[…] Sedan försvarsberedningen lämnade sin slutrapport ”Värnkraft” i maj 2019 har det framkommit nya finansieringsbehov i det militära försvaret, behov som försvarsberedningen inte hade kännedom om när rapporterna skrevs. Ansenliga delar av de ekonomiska tillskott som försvarsberedningen utgick från har visat sig vara intecknade. Det handlar om så mycket som hälften under perioden 2021–2025 och mer än en fjärdedel i den därefter följande femårsperioden. För att den helhet som försvarsberedningen var enig om faktiskt skall kunna genomföras krävs ytterligare tillskott om totalt cirka 50 miljarder kronor under tioårsperioden 2021–2030.
Det går inte att blunda för att det sedan många år finns en strukturell underfinansiering av försvaret. I grunden beror denna på en diskrepans mellan de mål politiken satt upp för försvaret, inklusive beställningar av svenskproducerade materielsystem i korta serier, och hur mycket pengar man faktiskt varit beredd att tillskjuta. De tillskott som nu krävs handlar även om att kompensera för konsekvenserna av reduceringen av försvarsbudgeten sedan 1990-talet, som ledde till att över 90 procent av armén lades ner och att hela det civila försvaret avvecklades.[…]
Om en stormaktskonflikt skulle bryta ut i Europa vore det förödande för Sverige. Europa har återigen blivit en allvarlig konfliktzon med tre kritiska områden där en stormaktskonflikt skulle kunna bryta ut: Nordkalotten med Nordnorge och Kolahalvön; södra Östersjöområdet med Polen, Baltikum och Kaliningrad; södra Ukraina med Svartahavskusten. I dessa områden finns insatsberedda styrkor som kan få en militär konflikt att eskalera till en större konfrontation. Vår säkerhetspolitik, stödd på ett trovärdigt och krigsavhållande folkförsvar, bör därför inriktas på att i möjligaste mån och i samarbete med andra länder minska riskerna för ett nytt stormaktskrig i Europa. Läs artikel