Kommentar: Alliansfriheten bestäms av oss, Lars-Gunnar Liljestrand

Trots en lång artikel innehåller  ”Alliansfriheten är en säkerhetsrisk” av Mike Winnerstig, Magnus Christiansson och Carl Bergqvist lite av argument mot alliansfriheten.

Kärnan är nyckelmeningen:

“Skulle vi bedriva en korrekt alliansfri politik skulle vi behöva tala om t ex för våra nordiska och baltiska grannländer – inklusive Finland – att vi inte kommer att stödja dem alls om de blir angripna, att vi motsätter oss en gemensam utrikespolitik inom EU, att vi inte har något annat syfte än att klara oss själva i händelse av en konflikt i närområdet, och att vi inte vill ta emot militärt stöd av någon annan i händelse av angrepp på Sverige.” Detta innebär enligt författarna en säkerhetsrisk som “genererar instabilitet både för oss själva och i vår omvärld.”

Det är en våldsam förvrängning av vad Sveriges alliansfrihet innebär.

Den svenska säkerhetspolitiken har byggt på att inte i förväg binda sig till vissa åtaganden i händelse av en kris. Detta kombinerat med ett starkt försvar, en uttalad vilja att dämpa spänningarna i vårt närområde samt verka för utökade samarbeten och kontakter mellan alla länder kring Österjön och Nordkalotten har sammantaget varit den svenska alliansfriheten som uppfattats positivt av både stormakter och grannländer och har bidragit till att öka säkerheten i vårt närområde.

Under andra världskriget valde svenska regeringen en halv neutralitet under finska vinterkriget. Sedan valde Sverige att vara neutralt och inte gå i krig för Norges och Danmarks sak gentemot Nazityskland. Inte heller agerade Sverige då de baltiska staterna ockuperades av först Tyskland och sedan Sovjet. Det var en klok politik som inte uteslöt humanitärt stöd.

Skälet är att bindande förpliktelser mot andra stater är farligt. Vilken form av militär intervention eller hot skulle utlysa svenskt ingripande? Kränkningar, smärre operationer eller fullskaleinterventioner? Skulle ingripanden vara utan förbehåll för vem som startat konflikten? Georgien provocerade fram en intervention från Ryssland uppenbart i syfte att få Nato att ingripa. Skulle svenska garantier till en grannstat utlösas om grannstaten provocerade fram konflikten för att dra in Nato?

Alliansfriheten innebär att Sveriges säkerhetspolitik bestäms och tolkas av Sverige hela tiden utifrån vad som bäst gynnar landet. Vi har inte en av stormakter bestämd neutralitetspolitik som t ex Österrike. Trots att det inte sägs rakt ut vill Winnerstig, Christiansson och Bergqvist uppenbarligen att Sverige skall gå med i Nato.

Det kan vara skäl att återge utrikesminister Östen Undéns syn på Nato-medlemskap som diskuterades efter andra världskriget:

”Om ett allmänt krig bryter ut, är Sveriges obundenhet av en stormaktsallians förutsättningen för att vårt land inte från första dagen är invecklat i kriget. Den synpunkten måste självfallet tillmätas en utomordentlig vikt vid utformningen av vår utrikespolitik. Men om vi hade biträtt en allians skulle vi inte blott bli indragna. Vi skulle dessutom, trots alla avtalsbestämmelser, få väsentligen själva klara vårt försvar under åtminstone ett första skede av kriget. Den förberedda, snabba och effektiva hjälpen, som spelar så stor roll i alliansanhängarnas resonemang, kunde inte genom några som helst avtalsklausuler garanteras. Alliansen skulle inte kunna förebygga en vidsträckt förstörelse av landet.”