Natopolitanism är en nyutkommen antologi om The Atlantic Alliance since the Cold War (Verso 2023) med Grey Anderson som redaktör och Thomas Meaney som författare av slutkapitlet under huvudrubriken ”Conclusion”.
Närmare tjugo författare medverkar med bidrag. Det medför en del upprepningar. Många texter har åtskilliga år på nacken. Ett flertal har varit publicerade i den vänsterradikala tidskriften New Left Review och på den anslutande sajten Sidekick.
Flera framstående forskare och debattörer finns med i antologin. En förtjänst är att den har en inte obetydlig bredd; flera kritiska perspektiv ges utrymme i boken.
Här finner man intressanta författare och debattörer som bland annat Mary Elise Sarotte. John J. Mearsheimer, Wolfgang Streck, Régis Debray samt William J. Burns. Vi har gett dem utrymme på den här sajten.
Man ser i texterna få spår av direkt stöd för Rysslands aggressionskrig mot Ukraina. I boken kan man som väntat läsa om Natos expansion, USA:s roll i Nato, Rysslands inringning, Natos interventioner, Rysslands krig mot Ukraina och mycket annat. Väldigt mycket har man läst om förr.
Jag får knappast ut något av det avslutande kapitlet av Tomas Meaney, som står under rubriken ”Conclusion”, där det konstateras att Nato är ”back”.
Det är rätt typiskt för detta slags vänsterradikala böcker, där man ju gärna ger sig hän åt allmänna, mer eller mindre kritiska och akademiskt präglade framställningar, men inte har särskilt mycket att bidra med när det gäller att försöka forma en hållbar politik baserad på de konkreta faktiska förhållandena.
När redaktören Grey Anderson och Thomas Meaney skrev i The New York Times den 11 juli 2023 så avslutades artikeln med orden: ”The most successful alliance in history, gathering in celeberation of itself, need not wait for its 75th anniversary next year to uncorck the champange.” Käckt men utan värde.
För svensk del, när vi nu är på väg in i Nato och samtidigt är på väg in i ett i bindande militärt samarbetsavtal med USA, har vi ingen hjälp av böcker som Natopolitanism.
Här hos oss handlar det i stället om att i varje läge verka för en nationellt förankrad politik för bevarat självbestämmande.
Därvid kan det handla om att ta tillvara en enighet som är möjlig med andra likasinnade eller för stunden intressegemensamma stater (småstater, grannstater, och andra ”spelbara” stater).
Det kräver att vi lägger ideologiskt tänkande åt sidan och koncentrerar oss på verkligt konkreta analyser av vad som ligger i Sveriges nationella intresse i en svår och omstöpande tid.