Alexander Mikaberidzes bok Kutuzov: A Life in War and Peace (Oxford University Press, 2022) är ett omfattande verk om en intressant historisk person, okänd för de flesta som inte läst Tolstojs Krig och fred.
Den ryske fursten Michail Illarionovich Golenischev-Kutuzov föddes den 16 september 1745 i Sankt Petersburg. Han var generalen som ledde segern över Napoleons Le Grande Armée under försvarskriget 1812 och bidrog till att återställa Rysslands stolthet och känsla av nationell ödesgemenskap och identitet. Triumfen över Napoleon höjde Rysslands prestige till aldrig tidigare skådade höjder. Kutuzov blev en legend, och uppnådde en status som få militära ledare förunnats.
Under ett halvt sekel deltog Kutuzov i nästan varje större konflikt, där Ryssland var engagerat. Han var en ogenerad förespråkare för ryska imperialism.
Det är därför inte förvånande att Kutuzov vid utbrottet av det rysk-ukrainska kriget 2014 kom att personifiera den ryska kolonialismen, vilket ledde till att några av monumenten över honom demonterades i Ukraina.
Som befälhavare anklagades han för att vara för försiktig, till och med feg, men under sin livstid visade han stort personligt mod på slagfältet, där han skadades allvarligt två gånger. För många av sina samtida var han en kvarleva från en svunnen tid.
Kutuzovs liv och karriär har länge firats i Ryssland, särskilt under sovjettiden. Men han har förbisetts i väst i avsaknad av en gedigen biografi. Att den handfull av äldre engelska, franska och tyska biografier som föreligger saknar all vetenskaplig noggrannhet, påpekas i förordet.
Västerländska berättelser om Napoleonkrigen nämner vanligtvis bara Kutuzovs inblandning i striderna vid Austerlitz 1805 och Borodino 1812; båda var stora slag, men de återspeglar inte hela omfattningen av hans prestationer och betydelse. Detta beror till stor del på kritiska kommentarer i brev och memoarer från de av hans samtida som ansåg att han hade missat tillfällen att besegra Napoleon i strid.
Som påpekas i förordet: Tolstojs syn på Kutuzov är fascinerande, men kastar en skugga över honom som består intill våra dagar. Många minns nu Kutuzov främst för sin tupplur på tröskeln till Austerlitz och lite annat. Få är medvetna om hans diplomatiska framgångar och politiska känsla, hans kampanjer mot ottomanerna eller hans bidrag till den ryska militära upplysningen. Det är dags att lyfta fram honom ur Tolstojs roman och placera honom i den värld han bidragit till att forma, anser författaren. Om västerländsk historisk litteratur har negligerat eller avfärdat Kutuzov, är det omvända fallet med de ryska publikationerna. Där behåller Kutuzov sin resning. På det hela taget var hans ryska samtida skribenter kritiska mot Kutuzov under större delen av hans långa karriär, men vid tiden för hans död våren 1813 hade det skett en förändring. Han hölls inte bara högt i det ryska samhället i stort utan hyllades som ”Nationens Frälsare”. Upphöjelsen fördunklade i viss mån mindre attraktiva egenskaper hos mannen som sällan talade öppet om sina åsikter och var ökänd för dubbelspel. Legendbildningen nådde nya höjder med början av 1940-talet, när den sovjetiska regimen medvetet etablerade en bild av hans storhet i syfte att konsolidera sovjetstaten mitt i ett förödande patriotiskt försvarskrig.
Josef Stalin insisterande på att Kutuzov var den briljanta strategen som hade styrt Napoleon mot nederlag med en mästerligt genomförd masterplan. Detta anslöt väl till vad Stalin själv hade genomfört mot de invaderande nazistarméerna under andra världskriget. Stalins inställning var avgörande för att förstärka legenden Kutuzov; det var ingen slump att Kutuzov-orden under andra världskriget blev en av de högsta militära utmärkelserna. Kutuzov vävdes effektivt in i den sovjetiska regeringens mobiliseringskampanjer.
I boken påstås att vissa politiska observatörer hävdat att Putin har antagit Kutuzovs strategi att undvika avgörande konfrontation mot en stark motståndare och att i stället vinna framgång genom utmattning och asymmetrisk krigföring.
Boken är på över 800 sidor med en notapparat på 200 sidor. Så det är omöjligt att göra boken full rättvisa i en kort anmälan.
Kutuzov kom att visa verklig förståelse för utvecklingen inom de taktiska doktrinerna och delade uppfattningen hos en fransk militärteoretiker, som 1782 skrev om de ideala egenskaper som en befälhavare för lätt infanteri måste ha, både i teori och praktik: ”…sträng utan att vara hård, bestämd och konsekvent i sina ansträngningar utan att vara envis, noggrant genomförda expeditioner, modig, djärv och klok.” Kutuzov kom mot denna bakgrund att bilda och träna fyra grenadjärbataljoner (”jäger corps”) för snabba och lättrörliga attacker mot en långsam fiende.
I boken skildras framgångsrika slag mot turkarna, som ledde till ett fredsfördrag som bekräftade bestämmelserna i Küçük Kaynarca-fördraget (1774) men fastställde också floden Dnjestr som den nya kejserliga gränsen. Även om sultanen därvid återvann Moldavien och Bessarabien (inklusive fästningarna Izmail, Bender, Kilya och Akkerman), var han tvungen att erkänna det ryska övertagandet av Krimhalvön och större delen av norra Svarta havets kust. Kutuzov hade spelat en central roll i den ryska segern. Han hade lärt sig mycket under de två decennier som Ryssland hade slagits mot turkarna.
Som generallöjtnant övertog Kutuzov befälet över de ryska trupper som i april 1792 skickades till Polen. Det var den första avdelningen av Ukrainas armé, den största styrka han hittills haft befäl över. Han fick i uppdrag att invadera Polen från sydost och vända bort den polska arméns högra flank. Men det hann han inte med, då han vid den tidpunkten blev utnämnd till Rysslands ambassadör i det Osmanska riket.
Med början av april 1792 befann sig Europa i de franska revolutionskrigens era, då den franska revolutionära regeringen förklarade krig mot Österrike och Preussen..
Frankrike kontrollerade snart en stor del av Italien, Schweiz, de österrikiska Nederländerna, Holland och Rhenlandet. Det var tydligt att inledande franska segrar inte hade stillat den franska törsten efter expansion, och att opportunism, ideologisk övertygelse och politiska och ekonomiska fördelar med fortsatta erövringståg uppmuntrade till ytterligare aggression. För att konfrontera det franska hotet började en andra koalition mot fransmännen att bildas i början av 1798, vilken slutligen bestod av inte bara Storbritannien, Österrike och Neapel utan även Sverige, Portugal, Osmanska riket och Ryssland.
Men tsaren såg Napoleon Bonaparte, som hade kommit till makten i Frankrike i november 1799, som en statsman som kunde stabilisera Frankrike och bli en potentiell partner, och bidra till avspänning i Europa och konfrontera Storbritannien.
I slutet av 1800 tog Kutuzov över befälet av inspektoratet i Ukraina, Brest och Dnjestr – som i själva verket omfattade nästan alla ryska provinser i sydväst – och han blev nära involverad i förberedelserna för en ny kampanj, som tsaren planerade att starta om Storbritannien vågade hota Ryssland eller dess allierade. Kutuzov skulle bidra till att forma en League of Armed Neutrality, som omfattade Ryssland, Preussen, Sverige och Danmark, och vars syfte var att avlägsna den brittiska närvaron i Östersjön och säkerställa fri navigering där.
Tsar Paul mördades och Tsar Alexander I (1801–25) kom till makten.
År 1804 såg tsar Alexander ett krig mot Frankrike i antågande. Och den ryskstödda koalitionen enades om att mobilisera långt över en halv miljon soldater över fyra stora potentiella krigsområden; Ryssland engagerade mer än 180 000 soldater för att stödja Österrike mot Frankrike och ytterligare 100 000 män stationerade i garnisoner nära den ryska gränsen.
På sensommaren 1805 fick Kutuzov beskedet att tsar Alexander hade valt honom till att leda ”Den första armén” i det kommande kriget mot Frankrike. Kutuzov var dock inte tsarens första val.
Napoleons inledande seger vid Ulm var en anmärkningsvärd prestation. På bara två månader hade han transporterat en armé på 190 000 man från Atlantkusten till Böhmens hjärta, överlistat sina motståndare och krossat en fientlig armé, och han var på väg in i hjärtat av det Habsburgska riket. För att rädda den ryska armén hade Kutuzov retirerat (”The glorious retreat”).
Men han hade det inte lätt: ”Kutuzov fann sig själv ha att göra med två kejsare vars instruktioner eller förslag ofta stod i konflikt med fakta på platsen. Så sent som den första veckan i november uppmanade den österrikiske kejsaren Kutuzov att ”försvara min huvudstad från olyckor som skulle drabba den om du retirerar”, medan tsar Alexander påminde Kutuzov om att han hade ”den högsta ansvar för att skydda Wien” och när ”han mötte fransmännen borde han attackera, inte bara hålla en position, och på så sätt ’”bevara hedern.” Sedermera bidrog Kutozov vid ett framgångsrikt anfall mot de franska trupperna, något som utmanade den traditionella bilden av honom som en passiv iakttagare av historiska händelser. Tsaren var nöjd. Napoleon rasande.
Sedan följde slaget vid Austerlitz i december 1805, i det österrikiska riket, idag i Tjeckien. Den stora segern för Napoleons Le Grande Armée gjorde att den ryskunderstödda koalitionens krig tog ett snabbt slut i och med Pressburg-fördraget som undertecknades av österrikarna senare i månaden. Slaget lär ha varit ett taktiskt mästerverk från Napoleons sida.
Kutuzov gav under slaget order om reträtt. Han såg sig vara utan makt och respekt. Tsaren skyllde misslyckande vid Austerlitz på att ”Kutuzov skulle ha varnat mig” för fransk överlägsenhet, vilket dock den senare hade gjort vid flera tillfällen, påpekar författaren. Fredsfördraget innebar att ryska trupper hade att lämna Österrike. Och Kutuzov återvände till Moskva.
En ny fransk-rysk konflikt hade uppstått 1806. Tsaren klagade över att han inte hade en enda begåvad general att tillgå, samtidigt som Napoleon i december 1806 ledde sin Le Grande Armée in i den snöiga polska landsbygden för att konfrontera ryssarna. Vid slaget i Friedland den 14 juni samma år gick Napoleon segrande fram. Och den 17 juli ingicks ett fredsfördrag: Treaty of Tilsit.
I mars 1808 fick Kutuzov befälet över 8:e och 22:ndra divisionerna i Kiev-provinsen och skulle koncentrerade sig på den osmanska fienden.
Segern vid Ruse var det största slaget under hela det rysk-osmanska kriget. Kutuzovs framgång med att förutse fiendens rörelser, tillsammans med hans soldaters tapperhet, säkerställde den ryska segern. De ryska offren var små, medan turkarna hade förlorat över 3 000 man. Nyheten spreds snabbt över Europa, upprörde fransmännen och gladde deras motståndare. Trots segern lämnade ryssarna staden, vilket turkarna tolkade som ett tydligt tecken på rysk svaghet.
Turkarna fick blodad tand och ryssarna kunde se fler och fler osmanska enheter krossa Donau. Samtidigt samlade Kutuzov alla ryska enheter som fanns att tillgå. Men han avvaktade med att anfalla turkarna. Han ville avgöra kriget genom ett slag, genom att anfalla bakifrån, vilket han hade lärt sig av Napoleons framgångsrika strategi. Planen – baserad på snabbhet, koncentration, flexibilitet och fräckhet – återspeglade hans insikt om motståndarens psykologi, påpekas det i boken. Han hade fångat turkarna i en fälla.
Våren 1812 inledde Napoleon en diplomatisk offensiv och slöt antiryska pakter med Preussen (februari) och Österrike (mars). Han gjorde sedan sitt yttersta för att uppmuntra sultan Mahmud att avsluta förhandlingarna med tsaren och acceptera en anti-rysk allians med Frankrike. Men ett fördrag slöts istället mellan Ryssland och osmanerna i maj 1812t.
Napoleon kände sig förnedrad, ”några alternativ finns inte, låt oss gå framåt”. Han hade 600 000 man att tillgå: hälften var fransmän; resten var bland andra polacker, italienare, schweizare, bayrare, saxare, kroater, danskar, spanjorer och portugiser, understödda av två stora kontingenter österrikare och preussare. Le Grande Armée hade samlats i tre grupper längs den ryska gränsen. Tsaren hade endast 250 000 man till sitt förfogande, splittrade på tre håll, med olika befälhavare. Många ryska officerare förstod att man inte kunde möta fienden och slåss. Reträtt var den enda godtagbara strategin, vilket dock inte påbjöds uppifrån. Kutuzov var ännu inte inblandad. Och många var förbluffade över att tsaren inte hade berömt honom för framgångarna i kriget mot turkarna. Men när Le Grande Armée närmade sig S:t Petersburg, tvingades tsaren att kalla på Kutuzov. Dennes första beslut var att etablera Narva-kåren, bestående av 8 000 man, genom att kalla tillbaka trupper från Finland och mobilisera styrkor i S:t Petersburg. Han stödde skapandet av fem frivilliga kosackregementen, bildade en flodflottilj, undersökte befästningarna runt St. Petersburg och utarbetade planer för att reparera och förbättra dem. Kutuzov var nu ”the Fatherland’s defender” och utnämndes till en ”princes of the Russian Empire.”
Napoleon befann sig nu långt in i Ryssland och hans trupper härjades av sjukdomar av varjehanda slag. Han hade dessutom usla kartor. Och underhållet var bristfälligt. Men Napoleon pressade på sin armé österut.
De ryska arméerna stod under tiden inför en djup kris. Deras genomförda reträtt hade orsakat stor bestörtning; det hördes ett missnöjt sorl om den ryska militärledningen och frågor om den militära strategin. Vad var poängen med denna ständiga reträtt? Varför övergavs så många städer och byar åt fienden? Ordet ”förräderi” började användas allt oftare, framhåller författaren. ”Hökarna” i den ryska ledningen bestämde om en rysk motattack, men Napoleon gjorde en skicklig manöver, vilken förbluffade den ryska ledningen, vars arméer drogs tillbaka till Smolensk, där en våldsam strid rasade den 15–18 augusti, som ryssarna förlorade. En ny överbefälhavare måste fram. I krigsrådet var man varse om att tsaren inte uppskattade Kutuzov, men man visste att han var en formidabel militär-strateg. Rådet röstade enhälligt för Kutuzov. Och tsaren hade att böja sig.
”’Slughet och klokhet är egenskaper som inte lämnar människor ens i hög ålder, och Kutuzov behöll dem verkligen konstaterade Carl von Clausewitz med rätta i sin studie av kriget i Ryssland”, noterar författaren: Att attackera med en försvagad armé var båda orealistiskt och gick emot Kutuzovs själva väsen. I stället var han fast besluten att ge bort så mycket land som erfordrades för att ”utmatta Napoleons armé, göra den tunn och försvaga den genom trötthet och svält.” Han förstod att för att besegra Napoleon behövde han vänta på sin tid, vilket inte vara en populär strategi i alla kretsar. Napoleon trodde att i krig var moral tre gånger mer värdefull än fysisk styrka. Kutuzov var av samma åsikt. Samtidigt förstod han att hela nationen krävde en strid. Och han måste leverera den, även om han riskerade att förlora.
Vid Borodino fann han en lämplig plats. Napoleon var segerviss, Han hade ju besegrat Kutuzov vid Austerlitz. Men slaget vid Borodino orsakade den franska armén extremt stora förluster. För den som är intresserad av slaget mer i detalj, är den anmälda boken rätt källa. Författaren anser att sovjetiska historikers påståenden om att Ryssland vann slaget som långt ifrån sant. Däremot menar författaren att Clausewitz hade rätt när han menade att Kutuzovs förtjänster i Borodino inte var som en taktisk befälhavare utan som en ledare, vars ”värde låg i det långsiktiga”, där hans ”slughet och klokhet” tillät honom ”att överblicka sin egen position”. Och ryssarnas humör på kvällen efter slaget förblev hög; det faktum att de hade stått upp mot Napoleon gav soldaterna en känsla av triumf, vartill kom att Kutuzov såg Borodino som ett viktigt steg mot Napoleons kommande nederlag.
Kutuzovs huvudmål var nu att försvara Moskva, men han blev så småningom övertygad om att det var nödvändigt att offra Moskva som det enda a sättet att hålla tillbaka Napoleons offensiv. Och författaren instämmer: ”I efterhand var det korrekta beslutet att överge Moskva, även om Kutuzovs ansvar kvarstår i det faktum att han hade försäkrat tsaren, guvernören och alla andra att hans främsta avsikt var att skydda staden, även när han måste ha vetat att det inte var genomförbart.” Kruttunnor exploderade och Moskva kom att stå i lågor. Kutuzov drog sin armé österut, medan den försvagade Le Grande Armée blev kvar i staden. Han förberedde en manöver i flanken: “Tarutino maneuver” kom den att kallas. Samtidigt visste Napoleon inte var den ryska armén befann sig; han blev utom sig av vrede.
I slutet av oktober ökade de ryska styrkorna från 75 000 man till över 120 000 man. ”Jag för det lilla kriget med stora fördelar”, skrev Kutuzov till sin dotter i mitten av oktober. Fransmännen klagade upprepade gånger över att en sådan krigföring stred mot de etablerade reglerna. Kutuzov brydde sig inte om dessa protester och förblev fast besluten att använda gerillasoldater och lättrörliga mindre insatsstyrkor till maximal nytta, då de orsakade betydande svårigheter för Napoleons trupper. Ryssarna såg förstörelsen av Moskva som ett verk av franska ”barbarer” och ”monster”, så det var inte svårt att värva och beväpna bönder och göra dem till gerillasoldater.
Napoleon mattades, då tsaren konsekvent inte svarade på dennes fredsförslag. Han beordrade sina trupper i riktning mot S:t Petersburg. Samtidigt som Kutuzovs styrkor växte i styrka och Le Grande Armée försvagades för varje dag. Slaget vid Tarutino blev en framgång för Kutuzov och hans trupper. “It was the first time that the French ran like hares”, skrev han till sin dotter. Kutuzov gick med på att påskynda förföljelsen av Le Grande Armée, men försiktighet formade fortfarande hans handlingar, vilket han fick en hel del kritik för. Men han hade en bundsförvant: General Vinter, som slog hårt mot fransmännen. Men den drabbade i viss mån även Kutuzov. Clausewitz skriver att Kutuzov såg sin armé ”smälta i hans grepp” och förutsåg den stora ”svårighet han skulle ha att föra någon avsevärd del av den till gränsen.” Samtidigt som många frågade sig varför Kutuzov inte följde i Napoleons hälar för att förgöra honom. Napoleon kom kanske undan. Och tsaren var åter missnöjd med Kutuzov, och även över att denne blivit en krigshjälte, men tsaren var tvungen att utnämna honom till Prins av Smolensk.
Kutuzov drog sitt sista andetag den 28 april 1813. Han var då sextiofem år gammal.
Kutuzov tänkte inte bara militärt utan i högsta grad politiskt. Han betvivlade att det låg i Rysslands intresse att helt förgöra Napoleon och Le Grande Armée. Det riskerade bara att öppna fältet fritt för en konkurrerande makt som Storbritannien som redan behärskade haven. Balanserande krafter var att föredra. Strategiskt var hans långsiktiga, försiktiga defensiv ett överväldigande vapen som på alla plan tog tillvara hemmafrontens fördelar och utnyttjade väder, terräng, logistik, folkligt stöd, utmattning, hunger och andra gynnsamma faktorer till det yttersta.
Boken rekommenderas. Läs även gärna artikeln om Clausewitz och folkkrig https://www.alliansfriheten.se/carl-von-clausewitz-om-folkkrig-och-bevapning-av-folket/