringen av den rådande europeiska ordningen. Då glömmer man bland annat Kosovos lösryckande från Serbien, resultatet av Natos ihållande bombning av Jugoslavien under mer än två och en halv månader.
Recensionen var publicerad i Folket i Bild/Kulturfront 3/2016