Axel Odelberg är en skribent som man gärna lyssnar till men som man numera får läsa alltför litet av. Hans bok om Sven Hedin var en rejäl och gedigen forskningsinsats. Det betyder inte att hans tolkningar är invändningsfria. Att de inte är det betyder att de stimulerar tankeverksamheten. Så är det också med hans artikel om det eviga ryska hotet som vi härmed länkar till.
Ryssland är den ena konstanten i försvarspolitiken, menar Odelberg, i vart fall sedan Stora nordiska kriget. Ja, så var det under 1700-talet, då Sverige två gånger startade ett nytt krig mot Ryssland (1741–43 respektive 1788–90) men en gång råkade hamna på samma sida som Ryssland (under europeiska sjuårskriget, 1756–63). Men efter förlusten av den finska riksdelen (1808–09) var ryssen ingen motståndare ur den svenska statsledningens synvinkel: det var den nationalliberala vänstern som hade Rysslandsfobier och i mitten av seklet på fullt allvar befarade att Sverige skulle styckas på mitten, genom ett koordinerat angrepp från Danmark och Ryssland!
Det var en grotesk felsyn. I Krimkriget (1853–57), där Sveriges regering höll på att byta fot, hotade inte Ryssland Sverige: det var Sverige som höll på att slinka över på den antiryska sidan, genom tendenser till antirysk allianspolitik och revanschism. På samma sätt kan man säga att Zeth Höglund tog gruvligt miste 1914 när han tyckte sig se freden i vitögat: kriget bröt ju faktiskt ut. Han tillhörde dåtidens vänster inom socialdemokratin, men de som tillhörde högern där – exempelvis Otto Järte, som sedermera blev högerman och ledarskribent i Svenska Dagbladet, och Yngve Larsson, som blev folkpartist och en tid borgarrådskollega med Zäta – ville ju att Sverige skulle sluta upp på Tysklands sida inför den förestående sammandrabbningen. Då hade vi fått kriget på oss!
Faktum är ju att det var allianssystemet som ledde fram till första världskriget. Alla som ingick i stormaktsallianserna drogs in i kriget – utom Italien som drog sig ur sin, den så kallade trippelalliansen, och sedan anslöt sig till motståndarlägret, ententen, och då blev krigförande. (Det var alltså inte trippelalliansen som förlorade kriget utan Tyskland och Österrike–Ungern.) Bästa chansen att undgå kriget var att ställa sig neutral. De nordiska länderna gjorde detta och lyckades. Andra neutrala hade inte samma lycka.
Den andra konstanten i Odelbergs historiesyn är att den politiska högern vill ha mer pengar till försvaret (eller krigsmakten, som det en gång hette) än vänstern. Så har det tidvis varit, men inte alltid. I mitten av 1800-talet var vänstern (nationalliberalerna!) rustningsivrare. Efter andra världskriget rådde länge borgfred om försvaret. Efter kalla krigets slut har höger och vänster varit lika goda kålsupare, och ingen regering har med sådant förakt för säkerhetspolitiska realiteter gått in för att avveckla vår försvarsförmåga och dra resurser bort från försvarssektorn som högerregeringen Reinfeldt–Borg.
Det mesta idag skiljer sig från tidigare epoker under de gångna två-tre hundra åren i de avseenden som Odelberg diskuterar. Med erövringen av Nyens skans (S:t Petersburg), införlivandet av de svenska baltprovinserna och konsekvenserna av den svenska förlusten vid Poltava blev Ryssland en Östersjömakt. Det är tveksamt om man kan säga att det är det idag. Östersjön har blivit en politisk vik av Atlanten. Ryssland är undanträngt, på ett sätt som det aldrig blev när Kejsartyskland började med sin flottpolitik.
Den som startade 1900-talets bägge världskrig – i båda fallen Tyskland, i allians med sina allierade (Österrike respektive Italien) – var sin tids ekonomiskt, politiskt och militärt ledande makt i Europa. Dagens Ryssland är inte detta. Det slår ur underläge, inte ur överläge. Därmed inte sagt att det är en fredsfaktor. En skillnad gentemot 1914 och 1939 är dock att det inte har någon allierad. Detta kan vi vara både glada och tacksamma för. Men det är inte samma sak som att säga att Sverige bör ansluta sig till ett läger som Ryssland (inte bara regeringen utan stora delar av befolkningen) betraktar som sin fiende.
Det gjorde vi inte 1914, och det gjorde vi inte 1939 – och detta trots att vi vid bägge tillfällen hade allvarliga synpunkter på det styrelsskick som utövades från Petersburg respektive Moskva.
Skuggan från Ryssland präglar svensk försvarsdebatt, Axel Odelberg i Dagens Samhälle
Jag läser ett försvarspolitiskt inlägg av krönikören Jan Guillou i Aftonbladet. Tanken att Vladimir Putin skulle starta ett krig mot Sverige, eller anfalla Baltikum, är så stollig att den inte kan tas på allvar, skriver han, för Putin har ju ”ingenting att vinna på en sådan spritt språngande galen politik”.
Det får mig att tänka på ett citat från början av 1914, ett halvår innan första världskriget bröt ut: ”… utvecklingen för oss varje dag närmare världsfreden”. Mannen bakom de orden var ungsocialisten och publicisten Z Höglund, sedermera socialdemokratiskt finansborgarråd i Stockhom 1940—50.
Höglund var inte ensam i sin övertygelse. På den tiden trodde många inom vänstern att internationella skiljedomsförfaranden och andra mer civiliserade konfliktlösningsmetoder för evigt skulle göra krig omodernt.Läs artikel