Den svenska regeringen har formulerat ett högtidligt mål med den svenska solidaritetsförklaringen från 2013: Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller angrepp skulle drabba ett annat medlemsland eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas.
Sverige förlitar sig alltså på att EU:s medlemsländer ska visa solidaritet med varandra i kriser och svåra situationer. Denna förhoppning har också kommit till uttryck i den svenska flyktingpolitiken. Och alla vet hur resultatet ser ut idag.
Vi har nu också under Coronakrisen fått några exempel på hur solidariteten mellan länderna fungerar i praktiken. Det har bl a varit dragkamp om attraktiv medicinsk utrustning mellan olika länder, och EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen har tvingats att be Italien om ursäkt för att man inte kunde hjälpa till i tid. Och när chefen för den finska Försörjningsberedskapscentralen får frågan om Finland skulle kunna tänka sig att bistå Sverige med sjukvårdsartiklar svarar denne: Vi är förhindrade enligt finsk lag. Det visar sig alltså att den av Sverige förväntade solidariteten har kraftiga begränsningar. […]
Coronakrisen har nu visat på grava underlåtenhetssynder vad avser svensk krisberedskap och åtgärder för att stärka den nationella säkerheten.
Sveriges säkerhet kan inte bygga på retorik. Nu har statsministern möjlighet att lämna de högtidliga deklarationerna och visa handlingskraft med konkreta åtgärder. Han kan göra något som ger verklig effekt för Sveriges nationella säkerhet. Detta kan komma till uttryck i den totalförsvarsproposition som regeringen har aviserat till hösten.
Herr Statsminister! Sätt dig ner med Peter Hultqvist, Mikael Damberg och Magdalena Andersson. Se till att den svenska nationella säkerheten får de resurser som svenska medborgare har rätt att kräva. Läs artikel