Melinda Prick, distriktsordförande för CUF i Kronoberg, argumenterar i en insändare i Smålandsposten den 8 mars för ett svenskt medlemskap i Nato. Det är mycket glädjande att CUF vill diskutera svensk säkerhetspolitik.
Prick lyfter fram artikel 5 i Nato-stadgan där det står att ett väpnat angrepp på ett Nato-land ska betraktas som ett angrepp mot dem alla och att länderna ska bistå den som angripits och vidta de åtgärder som varje land anser nödvändiga. Det finns alltså ingen garanti att vi får militär hjälp.
Om vi förstår insändaren rätt så menar CUF att Ryssland är ett militärt hot för oss i Sverige. Hans Blix (tidigare folkpartistisk utrikesminister och FN:s vapeninspektör i Irak) med flera skriver i en artikel i Svenska Dagbladet 2018:
”Premissen om ett allmänt aggressivt Ryssland som är berett att oprovocerat anfalla de nordiska och baltiska länderna saknar grund. En blick på västmakternas samlade militära styrka är mer än tillräcklig för att Moskva skall inse vilka förödande konsekvenser sådant beteende skulle få.
Vår försvars- och säkerhetspolitik måste ta sin utgångspunkt i en värdering av vår omvärld. Vad som är särskilt anmärkningsvärt är den kraftiga militära uppladdningen på Nordkalotten från såväl Rysslands som USA:s sida. För första gången på decennier uppträder nu amerikanska hangarfartyg i området och USA stationerar sina strategiska B1-bombflygplan i Nordnorge.
• Att minska den militära och politiska spänningen mellan Ryssland och USA/Nato i Europa. Det gör vi bäst som alliansfria. Ett flertal konstruktiva förslag har framförts för att få i gång dialoger och samförstånd bland annat inom OSSE:s ram. Förlängningen av Start-avtalet (kärnvapen-nedrustning USA-Ryssland) var ett viktigt första steg.
• Att verka för och stödja kampen mot kärnvapen, bland annat genom att rösta för FN:s konvention om kärnvapenförbud. Ett Nato-medlemskap skulle innebära att vi blir med i en militär allians som till del bygger sitt försvar på kärnvapen.
• Att, som Finland gjort, uttala att Sverige inte godtar att vårt territorium utnyttjas i fientliga syften mot andra stater.
Sverige förde efter det andra världskriget en omsorgsfullt avvägd säkerhetspolitik som utgick från de politiska realiteter som då rådde. Sverige vidmakthöll ett starkt totalförsvar men eftersträvade samtidigt avspänning och så goda relationer som möjligt med alla stater, inklusive Sovjetunionen. Vi har ingen anledning att skämmas för den självständiga utrikes- och försvarspolitik för fred och avspänning som Sverige, under stor enighet, förde under det kalla kriget.
Som C-ledaren Fälldin uttryckte det på Folk och Försvar 1978: ”Den alliansfria politiken ger oss möjlighet att uppnå två mål av central betydelse. Det ena är att vi kan stå utanför stormaktskonflikter i vår närhet. Det andra är att vi får speciella förutsättningar att bidra till att skapa ett system av internationell avspänning.”
Efter det kalla krigets slut har bilden av den svenska säkerhetspolitiken blivit mer mångtydig. När alltmer av svensk militär övningsverksamhet bedrivs gemensamt med enheter från Nato och USA kan det tolkas som att svenskt territorium kan användas för angrepp mot annat land, något som verkligen skadar tilltron till säkerhetspolitiken såväl inom som utom landet. Nato-medlemskap gynnar inte Sverige!
Artikeln tidigare publicerad i Smålandsposten
Anm: Fälldins tal finns att läsa på den här sajten.