Niinistö “Rysslands reaktion väntad” om sanktioner mot Ryssland med kommentar av Anders Björnsson

Rysslands kommentarer om inreseförbudet för personerna på sanktionslistan var förväntade, säger president Sauli Niinistö. Han sade att Finland inte hade något val i fallet eftersom en del av EU-länderna motsätter sig att personerna i fråga deltar i OSSE:s parlamentarikermöte. Niinistö säger att situationen är beklaglig. Läs intervju med Niinistö

Kommentar:  Sanktioner och spänningar, Anders Björnsson

Den pålitligt Putin-föraktande Rysslandskännaren Stig Fredrikson upprepade nyligen, i en kommentar till den ryska bilden av världen, det kända påståendet att ”läget i Europa är mer spänt i dag än någon gång under de senaste 25 åren” (Expressen 3/7). Och naturligtvis är det Ryssland som är ensamt skyldigt till det spända läget.

Det finns många korrekta och viktiga iakttagelser i Fredriksons artikel. Men där finns åtskilligt som är problematiskt. Några ting.

  1. Ryssland agerande i Ukraina – folkrättsbrotten! – var i sig spänningshöjande; men inte bara ”Öst” utan också ”Väst” har lagt sig i Ukrainas affärer, före och efter regimskiftet våren 2014. Man kan knappast heller blunda för att västsidans reaktioner har bidragit till en ytterligare försämrad atmosfär i de internationella relationerna. Sanktionspolitiken måste betecknas som illa genomtänkt och rentav kontraproduktiv. De europeiska ekonomierna mår inte bra av detta och de ökar slitningarna inom Europa som helhet genom att svagare parter tvingas med på vad som i grunden är en amerikansk bestraffningsaktion. Sanktioner förekommer även i andra mellanstatliga förbindelser, och de är varje gång svåra att hävda på principiell grund.

Hur olyckligt det kan bli i praktiken visades häromdagen när ryska deltagare i ett parlamentariskt OSSE-möte i Helsingfors förvägrades inresa till Finland på grund av de utfärdade sanktionerna mot Ryssland. Finlands president Sauli Niinistö, en klok högerman i Paasikivis efterföljd, var uppenbarligen irriterad över att han måste finna sig i vad som för Finlands del har kunnat uppfattas som ett diktat. För Finlands statschef är det naturligt att måna om grannlandsförhållandena. Att regeringarna i de baltiska staterna uppfattar grannskapsförhållandet på ett annat sätt gör inte Niinistös reaktion (som han valde att ge offentlighet åt) inte mindre begriplig.

En oberoende svensk hållning – det är en myt att Sverige inte kan bedriva egen utrikespolitik på grund av EU-medlemskapet – borde vara att finna alternativ till sanktionerna, som ändå inte kan pågå hur länge som helst, och att vara skarp också i bedömningen av västsidans åtgärder. Niinistö, som högste ansvarige för sitt lands utrikespolitik, har rest till Moskva; det har varken Löfven eller Wallström. Syftet med den finske presidentens inte helt lyckade resa på senvåren var att dämpa spänningen genom dialog. Gräl är dock bättre än hot. Ryssland ska ut ur Ukraina!

  1. Det är faktiskt inte rimligt att påstå att det skulle råda större säkerhetspolitisk oro i Europa idag än under 1990-talet, med de balkanska inbördeskrigen som då pågick och stormaktsinterventionerna – diplomatiska, militära – i den jugoslaviska statsbildningen. Där skapades hela tiden nya fakta på marken och gjordes nya gränsdragningar. Nato bombade, i strid mot folkrätten. Och som den brittiske historikern Ian Barnes noterat i ett färskt arbete: ”[T]he West’s decision to create an independent Kosovan state angered Moscow and fed a Russian belief that the Western powers flouted international law when it suited them.” (Restless Empire. A Historical Atlas of Russia. Cambridge. Mass., och London: The Bleknap Press of Harvard University Press 2015, s. 189)

Västs balkanska äventyr blev ominösa. Moskva har kunnat använda dem som förevändning för egna framstötar, även om responsen därifrån på tillkomsten av utbrytarstaten Kosovo måste betraktas som återhållsam. Rysslands eget terrorist- och utbrytarproblem, Tjetjenien, är ju också detta ett barn av det inte alltid så glada 90-talet.

  1. Alltså. Nej, Ryssland är inte utan skuld, dess ledarskap uppträder inte sällan provokativt och omdömeslöst; men skuldbördan måste fördelas på lämpligt sätt. Och spänningsnivån har nog varit hög under alla dessa 25 år, men knappast så hög som under de flesta åren under kalla kriget. Åren kring 1980 var många, inom skilda politiska läger, oroliga för en väpnad rysk-sovjetisk expansion in i det europeiska kärnområdet. Även om den oron, betraktad i backspegeln, i stort sett visat sig vara obefogad, kan dagens fruktan för ryssen knappast mäta sig därmed.

Dock: Vad vi i Sverige kan och bör göra är inte att vänta på regimförändring i Moskva och gå med i en militär motallians, utan att slå vakt om vårt nationella oberoende, vår alliansfrihet och bygga upp en tillräcklig egen försvarskraft.